Hur det gick med slattläsningen…

Egentligen känner jag att vi kanske kan prata lite tyst om det. Om att jag utlyste en månad när jag skulle läsa ut en hel hög påbörjade böcker. Om att jag fortfarande inte läst ut en enda. Ingen! Men jag har två saker att säga till mitt försvar, min morfar dog och det visade sig att jag faktiskt inte var så himla sugen på att läsa särskilt många av de där hyllvärmarna. Jag var inte så väldigt sugen på att läsa alls egentligen. Och det jag läst har jag läst för att fly verkligheten som jag inte orkat hantera. Kanske är det lite bättre nu, kanske hanterar jag lite bättre, kanske vill jag läsa lite mer. Men inte de påbörjade hyllvärmarna…

Jag kanske också kan försvara mig med att jag håller på med två av dem. Gösta Berlings saga och The Trespasser blir lästa i detta nu. Faktiskt.

Jag tänker slänga mig ut i ett annat tema istället för hyllvärmarna (de finns ju kvar), jag ska bege mig in i läsplattan och njuta av allt jag hittar där. Allt jag laddat ner och glömt. Det kommer bli ett äventyr som räcker hela sommaren. Eller så faller det platt som förra gången, man vet aldrig innan man testat…

Ut i världen?

Den här veckan heter temat på Kulturkollo “Vi ser oss om i världen”. Utmaningen lyder: “Det är semesterplaneringstider för många av oss och veckans utmaning handlar helt enkelt om huruvida ni förbereder er resa genom att nosa lite extra på kultur från resmålet.”

Om ni läser mitt inlägg på Kulturkollo, det jag döpt till “Jag stannar hellre här” så förstår ni att jag har lite svårt att delta i utmaningen. Men visst är det så att om jag mot förmodan går med på att företa en resa (det finns ju familjemedlemmar som gillar det där betydligt mer än jag…) så förbereder jag mig med guideböcker och väldigt gärna skönlitteratur också. I sommar till exempel så bär det av till Skagen och det vill jag förstås förbereda litterärt, har ni några tips till mig om hur?

Själasörjaren av Christine Falkenland

Christine Falkenland har länge varit en av de författare som betyder allra mest för mig, som talar till mig. Öde, Min skugga och Själens begär är alla var och en några av mina allra största läsupplevelser. Jag tyckte inte lika mycket om hennes senaste romaner, Spjärna mot udden och Sfinx. Därför var jag lite osäker när det blev dags att läsa Själasörjaren. Det hade jag inte behövt vara, Christine Falkenland är tillbaka i det existentiella, religiösa grubbleriet (eller tillbaka och tillbaka, hon har snuddat det men aldrig riktigt gett sig in helt och fullt tidigare, det känns som att det alltid är hitåt hon varit på väg).

Åh vilken fantastisk bok Själasörjaren är! Inte en bok som ger mig något gratis, varje vändning måste jag kämpa med, varje känsla (sympatin, äcklet, ilskan och hatet) måste jag ta till mig och inse att de är mina egna. Det finns något så frånstötande att det blir vackert här.

Jag måste ju nämna Erland. Som jag hatar honom! I baksidestexten beskrivs det hur Claudia kommer in i hans harmoniska liv och stör, hur hon drar in honom i sitt mörker. Det är ju också den berättelsen han berättar för sig själv. Den jäveln! Jag ska inte avslöja mer här, men nöjer mig med att konstatera att visst känner jag med Erland, tycker synd om honom och kan till viss del till och med förstå honom i vissa delar, men det han utsätter Claudia för i en av de där träffarna i hennes lägenhet kan jag aldrig förlåta honom. Jag hatar honom från djupet av mitt svarta hjärta. Det är en sån ynnest att få läsa en bok som frammanar så oerhört starka känslor i en. Jag tror att det är nyttigt.

SJÄLASÖRJAREN
Författare: Christine Falkenland
Wahlström & Widstrand (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Alena av Kim W. Andersson

Jag föll ju rätt rejält för Kim W. Anderssons Love hurts och bestämde mig genast för att bege mig vidare till Alena som verkade perfekt för mig med sina mörka skolmiljöer och obehagliga stämning. Jag blev inte besviken.

