Krokas av Elin Olofsson

När jag lagt undan Krokas efter att ha läst klart, när jag tagit en långpromenad i solen för att låta den sjunka in, då inser jag lite förvånat att det är Elsa jag kommer minnas. Det är nog till och med hon som fick mig att ta den där promenaden.

Elin Olofsson är bra på mycket, men allra mest tycker jag ju om hennes sätt att beskriva landsbygden och dess kvinnor. De där kvinnorna som är lite knepiga och hårda och liksom vassa. Som rätt många av de kvinnor jag växt upp med, och (lite mer än jag vill erkänna) som jag. Som Gun-Britt i Gånglåt och Sigrid i debuten Då tänker jag på Sigrid. Här är det Elsa. Det går att förvillas att tro att Uli, tyskan som kommer till Krokom för att hitta sanningen (eller vad det nu egentligen är hon är ute efter), som är viktigast. Hon är en så sprudlande personlighet, med många synliga problem och en osläcklig lust till livet. Men det är Elsa och hennes beslut som dröjer sig kvar. Hon är en ordentlig människa som agerar utanför ramen, utifrån gammal hederlig, motvillig, medmänsklighet. Jag älskar civilkuraget som ligger i att inte riktigt veta varför man gör som man gör och ändå göra det för att man måste.

Bortom Elsa och Uli är jag också väldigt nyfiken på ganska många i Elin Olofssons Krokom, som Forsen, Tora och gubben Olsson till exempel. Jag hade gärna läst lite mer om dem, boken kunde ha varit längre, eller fler…

Det är alltid lite småjobbigt att läsa nytt av en favoritförfattare, hur håller man nere förväntningarna för att slippa bli besviken? Med Elin Olofsson har jag nog nu ändå lärt mig att jag kan släppa oron, hon levererar alltid. Jag känner mig trygg i hennes sällskap vilket alla mina Elsa-egenskaper applåderar. Vi lite knepiga och småvassa fruntimmer gillar sånt man kan lita på.

KROKAS
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Vi har ju inte ens pratat om Alias Grace än…

Vi har fördjupat oss så mycket i Handmaid’s tale det här året (jag kämpar fortfarande kan jag säga, långsamt, långsamt men jag ska ta mig igenom). Så mycket att jag inte ens reflekterat särskilt mycket över att en annan av mina absoluta favoriter (kanske till och med den favoritigaste av dem) av Margaret Atwood – Alias Grace – kommer som tv-serie på Netflix senare i höst. Men nu har jag börjat längta. Den lär ju inte bli ljusare än Handmaid’s tale, men den är tung på ett annat sätt. Jag hoppas på en stark filmatisering och får vi det kommer det bli alldeles, alldeles underbart.

Den inte alldeles självklara bokmässan

Ja, hur tänker jag om bokmässan ett år som detta? Rätt mycket får jag säga. Fram och tillbaka. Jag har länge varit obeslutsam och rätt arg. Högerextrema publikationer och nazistdemonstrationer har förmörkat och överskuggat det mesta, lusten har inte infunnit sig än.

Det är nog ilskan som fått mig att bestämma mig för att åka trots allt. Litegrann är det också för att bevisa för mig själv att jag kan. Förra året var som en utmattningsmardröm och jag satt mesta tiden på hotellrummet, stirrade in i en vägg och hade ångest. I år ska jag i alla fall se till att jag mår bra. Och jag är beredd på att det kan betyda att det blir rätt lite mässa ändå. Från torsdagen och fredagen har jag seminarier inbokade, men lördagen har jag halvvägsfärdiga planer på att göra till en läsdag, någonstans väldigt långt från nazisterna.

Idag skriver jag, på Kulturkollo, mer om den där ilskan, men också om alternativa bokmässor, samtal och manifestationer mot högerextremism. Texten hittar du här.

Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

En enastående karriär av Martin Engberg

Fy sjutton vilken jobbig bok! Inte bara är huvudpersonen en sån där hemsk person som gör precis allt jag högljutt ber honom ge sjutton i, boken väcker en massa minnen också.

