Fy sjutton vilken jobbig bok! Inte bara är huvudpersonen en sån där hemsk person som gör precis allt jag högljutt ber honom ge sjutton i, boken väcker en massa minnen också.
Huvudpersonen heter Jonas och när vi först möter honom sitter han i ett seminarierum på Humanisten (hem till humanistiska fakulteten på universitetet) i Göteborg och genomlider sitt slutseminarium. Det går åt skogen och sen går det mer och mer åt skogen därifrån. Det är misslyckat doktorandliv och extrajobb på biblioteket för hela slanten. Rätt många skopor känna igen för mig alltså.
För några år sen var jag ju faktiskt doktorand på Humanisten i Göteborg (tack och lov inte på litteraturvetenskapliga fakulteten som är Jonas hemvisst, då hade jag nog inte klarat att läsa). Vissa saker kan jag känna igen rakt av, jag har också suttit i seminarierum och känt mig misslyckad. Det avrättningslika mötet där vi diskuterade mitt avhandlingsmanus för sista gången var tack och lov inte offentligt, det bar mer formen av ett utvecklingssamtal där jag fick veta hur oduglig jag var, hade det gjorts inför publik hade jag nog också lagt mig rakt ner på golvet och vägrat resa mig, som Jonas gör. Jag har inte varit i närheten av det hemska handledarträsk som Jonas sitter fast i (långt därifrån, jag hade turen att begåvas med synnerligen kompetenta och stöttande handledare), men jag vet om andra som inte lyckats få någon form av uppmuntran och stöd från sina handledare. Jag kan nästan förstå Jonas reaktion på situationen (man är väldigt utlämnad till sin handledare som doktorand), men verkligen bara nästan. Jonas är över huvud taget en person man kan känna en smula förståelse för rätt ofta, men bara en smula och bara en stund, sen gör han något superdumt. Jonas är inte en person att tycka om.
Många minnen, och mycken tacksamhet över sånt jag inte känner igen drar den här boken fram. Och det är rolig, men småjobbig läsning. Småjobbig särskilt om man är som jag att man har svårt med den där sekundärskammen. Men det är välskrivet, rappt, detaljsäkert och intressant, särskilt under första halvan av boken, sen tappar den tyvärr lite av fart och styrsel. Jag vet inte hur någon som inte varit insyltad i det akademiska ställer sig, men jag tänker mig att det här är rätt allmänmänskliga grejer, lätta att föra över på andra arbetsplatser. Ni kan alla bära med er i läsningen att jag försäkrar att det kan vara lite såhär, kanske till och med mycket såhär, men samtidigt inte alls.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
EN ENASTÅENDE KARRIÄR
Författare: Martin Engberg
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo[/su_note]
Intressant med ett nära perspektiv på den här! Jag läste i somras http://jsprbok.blogspot.com/2017/06/85-martin-engberg-en-enastaende-karriar.html och tyckte det var mer underhållande än jobbigt. Men så har jag inte heller ett lika nära förhållande till att vara doktorand.
Har du läst Aftonland av Therese Bohman? Huvudpersonen är professor, men hon har en doktorand. 🙂
Tack för tipset om Aftonland, den hade jag glömt bort att jag vill läsa (men jag visste inte att det handlar om professor/doktorand, spännande!) 🙂
Oj, den här får jag nog faktiskt läsa och jämföra med erfarenheter från litteraturvetenskapliga fakulteten i Lund. Dock endast som student.
Det tycker jag absolut att du ska, tror att du kan känna igen en hel del från den akademiska miljön.