Bokrea minsann

Jaha ja, nu har bokrean slagit upp portarna för året. Jag brukade vara en sån som köade, sen blev jag en sån som förhandsbeställde. Jag har hur som helst alltid varit en sån som köpt de flesta av mina böcker på bokrean. Men i år. Jag har inte orkat engagera mig (säkert delvis beroende på en monsterförkylning), och när jag har bläddrat och kollat och försökt skriva listor så har jag inte hittat någonting jag måste ha. Visst finns det någon klassiker jag kan tänka mig att köpa om den finns om någon vecka när jag eventuellt tittar förbi rean, om det är halva reapriset. Men ingenting är förhandsbeställt, ingenting är önskat. Jag är chockad. Och lite ledsen. Bokrean var ju sådan magi!

Jag får försöka vara tacksam över att jag inte hamnade här förrän typ 25 år efter att jag för sista gången gick ner för den där spiraltrappan på bokhandeln i Hagfors, där bokrean faktiskt var magisk. Det tog mig 25 år att inse att det inte längre är det den är. Och så krävdes det kanske att barnen inte är så små längre (barnböcker kan man fortfarande fynda), att jag har obegränsad tillgång till allt jag vill läsa genom biblioteksjobb och recensionsexemplar. Det jag de senaste åren fyndat är uteslutande engelska titlar och det fanns nästan inte alls i år. Så jag sparar väl pengarna. Har ni gjort några fynd?

En äventyrlig lista

Jag bad er ju om hjälp att hitta böcker om äventyr, vildmark och sånt, här kommer listan över tipsen jag fick (plus lite eget som jag tror kanske kan passa in):

Tunn luft (into thin air) och Into the wild – Jon Krakauer

Ett brokigt band om renens horn av Keradam Balajieyi

Eremiterna i taigan av Vasilij Peskov

Is (Ice) av Anna Kavan (har jag läst och gillade inte alls, men jag kan se att den kan fascinera, lite utanför tema dock)

Guld av Rose Tremain

In the Kingdom of Ice: The Grand and Terrible Polar Voyage of the USS Jeannette av Hampton Sides

Skeppet Narwhals resa av Andrea Barrett

The great alone av Kristin Hannah

I vargars följe av Stef Penney

Abominable av Dan Simmons

Lite länkar och motivationer hittar du här. I det inlägget hittar du också länkar till mina recensioner av mina favoriter i genren, de som drog igång hela sökandet.

Gemina av Amie Kaufman och Jay Kristoff

Dags för ännu en otillräcklig recension. Vad kan jag liksom skriva för att på riktigt förmedla storheten i den här boken? ”Gemina är en bra bok hörru” ”Läs den!” Det räcker inte va?

Redan första boken i serien, Illuminae, var så bra att tiden på något sätt stannade. Det var en sån där bok jag längtade hem till när jag var på jobbet eller gjorde annat viktigt typ föräldraskapskopplat grejs. Det var en bok jag ville häva i mig, och spara på. En sån där bok man sällan stöter på men sen aldrig riktigt glömmer upplevelsen av efteråt. Gemina är ännu bättre, den är allt det där och lite till.

Jag gillade Kady i förra boken väldigt, väldigt mycket. Här är jag totalt förälskad i såväl Hanna som Nik och Ella. De är ljuvligt kick ass-smarta och oövervinnliga. Eller just det är de ju inte, det är förstås chockartat att upptäcka.

Om prick en månad kommer tredje och sista delen i Illuminae files-serien. Jag har inte kollat upp vad den handlar om för jag vill få fundera lite till. Jag längtar otåligt samtidigt som jag inte vill att boken ska komma, jag slänga mig över den och sen är det över. Jag vill fortsätt för evigt, kan vi inte fixa det, eller i alla fall en Isfolket-lång serie på 47 delar? De är väl det minsta man kan begära?

GEMINA
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Förlag: Knopf, Borzoi books (2016)
Del 2 i serien The Illuminae files. Del 1: Illuminae
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Old adult reads young adult

Norra latin av Sara Bergmark Elfgren

Räcker det om jag skriver att Norra latin är himla bra? Behöver jag utveckla eller har ni redan läst allihop? Ok då, lite ansvar får jag väl ta för det här bokbloggandet.