Huvudpersonen heter Jonas och när vi först möter honom sitter han i ett seminarierum på Humanisten (hem till humanistiska fakulteten på universitetet) i Göteborg och genomlider sitt slutseminarium. Det går åt skogen och sen går det mer och mer åt skogen därifrån. Det är misslyckat doktorandliv och extrajobb på biblioteket för hela slanten. Rätt många skopor känna igen för mig alltså.

För några år sen var jag ju faktiskt doktorand på Humanisten i Göteborg (tack och lov inte på litteraturvetenskapliga fakulteten som är Jonas hemvisst, då hade jag nog inte klarat att läsa). Vissa saker kan jag känna igen rakt av, jag har också suttit i seminarierum och känt mig misslyckad. Det avrättningslika mötet där vi diskuterade mitt avhandlingsmanus för sista gången var tack och lov inte offentligt, det bar mer formen av ett utvecklingssamtal där jag fick veta hur oduglig jag var, hade det gjorts inför publik hade jag nog också lagt mig rakt ner på golvet och vägrat resa mig, som Jonas gör. Jag har inte varit i närheten av det hemska handledarträsk som Jonas sitter fast i (långt därifrån, jag hade turen att begåvas med synnerligen kompetenta och stöttande handledare), men jag vet om andra som inte lyckats få någon form av uppmuntran och stöd från sina handledare. Jag kan nästan förstå Jonas reaktion på situationen (man är väldigt utlämnad till sin handledare som doktorand), men verkligen bara nästan. Jonas är över huvud taget en person man kan känna en smula förståelse för rätt ofta, men bara en smula och bara en stund, sen gör han något superdumt. Jonas är inte en person att tycka om.

Många minnen, och mycken tacksamhet över sånt jag inte känner igen drar den här boken fram. Och det är rolig, men småjobbig läsning. Småjobbig särskilt om man är som jag att man har svårt med den där sekundärskammen. Men det är välskrivet, rappt, detaljsäkert och intressant, särskilt under första halvan av boken, sen tappar den tyvärr lite av fart och styrsel. Jag vet inte hur någon som inte varit insyltad i det akademiska ställer sig, men jag tänker mig att det här är rätt allmänmänskliga grejer, lätta att föra över på andra arbetsplatser. Ni kan alla bära med er i läsningen att jag försäkrar att det kan vara lite såhär, kanske till och med mycket såhär, men samtidigt inte alls.

EN ENASTÅENDE KARRIÄR
Författare: Martin Engberg
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Ett år senare

Saker jag inte gjort i år som jag gjorde förra sommaren: lånat hem böcker om ångest över semestern. Inte heller har jag skrivit såna här blogginlägg. Eller känt mig fångad i en bur av illamående och yrsel och svårt att andas och ångest och hur fan ska jag komma vidare med mitt liv.

Sen jag kraschade för ett år sen har jag rört mig via apati, sorg, “jaha, var det såhär livet blev?”, eufori över att kunna känna glädje över något, bakslag, frustration, hjärtklappning, “jaha, är det såhär livet ska vara nu?”, långsam glädje, andetag.

I fredags var det precis ett år sen jag vabbade ett barn och blev sittande i uterummet kontemplerande över om det var rimligt att jag skulle ha det som det var. Om det kanske fanns något annan väg ut ur det där stängda rummet än att släcka ljuset om ni fattar. Nej, jag tänkte inte ta livet av mig, men när jag den dagen nuddade vid att jag inte längre såg någon väg ut och att jag inte orkade existera på det sättet så förstod jag att jag måste göra något. Att jag förtjänade bättre. Så jag skrev en lista över allt som var fel.

Sen googlade jag och flest träffar fick jag på stress och utmattning. Jag läste, gjorde tester och grät en skvätt över att det kanske… Sen pratade jag med min man. Sen mailade jag med min chef. Sen pratade jag med mina kollegor. Sen pratade jag med min chef. Sen gick jag hem.

Idag är på pricken ett år sen jag gick på promenad som sjukskriven och började försöka få det att sjunka in.

Det har varit ett sjukt år, på många sätt. Jag har gråtit så mycket och varit så rädd. Att förlora förmågan att formulera sig var nog för mig det värsta. När tankarna flög, jag inte fick tag i trådarna och inte kunde föra en fungerande samtal med min man. Då var jag rädd. När jag inte kunde analysera eller fantisera. När jag inte kunde lyssna till mina barn.

