Historier som går igen

Den här veckan ägnar vi oss åt återbruk på Kulturkollo, jag tänkte att jag skulle hänga med på tisdagsutmaningen för en gångs skull: 

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers?

Jag kommer förstås genast att tänka på Colm Toibins House of names eftersom jag nyss läste den. Där har vi en variant av något annat som förstås inte är bättre än originalet, men den ger såpass mycket mer djup åt berättelsen att den blir en oskiljaktig del av den nu när jag läst. Jag tänker också på alla versioner av de bibliska berättelserna jag läst. Nämnde Toibins Marias testament, Pär Lagerkvist Barabas, Philip Pullmans Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren (här finns en text om dessa tre) och Göran Tunströms Ökenbrevet till exempel. Alla fina återberättelser, alla ger de djup och känsla åt en gammal berättelse som hålls levande tack vare nytolkningar (såväl litterära som teologiska förstås). 

Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Det går i perioder, som student köpte jag det mesta på second hand, nu blir det mer en blandning. Böcker är väl egentligen det jag köper mest av om vi pratar prylar och där köper (och skänker) jag gärna second hand.

Lida av Stephen King

Å herregud!

Det är väl ungefär det jag har att säga efter att precis ha lyssnat färdigt på Lida. Å herregud!

Efter detta konstaterande vill jag göra ett annat. Lida är den första bok av Stephen King där jag upplever att han håller ihop det hela vägen, inga konstiga spindlar och barnsexorgier över 300 sidor, inga utdragna avslutningsstrider, ingenting onödigt. Bara ett slut. Och det är troligen det som gör Lida till en av de mest skrämmande böcker jag någonsin läst.

Uppbyggnaden är magnifik. Till en början stör jag mig lite, lite på hur Paul Sheldon beskriver Annie Wilkes, som någon sorts hondjur. Sen utvecklas hon till det mest fantastiska monster jag skådat och då blir Pauls upplevelse mer intuition och rädsla än något annat. Annie Wilkes är fasansfull, jag är sjukt rädd för henne genom hela boken (och lite fortfarande faktiskt), jag älskar henne som karaktär!

Lida blev sommarens King, den blev ljudbok och löpnings/promenadsällskap, men sista timmarna satt jag ändå andlös i soffan och bara hängde med. Med klappande hjärta. Om man bara ska läsa en Stephen King-bok en sommar så känns Lida som ett ypperligt val.

Å herregud ändå…

LIDA
Författare: Stephen King
Förlag: Bonnier Audio
Inläsare: Hanna Schmitt

Domedagsboken av Connie Willis

Den 25 juni 1996 befann jag mig i en bokbod i Byxelkrok på Öland. Där hittade jag en bok som talade till den blivande historikern i mig, en bok som med säkerhet var det enda jag läste bortom Sagan om Isfolket den sommaren. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att det var dags att återbesöka de tidshoppande historikerna i Oxford och de digerdödshemsökta människorna i byn där en av dem, Kivrin, landar.

På baksidan av Domedagsboken finns en blurb från New statesman som lyder: ”En av de mest osentimentala men samtidigt mest gripande vackra romaner jag läst på många år” och precis där landar jag också. Jag älskar det osentimentala, Kivrins till en början nästan kyliga betraktande av de människor hon kommer till. Hon är den praktiserande historikern som sänts tillbaka i tiden för att studera, undersöka, inte för att involvera sig och känna. När hon börjar bry sig om dem och till och med älska dem sker det omärkligt och utan att uttalas, precis samtidigt och som det sker för mig när jag läser. När sedan katastrofen, helveteskvalen, är över henne och dem blir hennes kamp först ursinnig sedan uppgiven och nästan katatonisk, som den måste bli.

En av anledningarna till att jag läste om boken var att bestämma en gång för alla om jag tycker att min pestintroduktion är bättre än den som många andra framhållit, När pesten kom (av Jill Patton Walsh) som jag läste i våras. Det var förstås en risk, tänk om jag inte alls gillade Domedagsboken den här gången… Men det gjorde jag tack och lov. Väldigt, väldigt mycket, kanske mer än jag mindes till och med. Jag vet inte vilken av böckerna som är bäst, de är bra på samma sätt, osentimentala och gripande och fasansfulla. Möjligen är ändå Domedagsboken lite mer av en bladvändare, men kanske är det så att jag när jag tänker det bortser från att den är lite långsam (i nutidsdelarna) i början bara för att den sen under sista tredjedelen, när mörkret sänker sig, blir så vanvettigt bra. Jag nöjer mig med att säga att alla ni som älskat När pesten kom bör kunna älska Domedagsboken lika mycket.

