Ett år senare

Saker jag inte gjort i år som jag gjorde förra sommaren: lånat hem böcker om ångest över semestern. Inte heller har jag skrivit såna här blogginlägg. Eller känt mig fångad i en bur av illamående och yrsel och svårt att andas och ångest och hur fan ska jag komma vidare med mitt liv.

Sen jag kraschade för ett år sen har jag rört mig via apati, sorg, “jaha, var det såhär livet blev?”, eufori över att kunna känna glädje över något, bakslag, frustration, hjärtklappning, “jaha, är det såhär livet ska vara nu?”, långsam glädje, andetag.

I fredags var det precis ett år sen jag vabbade ett barn och blev sittande i uterummet kontemplerande över om det var rimligt att jag skulle ha det som det var. Om det kanske fanns något annan väg ut ur det där stängda rummet än att släcka ljuset om ni fattar. Nej, jag tänkte inte ta livet av mig, men när jag den dagen nuddade vid att jag inte längre såg någon väg ut och att jag inte orkade existera på det sättet så förstod jag att jag måste göra något. Att jag förtjänade bättre. Så jag skrev en lista över allt som var fel.

Sen googlade jag och flest träffar fick jag på stress och utmattning. Jag läste, gjorde tester och grät en skvätt över att det kanske… Sen pratade jag med min man. Sen mailade jag med min chef. Sen pratade jag med mina kollegor. Sen pratade jag med min chef. Sen gick jag hem.

Idag är på pricken ett år sen jag gick på promenad som sjukskriven och började försöka få det att sjunka in.

Det har varit ett sjukt år, på många sätt. Jag har gråtit så mycket och varit så rädd. Att förlora förmågan att formulera sig var nog för mig det värsta. När tankarna flög, jag inte fick tag i trådarna och inte kunde föra en fungerande samtal med min man. Då var jag rädd. När jag inte kunde analysera eller fantisera. När jag inte kunde lyssna till mina barn.

All denna skuld. Alla dessa tankar på att jag borde ha fattat. Att jag borde ha förstått redan första gången jag stod i lånedisken på biblioteket och inte visste vad jag skulle göra med det där personnumret jag fått mig upprabblat. Jag skulle skriva in det någonstans, men hur? Siffror som sägs och ser ut är inte detsamma… Jag borde ha fattat. Alla runtomkring säger att de borde ha fattat, hur skulle de? När inte jag? Men jag skulle ha. Det är så lätt att veta i efterhand. Att det inte är värt det.

Just nu lånar jag inte böcker om ångest. Och jag jobbar på, långsamt. Det går bra. Men rädd är jag. För jag är fortfarande skör och jag är fortfarande en annan. Jag har börjat förstå att det är för alltid jag är det och att det nog är bra (men jag hade önskat att jag fått välja själv). Jag är rädd att ramla igen, rädd att inte se om det kommer närmare igen. Jag är rädd att skrämma mina barn och jag är rädd att inte orka med mig. Det finns fortfarande de där dagarna när jag liksom inte kan existera för att utmattningen tar all kraft i min kropp, dagarna jag nästan inte kan andas. Dem är jag rädd för.

Men jag är tacksam för redskapen jag hittat. Yogan. Andningen. Titta ut i skogen-timmarna. Samtalen med barnen. Det kommer att gå bra det här. Till slut.

Jag vet att många av er varit med om detsamma som jag och jag vet att det finns ett stort behov av att dela erfarenheter. För att högtidlighålla ettårsdagen på något sätt som är bra har jag skapat en sida här på bloggen där jag samlar allt utmattningsrelaterat. Hoppas det kan vara till någon sorts hjälp för någon.