Naturlig skönhet av Nanna Johansson

Det finns mycket jag gillar i Nanna Johanssons senaste bok Naturlig skönhet. Där finns bildserier (särskilt den mot slutet med ”Mammas lilla hjälpreda”) som får mig att bryta ihop av skratt och parodier (”Ett riktigt jävla starkt sommarprat”) som träffar mitt i prick. Jag älskar också de historiska tjejtidningarna.

Allra, allra mest älskar jag dock skönhetstipsen och serierna som utan att egentligen överdriva särskilt mycket visar hur barocka skönhetsidealen som omger oss är. Om man bara sätter ihop dem och förstärker, känner efter. De har tack och lov också lite formen av troll som släpas ut i ljuset, det går inte att ta dem på allvar på samma sätt när Nanna Johansson har massakrerat bara genom att peka på dem.

NATURLIG SKÖNHET
Författare: Nanna Johansson
Förlag: Galago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Rapport från Ragnarök

Ni som följt mig ett tag vet att jag är rätt förtjust i de där superhjältefilmerna från Marvel, ni minns superhjältehelgen, har kanske koll på att min ilska (som var så stor att jag inte orkade formulera mer än en argsint antydan) över andra Avengers-filmen inte dödade allt (men nästan all min kärlek till Joss Whedon), har följt mig i mina kärleksförklaringar till Agents of S.H.I.E.L.D och mest av allra mest Jessica Jones och ni har koll på att jag har ett särskilt gott öga till den dysfunktionella brödrarelation som är den mellan Thor och Loke. Och under veckan som gått har ni kunnat följa med när jag förberett mig för den tredje Thor-filmen, Thor: Ragnarök, med hjälp av Neil Gaiman och Vei. Och nu är vi då här, där det är dags att rapportera vad jag tyckte om filmen.

Och jag sitter här efter Thor: Ragnarök och saknar ord. Jag är bara en nördig fangirl som småfnittrar vid tanken på stenmannen Korgs misslyckade uppror och Thors lite ansträngda möte med Doctor Strange. Jag älskar hela paketet. Jag älskar mörkret och skrattet och blinkningarna och de riktigt svulstiga stridsscenerna och musiken. Jag älskar valkyrian och Hulken och Jeff Goldblums oerhört Jeff Goldblumska överstehärskare (har jag nämnt att jag älskar Jeff Goldblum?) och kanske ändå allra mest Cate Blanchets underbart onda Hel. Och sorgen, brödernas relation (igen) och det faktum att jag fick skratta mer än jag förväntat mig. 

Det finns alldeles säkert en massa fel och brister här, men jag är helt blind för dem just nu. 

Att fly med Emily

Det var en sån där förfärlig dag som många av oss upplever lite då och då, sjuka anhöriga och ansvar att ta hand om. Instängdhet och småpanik som kröp i kroppen. Tillslut lugnade det ner sig, alla sysslor utförda och alla mediciner distribuerade. Då laddade jag ner en ljudbok med Emily Dickinson-poesi och begav mig ut. Och herregud vilket kombination det är – höst och Emily Dickinson.

Det är döden och livet, levandet och döendet, den där vassa blicken och tungan, det vilsamma, det vackra och det avslöjade. Och höstblåsten genom hela kroppen. Alla färgerna. Hela världen som verkar lägga sig att dö inför vårens återuppstigande. Allt blir så oerhört kännbart och sorgligt och fantastiskt. Det blir liksom det starkaste av hösten, det jag älskar så mycket och det starkaste med poesi som jag också älskar högt. Det är en något utomkroppslig upplevelse.

Dikterna är mycket fint framförda, musiken som ligger i bakgrunden förhöjer, jag har bara kärleksfulla saker att säga och det är ju inte helt vanligt. Jag är nog typ pånyttfödd.

Läs mer om denna upplevelse på Kulturkollo från i torsdags.