Allt är bra med Norra latin. Grundhistorien (Tamar och Clea följer sina drömmar och börjar på teaterlinje på Norra latin) är relaterbar och känns som på riktigt (= inte okomplicerad), magin (det finns en berättelse om en pojke som gjorde något fasansfullt och sen försvann, fast kanske inte helt) och det realistiska (Tamars utanförskap, Cleas krångel med sin skithög till kille, plugg, vänner, vardag) – allt är bra. Språket också och inläsningen (jag började läsa boken men övergick till ljudbok när jag tappade läsorken).

Jag längtar efter fortsättningen som ska komma, inte för att jag är supersugen på gåtorna och magin (jag tror att den berättelsen måste bli lite annorlunda), men jag hoppas på att få lära känna fler av Sara Bergmark Elfgrens människor, jag älskar att hänga med dem!

NORRA LATIN
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Inläsare: Nina Zanjani
Första delen i en planerad trilogi
Köp den t.ex. här eller här.
Läs gärna vår bokkonferens om Norra latin på Kulturkollo

I have the right to destroy myself av Young-Ha Kim

Idag skriver jag om sydkoreanska I have the right to destroy myself på Kulturkollo. Jag tycker inte särskilt mycket om den, precis hur lite, eller egentligen hur komplicerad min upplevelse av den är, kan du läsa här. Ett smakprov:

Det finns något Austerskt och något Murakamiskt över det här. Det mystiska, smygande, vindlande, det absurda och vardagsmagiska. Det är fascinerande och jag vet inte alls om jag tycker om det eller inte.

Och på tal om Murakamiskt… Jag har oerhört svårt för kvinnosynen i I have the right to destroy myself. Att det bara är kvinnor som tar hjälp av den mystiske halvguden ska nog vara ett utslag för att de är starkare och männen sitter för djupt fast i sina eländiga deppliv. Men det blir något annat, särskilt som alla jag-personer här är män, alla kvinnor ses ur manligt perspektiv. Kvinnorna blir lite mystiska och ouppnåeliga. Så där piedestalplacerade som jag har så svårt för. Och sexualiserade. Detta sammantaget med att jag tycker att boken tar alldeles för lätt på självmordstemat och depressionens verkningar gör att jag känner mig ganska äcklad efter att ha läst ut. Något av det smutsiga från Seouls bakgator har fastnat på mig.

Hela texten hittar du alltså här.

I HAVE THE RIGHT TO DESTROY MYSELF
Författare: Young-Ha Kim
Förlag: Harcourt books (2007)
Översättare: Chi-Young Kim
Köp den t.ex. här eller här.

Farväl till Peter Capaldis doctor, så synd att du aldrig fick en chans…

Först och främst utfärdas spoilervarning för hela nya Who här, jag försöker vara så spoilerfri som möjligt, men jag kommer oundvikligen avslöja saker.

När jag började titta på säsong 10 av nya Doctor Who drog jag en lättnadens suck, äntligen fick Peter Capaldis Doctor glänsa lite, utvecklas, leka doktor på riktigt. Sen kom munkarna och allt var sämre än vanligt igen.

Det finns de som tycker att det gnälls för mycket på Stephen Moffat, jag tycker tvärtom, han får alldeles för mycket cred. Han skriver kvinnoroller så sjukt irriterande dåligt, och hans avsnitt (borttaget Empty child/the doctor dances och Blink, och möjligen någon till) är helt enkelt inte särskilt bra. 

Jag vet inte var jag ska börja här, men jag tror det får bli hos Bill…

Bill är ny companion den här säsongen, hon är färgad och homosexuell. Det kan tyckas elakt att beskriva en karaktär så begränsat, men det är så hon framställs i serien. Bill är ett alibi. Bill finns där för att Doctor Who sedan återupplivandet fått (mycket välgrundad) kritik för bristen på mångfald. Så man skapade en karaktär som skulle vara bärare av allt det som saknats och gjorde inte så mycket mer med henne.

