Jag har redan läst Ru och Vi och förväntade mig mer av samma magi. Fler ord vägda på guldvåg, fler outtalade drömmar, mer av det där svårdefinierade som gör Kim Thúys böcker till just hennes. Och jag blev förstås inte besviken på något sätt.
Jag läste Mãn under en vecka när jag höll på att gå sönder av trötthet och häggblomning. Det blev en ny sorts upplevelse där boken var som läkande nektar över hela mitt inre. Jag fick sjunka in i orden och låta mig vaggas, tröstas. Jag tror det är för att Kim Thúy alltid är så vänlig och varm som det fungerar så. Jag får vara med på mina egna villkor och berättelsen berättar sig själv på precis rätt nivå för att jag ska hänga med och ta till mig just i den stund jag läser den. Jag tror att Kim Thúys böcker är kameleonter som upplevs olika av samma läsare beroende på var, hur och när de läser dem.
Mãn handlar om kärlek. Om kärlek till en mor, till barn, till män. Kärlek som kan vara outtalad eller utskriken, kärlek som ser annorlunda ut och inte kan mätas. Kärlek som drivkraft och sänke. Allt det där som kärleken är och kan vara, berättat på ett helt nytt, Thúyskt, vis.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
MÃN
Författare: Kim Thúy
Förlag: [sekwa] (2013)
Översättare: Marianne Tufvesson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Bokmania[/su_note]