När pesten kom av Jill Paton Walsh

När jag läst Tiden är inte än och åter påmints om min förkärlek för pestlitteratur hamnade jag i samtal med andra pestläsare och blev tipsad om När pesten kom som skulle vara den bästa av de bästa. Till och med bättre än min favorit Domedagsboken. Och kännarna har förstås rätt, När pesten kom är kraftfull som ett knytnävsslag.

Byn Eyam i Derbyshire slås i spillror av ett pestutbrott åren 1665 och 1666. Fasorna kan inte förstås. Och ska de beskrivas ska de beskrivas osentimentalt men uppenbart avståndstagande. Av någon som var med, men slutade försöka förstå. Som skriver för att slippa undan demonerna. Det är flickan Mall som berättar om när pesten kom och tog hela byn. Det är ibland osammanhängande och ibland tillkämpat känslokallt, men hela tiden förstår jag som läsare att det måste vara så eftersom smärtan annars skulle kväva.

När pesten kom är en bok om förtvivlan, rädsla och sorg, men också om kärlek. Dessutom, lite vid sidan av är det en oerhört spännande berättelse om tro, i ett landskap präglat av trosuppfattningarnas kamp. Hur två trosuppfattningar driver isär, men också för samman.

Naket, vardagligt, påtagligt. Osentimentalt. Känslosamt under ytan. Bättre blir det inte.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
NÄR PESTEN KOM
Författare: Jill Paton Walsh
Förlag: Berghs (1986)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: A parcel of Patterns
Finns att låna på vissa bibliotek (där inte boken blivit sönderläst), nyutgåva tack![/su_note]