All denna skuld. Alla dessa tankar på att jag borde ha fattat. Att jag borde ha förstått redan första gången jag stod i lånedisken på biblioteket och inte visste vad jag skulle göra med det där personnumret jag fått mig upprabblat. Jag skulle skriva in det någonstans, men hur? Siffror som sägs och ser ut är inte detsamma… Jag borde ha fattat. Alla runtomkring säger att de borde ha fattat, hur skulle de? När inte jag? Men jag skulle ha. Det är så lätt att veta i efterhand. Att det inte är värt det.

Just nu lånar jag inte böcker om ångest. Och jag jobbar på, långsamt. Det går bra. Men rädd är jag. För jag är fortfarande skör och jag är fortfarande en annan. Jag har börjat förstå att det är för alltid jag är det och att det nog är bra (men jag hade önskat att jag fått välja själv). Jag är rädd att ramla igen, rädd att inte se om det kommer närmare igen. Jag är rädd att skrämma mina barn och jag är rädd att inte orka med mig. Det finns fortfarande de där dagarna när jag liksom inte kan existera för att utmattningen tar all kraft i min kropp, dagarna jag nästan inte kan andas. Dem är jag rädd för.

Men jag är tacksam för redskapen jag hittat. Yogan. Andningen. Titta ut i skogen-timmarna. Samtalen med barnen. Det kommer att gå bra det här. Till slut.

Jag vet att många av er varit med om detsamma som jag och jag vet att det finns ett stort behov av att dela erfarenheter. För att högtidlighålla ettårsdagen på något sätt som är bra har jag skapat en sida här på bloggen där jag samlar allt utmattningsrelaterat. Hoppas det kan vara till någon sorts hjälp för någon.

Att läsa om utmattning som utmattad

Jag har skrivit om min upplevelse av att läsa, och inte läsa, skönlitteratur i samband med mitt utmattningssyndrom. Idag tänker jag titta på en annan aspekt av det, faktasökandet.

Allra först
I den totala akutfasen tror jag inte att man ska läsa något. Ingenting alls. Min terapeut sa till mig “googla inte utmattningssyndrom” och det gjorde jag ju ändå förstås, men tack och lov orkade jag inte läsa så mycket då (jag minns fortfarande frustrationen över att ingen kunde skriva korta, korta texter med handfasta råd till mig, allt jag hittade var en avhandling i fulltext…) Där först i början måste man försöka släppa taget och kontrollen (och det är ju just det man inte förmår, men ändå…). Då behövde i alla fall jag hitta mitt fokus, inte andras.

Efter en stund
Här (efter några månader) läste jag Väggen av Pia Dellson och den var ren och skär igenkänningen. Väggen var viktig eftersom den bevisade att jag inte var ensam, den tog upp skammen och skuldkänslorna jag brottades med och allt annat som var så tungt att bära på egen hand. Hade jag läst den för tidigt hade den möjligen skrämt mig, nu kände jag igen allt om att bli och vara sjuk och kunde ta in hur det kunde bli att jobba sig till friskhet igen.

På väg tillbaka
När jag började jobba igen vaknade behovet av att ta till mig råd från andra. Hur börjar man jobba, hur fortsätter man jobba, hur hanterar man en åkomma som aldrig verkar ta slut, hur överlever jag återfallen som kommer precis när som helst? Under den här tiden läste jag både bra och dåliga böcker. Den värsta, som jag inte borde läst eftersom den inte var för en sån som mig där jag befann mig då var Hjärnstark. Jag läste inte hela, men det där med fysisk träning som nyckel och livsviktig och livsfarlig att lägga undan var verkligen inte bra för mig. Jag orkade promenera och behövde få vara lite stolt över det, jag behövde inte veta att min hjärna skrumpnar till ett russin för varje löptur jag inte tar. Det är säkert inte det som står i boken, men så läste jag den då.

En favorit har Aleksander Perski, stressforskare och chef på stressmottagningen i Stockholm blivit. Jag har läst två av hans böcker.