FIFTY POEMS OF EMILY DICKINSON
Förlag: Blackstone Audio (2017)
Inläsare: Stephanie Beacham, Meryl Streep, Glenda Jackson, Sharon Stone

Vei av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Det blev visst ett litet tema här, Gaiman häromdagen, Vei idag och till helgen planerar jag att se den tredje Thor-filmen när den går upp på biografen.

Jag är fascinerad av de nordiska mytologiska berättelserna. Jag är fascinerad varje gång någon lyckas få liv i dem. Här har Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson verkligen lyckats med det, att blåsa liv i sagorna och att dessutom göra något nytt och eget med dem.

Vei är på ytan en klassisk hjältesaga, gudarna intrigerar sinsemellan, människorna används som spelpjäser och Vei är en av dem. Hon är dessutom en skicklig krigare, en smart spelare. Under ytan finns det så oerhört mycket mer. Där är skit, blod, sex och sorg, uppgivenhet, överlevnadskamp och livslust.

Jag tycker mycket om Vei som karaktär, hennes dubbelhet, hennes sätt att vara människa. Jag tycker om de tvetydiga gudarna i Jotunheimen, jag gillar det androgyna som liksom bara finns där och som egentligen borde få förbli okommenterat, men eftersom jag blir så lycklig av det så måste jag ta upp det.

Jag läser en hel del serier, ganska mycket socialrealistiskt och hur mycket jag än älskar det (och det gör jag, mycket) så är det nästan en befriande känsla att läsa något annat i Vei, något som får mig att minnas hur det var att krypa upp i den där slitna fåtöljen i den undangömda hörnan på mitt bibliotek och läsa loss bland de där gamla serierna. Som Tintin och väldigt mycket annat som jag glömt. Vei är mycket bättre än de någonsin var, men leken och tonen väcker minnet av en tid som inte alls var särskilt bra, men där serierna vissa dagar var enda flyktvägen. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på de ungdomar som idag kan krypa upp i sin trygghetsfåtölj med Vei. Jag tror att de kommer resa sig därifrån stärkta.

VEI (bok 1)
Författare: Sara Bergmar Elfgren och Karl Johnsson
Förlag: Kartago (2017)
Första boken av två
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Dagens bok

Vi bokcirklar Hägern!

Jag la någon söndagstimme på att läsa om Lise Tremblays lilla fina Hägern och hjälp vilken väl använd tid det var. Jag tyckte mycket om Hägern redan när jag läste den första gången, men frågan är om den inte växte lite till nu i andra läsningen. Anledningen till att jag gjorde det här smarta var att vi ska diskutera boken i Kulturkollo läser. Häng med du också, har du inte läst boken så hinner du – låna på biblioteket idag och läs den ikväll (den är inte ens 100 sidor lång)! Du kommer inte ångra dig.

Nordiska myter av Neil Gaiman

De nordiska gudasagorna har jag rätt bra koll på. Jag har läst eddorna och tolkningar av dem i massor. För att jag alltid intresserat mig för myter. Så behövs den här nytolkningen? Svaret får nog bli ja för de som inte redan har berättelserna med sig och nej för mig.

Neil Gaiman skriver ju bra och han lyckas gjuta liv i berättelserna om Tor, Loke och resten av gruppen av gudar, jättar, dvärgar och allmänt löst ”folk”. Det känns lustfyllt och levande, men det känns också lite instängt. Som om Gaiman egentligen velat skriva en egen historia men tvingas att inte genom riktlinjerna han dragit upp för boken.

Neil Gaiman tar i förordet själv upp sånt han önskar att ha fått fördjupa sig i, som kvinnokaraktärer. Jag tycker det är synd att han inte tillåtit sig att göra det. Varför inte återberätta och nyberätta sådant som tidigare utelämnats? Jag hade gärna lärt känna Lokes jätteälskarinna Angerboda och alla asagudinnor vi bara känner vid namn.

