Hönan som drömde om att flyga är en tunn liten sak. Och allra först när jag läste tyckte jag nog att den var lite tunn i berättelsen också, jag lät den där naiva hönan irritera mig, jag tog henne inte till mitt hjärta. Men sen, efter en stund när jag lärt känna henne, när jag såg vad det var hon gjorde – levde sina drömmar och lät bli att ta skit – då nästlade hon sig in i värmen. Och hon berörde mig, djupt.
En sak som jag tycker särskilt mycket om är hur boken och hönan aldrig väjer för de där småttiga sakerna. Som när hönan nästan går ner sig i sin själviska föräldraskapssorg (”min unge lämnar mig”), sån och sju resor värre kommer jag vara om mina barn någonsin får för sig att de ska flytta hemifrån. Bara tanken… Men skämt å sido, sorgen över att till slut bli överflödig och lämnad är något som hela tiden ligger i bakgrunden av föräldraskapet, från första sekunden till sista. Det är en så stor sak att det är galet hur lite den pratas om.
Jag drabbades av många tankar när jag läste den här boken och jag skrev ner stödord för mina reaktioner och känslor. Jag lämnar dem här och så får vi ses för djupare diskussioner inne på Kulturkollo läser-gruppen där vi just nu bokcirklar Hönan som drömde om att flyga. Boken fick mig att bland annat tänka på: Längtan, tillhörighet, kamp, mod, enkelhet, naivitet, kärlek, familj, kamp, ensamhet, utstötthet, att släppa fri, ge upp, offra…
[su_note note_color=”#dafdf5″]
HÖNAN SOM DRÖMDE OM ATT KUNNA FLYGA
Författare: Sun-Mi Hwang
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare från engelskan: Ninni Holmqvist
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går…, C. R. M. Nilsson, Lyrans noblesser Bokblomma [/su_note]