Och om det vore så att Bill är ett dåligt exempel, men hon är ju inte det, hon är den följeslagare jag gillar bäst (tillsammans med Nardole som jag älskar) från Moffats era. Ingen kan ju någonsin mäta sig med Donna Noble, det vore orättvist att begära, men varför alla dessa kvinnor som väntar på män (Moffats första var väl Madame de Pompadour i avsnittet The girl in the fireplace)? 

Men Moffat (och hans medförfattare, det vore förstås orättvist att skylla allt på honom även om han är ansvarig för serien) har inte bara problem med kvinnor, han har misslyckats med att skriva en doctor jag kan bry mig om också. Visst var det överdramatiskt när Russel T Davies lät Doctor 10 utbrista “I don’t want to go” när regenereringen var oundviklig. Faktum är dock att det var precis så jag också kände. Och de händelser som ledde fram till detta, den Doctor han förvandlades till mot slutet var så underbart mörk och svartsynt, trasig. Sen dök Matt Smith upp med naiviteten hos en glad sjuåring och bara log med hela ansiktet, det gjorde att mitt intresse dalade. Visst finns där smärta och trasighet också hos Matt Smiths Doctor, främst mot slutet, men det känns mer som något en skicklig skådespelare lyckades förmedla än meningen. Jag tycker att min Doctor dog med David Tennants och det var jag inte beredd på.

Men den här säsongen då? Peter Capaldis sista. Det finns trots allt förmildrande omständigheter. De inledande avsnitten smakade mer och så tycker jag om avslutningen. Det är djupt sorgligt men också väldigt roligt. Allra mest tycker jag om utforskandet av doctorns relation till Missy/The Master. Det har ju varit bakomliggande genom hela nya Who. Jag älskade det när David Tennants Doctor och John Simms Master slogs och förlorade och mindes och sörjde. The Master är ju förryckt och ond, men han är också så lik doktorn. Slutet som Moffat snickrar ihop här i The doctor falls är väldigt snyggt och skådespeleriet är underbart.

En fråga bara, varför i hela världen kände BBC att de behövde spoila sin egen serie i en trailer i inledningen av säsongen? Det som avslöjas där om en återkomst förstör ju överraskningsmomentet de byggt upp i näst sista avsnittet. Varför?

Jag älskar Peter Capaldi (i allt, men kanske ändå allra mest i Torchwoods tredje, fantastiska säsong Children of earth) och gillar hans Doctor, men jag tycker att det är synd att han aldrig riktigt fick chansen att göra honom så extraordinär som jag tror att han hade kunnat.

Med allt detta sagt så går jag vidare i serien med mycket större hopp än jag känt de senaste åren. Moffat byts ut som showrunner och The Doctor regenererar äntligen till en kvinnokropp. Det finns hopp om livet igen…

Vill du läsa mer (kärlek och klag i härlig harmoni) hittar du alla inlägg om Doctor Who på tv-sidan. Bläddra och klicka på.

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

Hönan som drömde om att flyga är en tunn liten sak. Och allra först när jag läste tyckte jag nog att den var lite tunn i berättelsen också, jag lät den där naiva hönan irritera mig, jag tog henne inte till mitt hjärta. Men sen, efter en stund när jag lärt känna henne, när jag såg vad det var hon gjorde – levde sina drömmar och lät bli att ta skit – då nästlade hon sig in i värmen. Och hon berörde mig, djupt. 

En sak som jag tycker särskilt mycket om är hur boken och hönan aldrig väjer för de där småttiga sakerna. Som när hönan nästan går ner sig i sin själviska föräldraskapssorg (”min unge lämnar mig”), sån och sju resor värre kommer jag vara om mina barn någonsin får för sig att de ska flytta hemifrån. Bara tanken… Men skämt å sido, sorgen över att till slut bli överflödig och lämnad är något som hela tiden ligger i bakgrunden av föräldraskapet, från första sekunden till sista. Det är en så stor sak att det är galet hur lite den pratas om. 