Så som den är är Nordiska myter en språklig modernisering av sånt många av oss redan kan utantill, den är viktig för en ny generation mytläsare, men den kunde tagit sig friheter och blivit ännu bättre. Men oavsett vad den kunde ha varit så är den redan nu ett lysande tidsfördriv. Det bekanta ska heller inte föraktas, det är bara det att Neil Gaimans fantasi och genialitet känns lite bortkastad i ett sånt här projekt.

NORDISKA MYTER: FRÅN YGGDRASIL TILL RAGNARÖK
Författare: Neil Gaiman
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Översättare: Kristoffer Leandoer, originaltitel: Norse Mythology
Köp den t.ex. här eller här.

Att börja fel

Ibland blir det verkligen helt fel…

Först blev det fel författare. Jag skulle låna med mig en bok av den där författaren så många tipsat mig om. Peter Robinson. Peter Robinson? Nej, det var visst Peter James det skulle vara…

Men då hade jag ändå börjat läsa när jag insåg det. I första boken i serien om Alan Banks, En ovanligt torr sommar. Men sen kröp det fram att det inte alls var första delen utan den första översatta. Det finns nio böcker före, och en förhistoria som jag insåg att jag vill ha först.

Så jag gav upp boken efter femtio sidor, inte för att den är dålig utan för att den är fel. Jag får ta nya tag någon annan dag, i rätt ände…

En liten plats av Jamaica Kincaid

Hur det kom sig att jag läste Jamaica Kincaid? Det var en kombo av boksmälla efter bokmässan och pirr inför nobelpristillkännagivande faktiskt. Ibland när jag är riktigt trött, som jag råkade vara dagarna efter bokmässehemkomsten, går jag runt i biblioteket och letar efter en tunn bok, något jag kan läsa som en sorts försäkran om att tröttheten kommer vika och större läsprojekt kommer genomföras, och nej då jag kommer inte glömma hur man andas och falla död ner… När jag denna dag, dagen efter beskedet om stundande tillkännagivande från Akademien hittade en tunn bok av självaste, ständigt nobeltippade, Jamaica Kincaid var saken klar.

En liten plats är ursinnig, ingen bok att vila i alls. Den är sylvass. Väldigt rolig och oerhört sorglig. Texten som nog ska kallas essä är Jamaica Kincaids uppgörelse med sin upplevelse av att ha besökt barndomsplatsen, Antigua, efter flera års bortavaro. Det är en rant om såren som lämnats efter slaveriet, ilskan över den korrupta politiska ledningen och framförallt en uppgörelse med det engelska koloniala styret och den postkoloniala turistkulturen. Hon skriver stenhårt,bland annat att “en turist är en motbjudande person” ( vilket inte betyder att det motbjudande ligger hos personen utan i den persona den tar sig som turist) och det går rakt in i hjärtat, med du-tilltal och allt. Det går inte att låta bli att ta till sig och rannsaka sin egen inställning till platser man inte vet så mycket om, men förutsätter sig ha tolkningsföreträde om.

Jag väcks av ilskan, den är som nålar under huden och tvingar mig att reflektera. Jag tycker också om resonemanget om att bo på en liten plats, att det däri finns fler gemensamma upplevelser oavsett var den lilla platsen är belägen. Och så fascineras jag av talet om biblioteket, det som i Antiguas huvudstad inte renoverats sen jordbävningen 1974, biblioteket där Jamaica Kincaid själv snodde böcker hej vilt under uppväxten och där hon upplever att kolonialmakten förvanskat och förminskat Antiguas historia och förhärligat den egna. Det är viktiga saker alltihop, att inse vilken makt som ligger i att vakta historien och ordet. Den som skriver kan göra vad som helst.

EN LITEN PLATS
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2016)
Översättare: Madeleine Reinholdsson, originaltitel: A small place
Köp den t.ex. här eller här.

Rymdens vemod

Idag skriver jag mitt rymdinlägg på Kulturkollo och det blev så att det kom att handla om vemod och hur vemodet gestaltar sig i rymdens oändlighet. Det låter mer pretentiöst än det är (hoppas jag) 😉 Texten hittar du här.