Det är sjukt obehagligt på den där skolan och hemma, hela Alena liv är ett totalt känslomässigt kaos sen det där som hände på bron för ett år sen. Allt som händer leder mot en uppgörelse med det, det är förutbestämt, oundvikligt och ändå hoppas jag hela tiden på att det inte ska hända. Att vi inte ska få veta.

Alena är perfekt i sitt mörker. Den är som Love hurts men med det den saknar – den sammanhängande berättelsen. Det är blodigt och smygande, fasansfullt och typ vackert. Och väldigt, väldigt sorgligt.

ALENA
Författare: Kim W. Andersson
Förlag: Apart förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

 

Judas av Amos Oz

Amos Oz bok Judas består av två parallella delar där en fascinerar mig oändligt och den andra inte alls. Berättelsen om Schmuel, hans fascination för Atalia eller bekymmer om vardagen känns inte jättespännande. Den forskning Schmuel bedriver däremot. Hans försök att skriva ett evangelium enligt Judas. Där har han mig totalt.

Kringberättelsen fyller förstås en funktion i det att det är personerna i den som samtalar om Judas, hans roll i det kristna religionsbygget och i antisemetismens svårtystade röster. Det är också i kringberättelsen vi hittar andra möjliga förräderier att förstå Judas utifrån. Människorna i det lilla huset är inte (för mig) intressanta nog för att bära en egen berättelse, men de är själva utgångspunkten som gör den andra historien möjlig. Det är också ett mästerligt sätt att skapa en text.

JUDAS
Författare: Amos Oz
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Översättare: Rose-Marie Nielsen, originaltitel: HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Jag har redan skrivit om Judas och Judas på Kulturkollo

 

Drottningen i kassan av Erika Petersson

Att som servicepersonal ge sig på att läsa Drottningen i kassan är som att sakta dras in i ett djupt stormvrål av ”är det verkligen det här du vill hålla på med?” Det finns så mycket att känna igen här, också om man som jag är bibliotekarie och inte jobbar inom handeln. Men tack och lov är det mycket som också skiljer åt i upplevelse just på grund av de olika yrkena.

Jag möter för det allra mesta väldigt trevliga, snälla och artiga människor. De säger hej och tack och är genuint tacksamma för att såna som jag finns. Men visst dyker det ibland upp en representant av de andra också, en sån där som kräver och hojtar och har sig. Och dem vill man ju kräkas på. Vilket man får när man läser Erika Peterssons bok, det blir en sorts solidariskt och gemensamt kräk.

Drottningen i kassan är en väldigt rolig bok som jag inte skrattar jättemycket åt och det är inte glad jag känner mig nu när jag läst den. Den är en sorts modern socialrealistisk betraktelse över mänskligheten av idag och bilden som tecknas kan inte göra någon glad. Berättelserna vittnar om en sån oerhört ensamhet, isolerande psykisk ohälsa och utanförskap. Jag blir jätteledsen helt enkelt. Och så blir jag än mer glad och tacksam över alla fina samtal jag får föra om dagarna, alla goda möten som hör till mitt jobb.

DROTTNINGEN I KASSAN
Författare: Erika Petersson
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Marcus på Bokhora har skrivit en mycket bra text om Drottningen i kassan, utan den texten hade jag troligen aldrig läst, i allafall inte än på länge eller med förväntan.

Min vän Dahmer av Derf Backderf

Hur ska jag beskriva Min vän Dahmer? Inte som en blöt filt över hela verkligheten utan snarare som ett sånt där kedjetäcke tror jag. Ett riktigt tungt ett. Det är svårt att andas när man möter Dahmer, svårt att stå ut med ensamheten och katastrofen, svårt att ta in allt som kunde ha undvikits.

