Jag känner inte igen mig över huvud taget i Zelda, hon är så olik mig som man kan vara. Hon är kaotisk när jag är superplanerad. Hon lever ett totalt annorlunda liv från mig, tack och lov, det verkar väldigt kämpigt. Och ändå, kämpigt eller inte så önskar jag att jag vore mer som Zelda. På det där ”följa sina drömmar”-sättet till exempel.
En av alla bra saker med Zeldaserierna är det ständigt pågående samtalet kring feminism och hur inte alls särskilt enkelt det är. Det visar sig varje dag i tidningar och sociala medier där det ska slåss med knytnävarna kring vad som får kallas feminism och vem som får vara med eller inte. Zelda sätter fingret på det där utan att bli en del av problemet.
Jag är också ganska olik Zelda, speciellt det utåtagerande och att ta dagen som den kommer, den där “det löser sig nog”-attityden. Men det är nog just därför som jag älskar henne så mycket, för att hon är så olik mig. Hon har mycket av något som jag ibland skulle behöva l i t e mer av. 🙂
Det behövs lite frigörande inspiration från något som är totalt olik ibland.