Jag har skrivit en del om det där med läsning och utmattning som kombo, om att det inte är helt lätt. Nu för tiden läser jag ju igen, både det ena och det andra. Men om sanningen ska fram, och det ska den ju förstås, är det ett författarskap som räddat mig i detta. Var vore jag utan Margit Sandemo?
På bilden ser ni sånt jag ägnat mig åt under mars och april när jag kämpat med att jobba halvtid och samtidigt fungera på några andra plan, typ som förälder och så. Jag har periodvis orkat läsa väldigt lite nytt och då har gamla bekanta Isfolket varit min räddning. Det har känts fint att kunna läsa något som bjuder noll överraskningar och motstånd. Mindre trevligt var det att återupptäcka hur oerhört mycket kvaliteten sjunker i serien framåt slutet. Nu är jag lite trött på de där trollande och kärlekskranka typerna och gläds åt att jag orkar läsa lite annat om kvällarna. När jag ökar på arbetsdosen igen och drabbas av den stora tröttheten hoppas jag hitta något annat att trösta mig med. Kanske Maria Lang.
För mig funkar romance som ”läkande läsning”. För den slutar alltid med ”och så levde de lyckliga”. Så vet man det, fast boken är obekant från förr.
Ja, romance funkar för det mesta just av den anledningen, men ibland är hjärnan för ovillig att lägga ihop ett och ett för att ens det ska bli bra. Då behövs omläsning, men omläsning av god romance är en jättebra idé såna dagar.
Så fint när man hittar något (eller någon) som kan hjälpa en ur jobbigheter 🙂
Verkligen!
Jag är ett stort fan av Isfolket, men minns också att kvaliteten sjönk.
Jag hade förträngt det faktiskt (eller så var jag så inne i det då när jag läste igenom serien att jag inte märkte det…), nu är jag dock fullkomligt medveten 😉
Min vän har läst alla, hon älskade dem! Jag såg på loppis alla 47 böckerna, köpte inte…
Jag läste och läste om serien under tonåren och då var det mammas och morfars böcker jag läste. För något år sen köpte jag hela serien på tradera och det är jag väldigt glad för idag (trots viss platsbrist).