Såningsmannen

Såningsmannen är en förrädisk bok på så sätt att den utger sig för att vara en enkel berättelse om en by av ensamma kvinnor som längtar efter en man. När jag låtit den historien komma till mig öppnar sig dock berättelsen till att bli något mycket större. Ett vittnesmål över vad makthavares beslut långt bort gör med människoliv de inte ens bryr sig om existerar. Till exempel.

Såningsmannen kan läsas som den där enkla berättelsen och vara givande i sig. Men jag kan också som läsare välja att lyssna efter det där som inte sägs. Om sorg, saknad, längtan, ilska, ånger, hopp. Livet. Och när jag öppnar upp för det blir Såningsmannen en berättelse som aldrig tar slut. Det är så fascinerande hur det kan fungera med läsning och riktigt bra berättelser.

SÅNINGSMANNEN
Författare: Violette Ailhaud
Förlag: Elisabeth Grate bokförlag (2014)
Översättare: Anna Säflund Orstadius, originaltitel: L’homme semence
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

Lite om stickning

Idag skriver jag om stickning som hobby på Kulturkollo.

Bland annat ser jag mig tvingad att skriva såhär om mitt livs andra Knit lit-upplevelse, tråkigt när den första var så bra

“Mitt andra försök med Knit lit förde mig till en ungdomsbok, How to knit a tangled mess av Rachel Elisabeth Cole, och den var inte alls bra. Med en story som bygger på att en tjej av misstag blivit anmäld till ett stickningsmaraton för att imponera på en kille kan det ju inte bli annat än fånigt. Särskilt som hon måste lära sig sticka kvällen innan… Det känns inte heller som att författaren själv har någon särskilt nära relation till stickning, vet hon ens hur det går till? Nej, hu!”

HOW TO KNIT A TANGLED MESS
Författare: Rachel Elisabeth Cole
Förlag: Tangled Oak Press (2014)
Del 2 i en serie

Lyrans feministiska sommarutmaning

Lyran tänker läsa feministiskt i sommar och det har jag planerat sen länge att också göra så jag hänger med i hennes utmaning. Vad jag läser är höljt i dunkel än så länge, jag håller mig inte med läslistor eller sommarhögar i år. Däremot vet jag att jag just nu läser Memorys bok av Petina Gappah och den är såväl fantastisk som feministisk så den kommer hamna inom utmaningens linjer. Dessutom har jag kastat mig in i sommarens stora läsprojekt – Den femte sanningen av Doris Lessing. Där kan vi tala om utmaning! Min plan är att rapportera läsningen av den tegelstenstjockisen efterhand och recensera hela läsupplevelsen i augusti när jag förhoppningsvis går i mål.

A perpetual estrangement

Övertalning av Jane Austen är en av mina favoritromaner och grundhistorien, två människor som nästan får varandra men tvingas isär av fördomar och påverkan, är så fin och enkel att den fungerar att återberättas om och om igen.

I Alice B. Ryders A Perpetual Estrangement är berättelsen om Anne och Frederick flyttad till nutidens England, till att börja med London. Berättelsen är oerhört lugnt berättade, kanske lite för långsamt. Där Övertalning är relativt kort och tät är A Perpetual Estrangement lite för lång (tids- och sidmässigt). Men långsam är att föredra framför genomhastad. Jag tycker ändå om lugnet i berättelsen, den ger framförallt Anne möjlighet att mogna.

Vissa saker stör jag mig på, som att de dricker så mycket, att pengar aldrig är något problem för någon och att giftermål är (enda) meningen med livet för dem alla. Trots att de är moderna Londonmänniskor, det känns inte helt övertygande. Åtminstone är det ganska sorgligt.

Ett stort minus är att Freddie inte är lika älskvärd här som i Övertalning. Han ska naturligtvis vara avståndstagande och sårad, men han ska inte vara elak. Jag har också jättesvårt för att det tar Anne och honom så lång tid (över ett år efter att han dyker upp igen) att faktiskt sätta sig ner och ta diskussionen, de är ändå vuxna och inte på något sätt bundna till konvenansregler från originalberättelsen.

Jag tycker att A Perpetual Estrangement är en ganska mysig tolkning av Övertalning, jag trivs tillsammans med Anne även om jag som sagt irriterar mig på hennes oföretagsamhet, och att hon är så skör och gråter hela tiden (ur ett mänskligt perspektiv är det naturligtvis mycket bättre att ge uttryck för sin smärta än att som original-Anne Eliot hålla det inom sig, litterärt blir det dock lite tröttsamt, särskilt som situationen kunde lösts medelst samtal för ett bra tag sen). Boken känns ibland lite väl fan fic-aktiv när dialogen inte övertygar. Men alla invändningar till trots så hade jag trevligt med A Perpetual Estrangement, och den gjorde mig oerhört sugen på att återbesöka originalberättelsen en gång till.