Derf Backderf berättar historien om hur det var att växa upp med den person som skulle bli en av USAs mest omtalade seriemördare som klasskamrat. Han berättar det självreflekterande, med djup sorg och ilska. Han lyckas balansera väldigt bra på den tunna linjen som överbryggar gapet mellan att försöka förstå Jeff Dahmers inre helvete och att fördöma hans handlande (mördande) utan minsta tvekan. Det finns mycket som berör mig, mycket som kommer dröja sig kvar. Men mest av allt tänker jag på den mest relevanta frågan som Derf Derfback ställer – var är de vuxna? Det finns ingen som ser eller griper in, ingen. Det ligger en sån oerhörd sorg begravd i det.

Min vän Dahmer är helt klart en av de bästa serieromanen jag läst, den visar verkligen hur en sådan kan vara när text och bilder förstärker varandra. Det finns några rutor i den här boken som får tiden att stanna.

Jag rekommenderar Min vän Dahmer till alla som vill försöka förstå det som är allra svårast att ta in. Alla som vill utforska det där mörkret som är så kompakt för att det är verkligt. Kanske ska jag påpeka att den är näst intill oblodig och några mord får vi inte se. Ändå är det något av det mest skrämmande jag läst.

MIN VÄN DAHMER
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2018)
Översättare: Johan Andreasson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker

Floden om natten av Erica Ferencik

Floden om natten är en bok att sluka, vända blad på blad och känna hjärtslagen öka till. Det är också en bok jag inte tror kommer dröja sig kvar. Jag misstänker att huvudpersonen Winis sorg efter sin bror kommer att stanna kvar hos mig, men i övrigt är det väldigt mycket en “för stunden”-bok. Och det är ju inte alls något dåligt.

När Wini och hennes kompisar drar iväg på sin årliga resa tillsammans och väljer forsränning anar man (och de) att det ska gå illa, men det går inte att inse vad som komma skall. Forsen i sig ställer till det, vildmarken är ogästvänligt, men det är när de upptäcker att det finns någon mer där ute som det blir otäckt på riktigt.

Jag klämde i mig den här boken på några timmar, för att jag inte kunde lägga undan den. Jag kan varmt rekommendera den som tidsfördriv om du vill ha något lättläst, ganska kort och lagom skrämmande.

FLODEN OM NATTEN
Författare: Erica Ferencik
Printz publishing (2018)
Översättare: Åsa Brolin, originaltitel: The river at night
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan

Larmrapporten av Emma Frans

Emma Frans har gett sin bok Larmrapporten underrubriken Att skilja vetenskap från trams. Det är precis vad den här boken handlar om. När Jack Werner undersöker vandringssägner och myter i sin bok ger sig Emma Frans i kast med de här återrapporteringarna av vetenskapligt material som får i alla fall mig att ilskna till någon gång per vecka. De där “du dör om du äter chips”, “gå ner i vikt med choklad/vin/vad du nu vill att du ska gå ner i vikt av” ni vet. De där rätt luftiga och korta artiklarna där man bör begripa att rätt mycket av grundinnehållet utelämnats och friserats för att bli sådär snyggt och klatschigt rubricerat.

Jag är gammal historiker och som sådan kan jag reagera på de där “Det var bättre förr”-nissarna rätt starkt, de som drar fram rena felaktigheter för att bevisa sin obevisbara tes. Jag älskar att Dick Harrison gav dem svar på tal. Jurister måste vara än mer uppgivna, om domar och brott ska det tyckas över alla bräddar utan att egentligen behöva veta vad juridik är. Medicinska forskare ska vi inte tala om, det är ju deras livsverk som förminskas och paketeras till de där larmen eller mirakelkurerna.

Jag gillar den vetenskapliga ingången i den här boken, hur Emma Frans lugnt och metodiskt förklarar vad vetenskap är och att den är ifrågasättande till sin natur, inte konstaterande. Med hjälp av exempel görs det tydligt hur forskning blir till och hur den kan förvanskas i rapporteringen eller hur man kan presentera den på ett kanske lite tråkigare, men lite mer korrekt sätt. Den ger också verktyg för oss alla som ställs inför den digra uppgiften att tolka och begripa de nyheter som flödar mot oss.

LARMRAPPORTEN
Författare: Emma Frans
Förlag: Volante (2017)
Köp den t.ex. här eller här.