Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Memorys bok känns inte som en bok jag ska orda så mycket om, det känns som en bok vi alla ska läsa och uppleva och göra till vår alldeles egen. Men jag gör väl något sorts försök.
Petina Gappah är en av de författare jag tycker allra mest om. För berättelsernas skull förstås, men mest av allt ändå för rösten, tonen tror jag. Jag tyckte väldigt mycket om novellsamlingen Sorgesång för Easterly när jag läste den härom året. Romanen Memorys bok är egentligen outhärdligt tung – riktigt, riktigt mordiskt förfärlig. På alla plan. Utom i tonen. Den är så lätt och full av humor att jag orkar bära den. Och ändå skojar den aldrig någonsin bort allvaret. Jag vet inte hur hon gör det, men jag är väldigt tacksam att hon lyckas.
Memorys bok får mig ofta att tänka på en annan av mina allra bästa böcker, Alias Grace av Margaret Atwood. Jag vill minnas att det finns vresig humor också där, och en ung kvinna i centrum för händelser oerhört mycket större än hon själv. Atwood skriver historia och klass (och kvinnors villkor), Gappah skriver nutid och klass, och ras, och kvinnors villkor. Jag blir väldigt sugen på att läsa om historien om Grace när jag läser om Memory, för att kunna lägga berättelserna bredvid varandra på riktigt. Jag tror att det finns en del att hitta där.
Jag saknar Memory nu när hennes bok är avslutad. Jag vill umgås mer med henne, veta hur det går. Samtidigt känns det tryggt att ha stängt dörren, här i mitt trygga rum kan jag inbilla mig att allt går bra. Att frihet och liv omger henne och att ingenting ont längre existerar.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
TITEL
Författare: Petina Gappah
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: The Book of Memory
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, Och dagarna går…[/su_note]