Jag drabbades av många tankar när jag läste den här boken och jag skrev ner stödord för mina reaktioner och känslor. Jag lämnar dem här och så får vi ses för djupare diskussioner inne på Kulturkollo läser-gruppen där vi just nu bokcirklar Hönan som drömde om att flyga. Boken fick mig att bland annat tänka på: Längtan, tillhörighet, kamp, mod, enkelhet, naivitet, kärlek, familj, kamp, ensamhet, utstötthet, att släppa fri, ge upp, offra…

HÖNAN SOM DRÖMDE OM ATT KUNNA FLYGA
Författare: Sun-Mi Hwang
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare från engelskan: Ninni Holmqvist
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går…, C. R. M. Nilsson, Lyrans noblesser Bokblomma

  

Snacka utmaning!

Den här veckan skriver vi om Korea på Kulturkollo. Och det har visat sig vara en sann utmaning för mig i alla fall eftersom jag tydligen inte kan något alls om vare sig Sydkorea eller Nordkorea. Inte bortom politik och nyhetsrapportering i alla fall. Så i veckans utmaning på Kulturkollo ber jag helt enkelt alla läsare att tipsa mig om sina bästa kulturupplevelser från Korea.

Jag är tack och lov lite mer bevandrad i det kulturella nu än jag var för några veckor sen ändå. Jag har läst Hönan som drömde om att flyga och är just nu djupt involverad i en bokcirkel om den på Kulturkollo läser. Har du också läst den så hoppas jag att du vill vara med och samtala kring den där. Hönan som drömde om att flyga kommer att få sin recension senare i veckan liksom en annan bok jag läst inför temaveckan. Så helt obildad är jag inte längre, men jag hoppas att ni tipsar mig i utmaningen för jag behöver få mycket bättre koll!

Hjälp mig hitta böcker om strapatser, äventyr och vinter!

Jag har ju kommit att inse att jag gillar böcker om folk som gör sånt som jag aldrig skulle orka. Som att bestiga berg, utforska nytt land och uppehålla sig väldigt länge i kylan. Nu senast har jag älskat Thin air och Mot den glittrande snön vid världens ände. Jag har också läst och tyckt väldigt, väldigt mycket om The Terror, Dark matter och Expeditionen. Kan ni möjligen hjälpa mig att hitta mer sån läsning? Jag tror att jag allra helst vill att det ska handla om historiska romaner, men det är inget krav. Alla tips ni har är hjärtligt välkomna!

Uppdatering: Tack snälla för alla tips jag får från er på olika ställen, fortsätt gärna tipsa så sammanställer jag en lista till nästa vecka. 

Stig av Annica Hedin och Per Gustavsson

Vissa böcker önskar man ju inte skulle behövas. Men det gör de. Som Gro Dahle och Svein Nyhus Bläckfisken om övergrepp (och deras Den arge om misshandel) som jag läste härom veckan. Och som Stig.

Mina barn är ju för stora för bilderböcker nuförtiden. Jag däremot har inte kommit upp i den åldern än…

Det är nog kanske inte riktigt meningen att 40-åriga blödiga mammor ska sitta och snyfta över Stig och alla som känner en Stig, alla som haft en Stig i sina liv. Det är nog meningen att andra ska läsa och ta till sig, känna tillhörighet. Men det ena utesluter ju inte det andra, och Stig är en av mina bästa böcker på länge. Så himla hemsk och fin och hoppfull och nattsvart och vacker.

Alltså livet ändå, vi behöver hjälp att begripa så vi kan berätta om det för barnen. Och ur det perspektivet är det kanske inte helt fel med mammor som snyftar sig igenom en bilderbok ibland då och då. Jag känner i alla fall att jag förstår lite bättre, att verktygen blivit några fler.

Men jag önskar fortfarande att Stig inte skulle behövas. Att barn inte skulle dö.

STIG
Författare: Annica Hedin, Illustratör: Per Gustavsson
Förlag: Rabén & Sjögren 2018
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Romeo and Juliet