För några år sen skulle jag helt klart ha identifierat mig med dottern, Louise, i den här berättelsen, men nu är det Birgitta, mamman, som talar till mig. Trots att hon är långt bortom mig i ålder och erfarenhet. När Louise lever småbarnsföräldralivet är Birgitta pensionär. Men det är ändå Birgitta jag resonerar med, det är med utgångspunkt i mitt eget föräldraskap jag tar till mig De behövande.
Att det ska vara så svårt att vara förälder. Så lätt att älska, så svårt att göra rätt. Och tänk om de där sakerna man gör rätt (och fel) kommer bita sig fast och bli en del av den eviga relationen man har med barnen, de som oavsett om de har vett att begripa det eller inte är det enda som betyder något. Eller tänk om och tänk om, såklart kommer de göra det, det är ju så relationer byggs.
I De behövande försöker Louise tala med sin mamma, men hon drar sig också undan och omöjliggör samtalet. De talar förbi och runt varandra och hela boken är egentligen ett enda letande efter en ingång till orden, minnena. Jag tycker väldigt mycket om Helena von Zweigbergks skarpa blick för detaljer och ömhet inför karaktärer som har det så svårt med sig själva och varandra.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
DE BEHÖVANDE
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går [/su_note]