Ur balans är en väldigt bra faktabok om stress. Men den är skrämmande, den bör man inte läsa förrän man är lite mer tillbaka i verkligheten igen, eller kanske allra helst innan man hamnar bortom så man inte behöver göra det. Det är också en bra anhörigbok tror jag. Boken skrevs 2002, mycket av det han ser som framtida praktiker hoppas jag används idag. Den största vinsten med den här boken är perspektivet, att den visar att utmattning funnits så länge det funnits människor i stress och förändring, det har bara existerat under olika namn. En annan stor fördel är lugnet. Det är livsviktigt att försöka göra något åt detta samhällsproblem men det är ingen idé att jaga upp sig, typ. Och så skriver han en del om prestationsbaserad självkänsla.

Det här med prestation och duktighet har han, tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose, fördjupat sig i i Duktighetsfällan. Det är en oerhört intressant och stöttande bok som inte bara ger handfasta råd utan också sätter in oss duktisar i ett sammanhang, vi är många.

Jag har också läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Där finns en anekdot där val av pastasort i affären blev oöverstigligt, för mig var det utemat och det slutade med att min man fick bestämma, det kände som om jorden skulle gå under om jag valde och valde bort. Det gör det fortfarande rätt ofta men inte alltid längre. Jag känner också igen det här med att vara ”stum i hjärtat” och att förlora känsloförmågan, att stå ut med folk i allmänhet och att prestera för bekräftelse.

Det faller sig naturligt att också läsa alla artiklar jag dyker på i ämnet och det är nog både bra och dåligt. Det finns en stor erfarenhet, en stor förståelse för utmattning runt omkring oss, säkert för att alla känner någon eller några som varit där. Men det finns också ett skuldbeläggande, ett sparperspektiv och sånt som man inte behöver som utmattad. Det är alldeles nog att känna den egna skulden och bekämpa den, jag behöver inte också veta att jag ligger samhället till last.

Efteråt

Jag vet inte om det finns ett efteråt. För mig är det snart ett år sedan diagnosen, jag är tillbaka på jobbet, snart på heltid. Men jag är inte frisk och vet inte om jag kommer bli det på det sätt att alla symtom försvinner. Det är ok. Jag tror att mitt behov av att läsa om utmattning mattats, att jag nått någon sorts förståelse för vad som drabbade mig och varför. Jag har hittat mig själv mitt i allt det här som är syndrom och läkarintygskoder. Men samtidigt kommer jag nog fortsätta hålla lite koll. Till exempel recenserar jag snart nya Innan väggen här om någon vecka.

Är du intresserad av att läsa mer om utmattningssyndrom så kan jag råda dig att hålla utkik här framöver, det kommer mer väldigt snart.

Sommaren är död, länge leve hösten!

Sommarläsningshögar är alltid trevliga och mer eller mindre överambitiösa. Det här är min höstläsningshög. För visst är det väl ändå så att hösten är en ypperlig lästid?

Mitt George R. R. Martin-projekt symboliseras av första delen i serien, men jag tänker mig nog att läsa mer än så. Och så får det bli lite höstig Stephen King-läsning, Dolores Claiborne är påbörjad. 

Mycket nytt kommer det också förstås. Som en historisk true crime från Denise Mina som hunnit landa hos mig och ligger överst i högen, den är redan läst och recenserad här i onsdags. Höstens största längtbok är Elin Olofssons fjärde roman, Krokas som också ligger där. Och så blir det äntligen en fortsättning på Stephanie Tromlys Det är dags att inte freaka ut (Det är försent att vilja hoppa av)

Det finns en del som kommer men inte finns i min hög än också, som Margaret Atwoods (utöver nyutgåvan av Tjänarinnans berättelse förstås), Hjärtat stannar sist och Häxyngel. Om vi tittar på det engelskspråkiga så kommer Stephenie Perkins med nytt liksom Kristin Cashore. Cashores roman, Jane, unlimitedverkar riktigt lovande, jag kommer slänga mig över den om någon vecka när den finns här på riktigt. Och så är jag förstås nyfiken på John Greens Turtles all the way down.

Så läslivet behöver inte alls bli tråkigare för att sommaren lagt sig ner och dött, snarare tvärtom. Särskilt om hösten ska envisas med att vara såhär sjukt regnig…

Uppdatering: Boken längst ner är en av alla dessa varianter av Jane Austens Övertalning som jag läser – The one that got away av Melissa Pimentel.