Jag läste del tre (Blackout) om Oxfordhistorikerna förra vintern men tänker nu fortsätta med del två To say nothing of the dog innan jag tar reda på hur allt slutar.

DOMEDAGSBOKEN
Författare: Connie Willis
Förlag: Bra böcker (1994)
Översättare: Evastina Törnqvist, originaltitel: Doomsday Book
Första delen i serien Oxford time travel. Jag har också läst del tre Blackout

40

Idag fyller jag massor av år och har bestämt att det minsann inte bara är jag som ska få presenter. Därför föräras ni här en lista över böcker jag tycker är riktigt bra och som jag helt enkelt vill ge er som lästipspresenter. Jag har valt bort sånt som jag redan tjatat nog om (som Wolf hall...) och sånt som är aktuellt och omskrivet överallt annars ändå. Allt är testat och godkänt, en bok för varje år jag firar idag (om jag inte lyckats räkna fel). Grattis! 

 

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie

Kattöga av Margaret Atwood

Flickor som skimrar av Lauren Beukes

Ondvinter av Anders Björkelid

Allt som återstår av Elin Boardy

Svart dam av Maria Fagerberg

Min skugga av Christine Falkenland

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

Syndavittnet av Mattias Hagberg

The Carhullan army av Sarah Hall

Väggen av Marlen Haushofer

Mortality av Christopher Hitchens

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

Sent i november av Tove Jansson

The wake av Paul Kingsnorth

Barabbas Pär Lagerkvist

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Mig äger ingen av Åsa Lindeborg

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren

Viskningarnas borg av Carole Martinez

Himlen i Bay City av Christine Mavrikakis

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami

Himlen börjar här av Jandy Nelson

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson

The language of dying av Sarah Pinborough

Teaching my mother how to give birth av Waran Shire

The Terror av Dan Simmons

Station eleven av Emily St. John Mandel

Genom natten av Stig Sæterbakken

Vägen mot Bålberget av Therese Söderlind

Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu

Om det var krig i Norden av Janne Teller

Jagannath av Karin Tidbeck

En lång vinter av Colm Toibin

Hägern av Lise Trembley

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

God natt, oktober av Valle Wigers

Lighthousekeeping av Jeanette Winterson

To the lighthouse av Virginia Woolf

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

 

Den femte sanningen/The golden notebook av Doris Lessing

all mental sundhet kommer an på detta: att det bör vara en glädje i att känna en mattas grova struktur under släta fotsulor, en glädje i att känna värme träffa huden, en glädje att stå upprätt och veta att kroppens leder fungerar obehindrat under kött och hud. Om detta försvinner då försvinner också livstron. (s. 495)

Sommarens stora läsprojekt var utan tvekan Doris Lessings klassiska mastodontverk Den femte sanningen (som jag läst på engelska i e-boksform och i svensk pappersbok parallellt). Det var en massiv bit litteratur som verkligen bjöd på motstånd, särskilt i början, men sen också gav rätt riklig belöning. Jag ska inte säga att det på något sätt är min nya favoritbok, men jag är glad att jag läst den. Inte minst med tanke på hur min läsförmåga såg ut för några månader sen.

Den största uppenbarelsen under läsningen var hur mycket jag tycker om att ta mig tid med långsamhet. Och hur mycket jag saknat det. Jag vet inte när jag lät en bok ta sin egen tid på det här sättet senast. Jag hoppas på att hitta nya böcker som förtjänar och kräver det.

Jag är förtjust i metanivåerna här, hur jag fortfarande är osäker på vad den egentligen handlar om. Doris Lessing skriver i ett efterord att hon ville skildra tidsandan (sent 1950-tal) och att hennes fokuspunkt var sönderfall (i samhället, relationer osv) och att historien berättas som den berättas på grund av det. Jag kan absolut se det, men för mig blir nog kontentan den som återfinns i citatet ovan. Ingen av Lessings karaktärer ägnar sig egentligen åt att njuta livet. De misshandlar sig själva, gör allt svårare än det är och slänger sig in i relationer som är uppenbart skadliga för dem. Det är väldigt sorgligt alltihop. Och förstås lätt att känna igen. Vill man läsa mer om såna människor kan man för övrigt med fördel ge Gun-Britt Sundströms Maken några timmar. Jag känner detsamma inför Den femte sanningens människor som Makens, en djup irritation blandad med ömhet. Och en förhoppning om att de liksom jag ska bli lite bättre på att känna värmen träffa huden.

