…är veckans tema på Kulturkollo. Veckans utmaning hittar du här och den handlar om att ”lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck”. Så långt som till att lista tänker jag inte gå, men jag kan inte låta bli att säga något om den bästa skildring av orättvisor och förtryck jag någonsin läst, särskilt nu när den blivit mästerlig tv-serie och allt.
Jag har ägnat helgen åt en liten kamp. De första tre avsnitten av The Handmaid’s Tale släpptes ju på HBO i veckan som gick och först på fredag hade jag möjlighet att börja titta. Naivt trodde jag nog att jag lätt skulle dra igenom de där avsnitten på en kväll. Det gjorde jag inte. En varannan kvälls-regel infördes och timmarna innan en tittning fylldes av funderingar på om jag verkligen skulle…
The Handmaid’s Tale är en fantastisk bok och en fantastisk tv-serie. Men den är smärtsam, sådär vrida om kniven i hjärtat-smärtsam. Det handlar mycket om rätt till och ägande av kvinnokroppar, om moderskap och om grundläggande rättigheter som slitits bort. Och så handlar det om svek. Det är avskyvärt jobbigt, orimligt starkt och väldigt, väldigt snyggt. Jag kommer se hela serien, men det kommer ta tid. Just nu är jag glad att jag sett igenom de där tre avsnitten och kan se fram emot ett i veckan några veckor framöver. Det är nog den takt jag klarar av tror jag.
Jag tassar omkring den serien just nu. Snart så. Den skär lite i hjärtat på mig. Någonstans passar den in i en tid där ryska kvinnor tycker att deras män får slå dem lite om de vill.
Jag tror att den passar lite för väl in i den här tiden lite varstans och det är det som gör den så oerhört jobbig. Och viktig.
Jag var också tvungen att skriva om The Handmaid’s Tale. Så gastkramande bra! Och samtidigt inåthelvete obehagligt och ångestframkallande.
Det är en fascinerande dubbelhet, vilken annan serie som helst som fick mig att må så dåligt hade jag ju lagt bort. Men den här är alldeles för fantastiskt bra för det. Och alldeles för viktig.