A PERPETUAL ESTRANGEMENT
Författare: Alice B. Ryder
2016
Verkar bara finnas utgiven via Amazon/kindle

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Jag vet inte vad jag ska skriva om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Ska jag dra i tanketrådarna den väcker eller måste jag låta bli? Här får inte avslöjas i förväg eller förstöras tankevurpor och händelser. Inte så mycket för spänningens skull utan mer för att berättelsen måste byggas som den byggs. Jag hade inte velat ha en enda pusselbit innan jag själv fick lägga dem på plats.

Är det här en dystopi? Ja, en sorts, det är en glimt in i en dyster verklighet skrämmande nära vår egen. Men vi har fortfarande ett val. Är det här en magisk tidsresa? Ja, och inte alls. Är det här en bok om terrorism och ett försök att förklara? Nej, den försöker inte förklara något. Den försöker förstå samhället och människorna i det. Men inga slutsatser. Inga punkter som är osuddbara.

De kommer drunkna i sina mödrars tårar är poesi och fakta, skönlitteratur och terapi. Det är den bästa bok jag läst på mycket länge. Den kommer vara en av årets allra största läsupplevelser och jag tror att det kommer vara en bok jag bär med mig länge i mitt läsliv. En roman jag kommer relatera andra till. Den har redan blivit en av de där riktigt viktiga grundstenarna, en bärande vägg.

DE KOMMER DRUNKNA I SINA MÖDRARS TÅRAR
Författare: Johannes Anyuru
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Just här, just nu, Anna på Kulturkollo

Vitsvit

Repetetiv, vass, sorglig, kärleksfull, bitter – allt på en och samma gång. Vitsvit är ett poetiskt vittnesmål om att lämna, höra till och förändras (och inte). Och om språket, väldigt mycket om språket. Hur det blir ens eget, hur det kan användas emot en, vilket språk som ska väljas…

Inläsningen är som sviten, repetitiv och vass. 31 minuters meditation som räcker så mycket längre. Mer har jag inte att säga om Vitsvit, annat än att jag starkt rekommenderar att låta Athena Farrokhzad berätta den för dig.

VITSVIT
Författare och inläsare: Athena Farrokhzad
Förlag: Bonnier Audio (2017)

Olyckornas tid

Jag har lite svårt att skriva om Olyckornas tid eftersom jag inte är helt säker på vad jag tycker. Eller så är det så att jag tycker så mycket, samtidigt…

Det jag tycker allra, allra mest om med den här boken är i alla fall tonen. Den bakomliggande sorgen som bara delvis förklaras. Det är som om ett sorgligt skillingtryck (ett sånt som är sorgligt på riktigt alltså, inget fånigt) spelar i bakgrunden hela tiden. Stämningen är fantastisk. Med sorg, spökaktighet, höstighet och den där sortens efterhängset skav som bara hemligheter gör.

Jag tycker också mycket om det drömska, men där känner jag samtidigt att det blir lite för mycket för mig ibland. Lite för många bilder av älvvingar och vargtänder och sånt. Kanske är det också lite för rörigt för mig, och lite för lite som jag känner för dem allihop. Jag känner aldrig att jag får följa med in på djupet.

Ett råd till dig som ännu inte läst boken – förvänta dig ingenting. Jag hade fått för mig att det skulle finnas en stor twist mot slutet, men såhär i efterhand skulle jag väl kanske kalla det mer av en upplösning. Det är inte direkt några superöverraskningar vi pratar om när man läst så långt. Och framförallt lovar en twist att man på något sätt ska få veta hur allt ligger till och det här är inte en sån bok. Det gillar jag. Den som väntar twist och försöker pussla ihop hur allt hänger ihop, det avhöll jag mig tack och lov ifrån, får problem med den här boken tror jag. Det viktiga är inte hur det hänger ihop utan hur det berättas och hur det är. Det är långsamt och eftertänksamt och hela tiden väldigt sorgligt. Mitt bästa råd är att bara hänga med utan att försöka så mycket. Då tror jag att det blir som allra bäst.

OLYCKORNAS TID
Författare: Moïra Fowley-Doyle
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: The accident season
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Sofie på Dagens bok, Annas bokblogg, Bokpandan