DEN FEMTE SANNINGEN/THE GOLDEN NOTEBOOK
Författare: Doris Lessing
Förlag: Forum (1982)
Översättare: Mårten Edlund, originaltitel: The golden notebook
Läs mina rapporter från läsningens gång här och här och här

Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle

Det är nästan smått pinsamt, men jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om den här boken förrän den där dagen i somras när jag såg den på hyllan i biblioteket och tyckte att den kändes lockande och sen en halvtimme senare läste något på facebook om filmatiseringen. Det ska tydligen vara någon sorts ”banbrytande ungdomsboksklassiker” som jag alltså missat totalt. Jag sätter mig i skamvrån en stund och kontemplerar över detta.

Men nu har jag i alla fall läst den här lilla boken, och en märklig liten bok är det. Handlingen är egentligen ganska obeskrivlig och mycket är väldigt färgat av den tid då den skrev, 1960-talet. Folk pratar bara sådär i böcker från 1960-talet till exempel. Samtidigt är det nytänkande och fritt också med dagens mått mätt. Märkligt helt enkelt.

Är det bra? Ja, ganska. Boken lider lite av den där hurtiga dialogen och slutet är abrupt (vilket kanske hänger ihop med att det finns fler böcker i serien). En del som jag har problem med är också allt det kristna. Jag tycker förvisso att det är fint att jordlig andlighet får följa med på en resa i tid och rymd och att det där får sättas i ett sammanhang, men jag är lite frågande till att det är enbart den västerländska kristendomen som får sin plats där, och utan diskussion. Det känns som en i ljuset av handlingen konstig krock mellan vetenskap och oreflekterad tro.

Om jag skulle sammanfatta och beskriva boken så skulle jag säga att det som Doctor Who för barn (på riktigt alltså, engelsmännen hävdar att Doctor Who är en barnserie, men jag vet inte vad deras ungar är gjorda av. Mina utropade ”vad har du gjort mamma, jag kommer drömma mardrömmar i flera år” när jag hade visat dem första avsnittet i omstarten (den med den levande plasen)). Det är resor i tiden, i rummet, i rymden, det är varelser, ondska och godhet, otäckt men samtidigt tryggt. Och så är det science fiction som nästan känns i hjärtat, och det är inte det sämsta.

ETT VECK I TIDEN
Författare: Madeleine L’Engle
Förlag: Modernista (2016)
Översättare: Philippa Wiking, originaltitel: A wrinkle in time
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Fantastiska berättelser

Den komplicerade kroppen

Den här veckan jubilerar vi på Kulturkollo, genom att lyfta fram inlägg som förtjänar en ny läsning. Jag skriver om våra konferenser idag, men det finns ett enskilt inlägg som jag vill säga något mer om. Ett inlägg som jag burit med mig genom året som gått. Fanny skrev Min kropp är min kropp i december 2016 och hon inledde såhär:

Min kropp. Denna kropp som jag burit på i drygt fyra decennier, denna kropp som har förändrats drastiskt – faktiskt fördubblats – under de senast två decennierna. Denna kropp som har fått genomlida såväl självsvält som tröstfrosseri.

Det här året har varit en utmaning. Utmattningssyndromet har fört med sig så mycket. Jag har skrivit om en del här eller på mitt instagram, men jag har inte skrivit så mycket om det kroppsliga. Det har förblivit oskrivet för att jag inte är färdig med tankarna och det är viktigt för mig att det blir rätt. 

Jag har inte skrivit om träningen, som var en avkoppling, men som gick förlorad. Med den har jag kämpat det här året, ibland på helt fel sätt ibland lite mer rätt. Just nu känns det rätt och jag har återerövrat i alla fall lite av den där känslan av att den här kroppen är min.

Och jag har gått upp i vikt. Jag har blivit större och jag kommer inte i alla kläder längre. Med den ätstörda viskrösten i bakgrunden, den jag berättat om tidigare förstår ni säkert att det varit en jäkla kamp. Och jag har inte vunnit den än. Hur accepterar man sig själv som man är? Ja, man säger det väl till sig själv tills man tror på det antar jag… 

Visst har jag försjunkit i “jag måste gå ner i vikt”-tänket, men inte längre. Min kropp berättade för mig att jag höll på att stressa ihjäl mig, belöningen för det kan inte vara att jag mixtrar med den och späker mig (som jag ju annars är så bra på). Nej, den ska belönas, med kläder som den känner sig bekväm i och med uppskattning. Och där kommer Fannys text in. Jag har tänkt på hennes text och kampviljan i orden oräkneliga gånger sen i vintras, den har tröstat och eldat på mig. 

Min kropp och jag är i ett lärande. Ett lärande som med tiden ger mig fler dagar, timmar och minuter vid den främsta stridslinjen, på de hösta barrikaderna, på de största krigsskådeplatserna.

Läs hela Fannys text här.

House of names av Colm Tóibín

Det är nog ingen hemlighet för någon som brukar läsa här att jag dras till myter och omtolkningar av myter. Och att jag älskar Colm Tóibín. När då just Colm Tóibín ger sig på myternas myt blir det tack och lov precis så bra som jag inte ens vågat drömma om.

Electra, Orestes, Agamemnon och Clytemnestra var (nästan helt) nya bekantskaper och favoriter när jag läste litteraturvetenskap. Deras liv och kamper fascinerade alltid och jag gillade nog att få fylla dem med liv rätt mycket på egen hand. Men det är först nu, med House of names som de blir människor för mig. Inte Agamemnon kanske, han har inget eget kapitel och inget tolkningsföreträde här, men det har han haft så länge att det inte känns mer än rättvist.

Första delen där Clytemnestra förvrids och krossas av Agamemnons offer av deras dotter Iphigenia är så starkt att jag känner den sönderslitna moderns vrede i min kropp. Jag hatar Agamemnon och förstår hennes planerande till fullo. Sen kommer barnens kapitel och då lär jag mig att se hennes fel och mordiska brister. House of names visar så tydligt på hur det inte finns några enkla förklaringar eller rätta analyser. Folk är som folk är, alla i det här dramat är trasiga, av arvssynd och av det de ser och gör av egen och andras drivkraft.

Det finns så mycket i den här boken som gör den fantastisk. Som skildringen av vrede som förblindande, men kanske också kreativ, drivkraft. Kärlek starkare än livet och döden, som aldrig en enda gång ges ord. Det är också en intressant betraktelse över vad styrka är. Agamemnon beskrivs mer än en gång (av sin hustru) som vek och rädd. Clytemnestra är stark och grym, men kan inte agera utan en man vid sin sida. Detsamma gäller Electra. Orestes är den vi får lära känna bäst, han är i mycket sin fars son, eftertänksam och kanske undfallande, och han gör det han gör för att andra säger åt honom att göra det. Men kanske är det Orestes som till slut får leva ett riktigt liv, utan att se sig över axeln och rädas intrigerna?

Colm Tóibín går från klarhet till klarhet. Från angstigt hemmafruliv till mordiskt familjedrama, steget är långt men kortare än man kan tro. Och det hans böcker alltid har är värmen och känslan. Och att skriva in känsla i de här gamla klassikerna är inte lätt. Det har ekat länge där inne, men de stora salarna är nu fyllda med verkliga människor.

En stund tänkte jag att jag ska skriva något om att Colm Tóibín är så bra på kvinnoporträtt, så kommer Orestes kapitel och jag minns hur bra han är på att skriva barn. Till slut återinser jag att det är människokännare han är. Colm Tóibín är en gudabenådad människoskildrare. Och det där med gudabenådad vs frånvaro av gudar i House of names kan vi ta en annan gång. Liksom samtalet om obrydd sexualitet. Det finns så mycket att tänka vidare på efter den här boken.

HOUSE OF NAMES
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Penguin Viking (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Vardag och fortsatt firande

Den här veckan är det tillbaka till vardagen som gäller för många och också mig. På Kulturkollo firar vi dock veckan lång. Vi firar nystart efter sommarlunken och vi firar tre år som rätt så kreativt bloggkollektiv. Kika in på bloggen under veckan för sammanfattningar, listor, funderingar och milt skryt. Sen kör vi så det ryker igen, med nya teman, samläsningar och massor av annat spännande.