Förlåten av Agnes Lidbeck

Jag kan inte skriva om Agnes Lidbeck Förlåten utan att bli lite personlig. För att den så väldigt oväntat slet hjärtat ur kroppen på mig.

Maria och Ellen förlorar sin pappa, plötsligt. De återvänder till sommarön för att gå igenom och sen sälja huset.

Min morfar gick plötsligt bort i slutet av mars och precis som Maria känner i relation till pappan och huset som ska bort känner jag för min morfar och hans hus som ska bort. Det är förstås mycket som lassas ihop och tas ut i denna slutgiltiga sorg. Jag har förlorat mina tre kvarvarande far- och morföräldrar inom loppet av åtta månader. Jag har ofta känt att hela min barndom, där de spelade viktiga roller, varit på väg att suddas ut (inte minst sedan mitt minne fick sig en rejäl törn av utmattningen). Nu med morfars död blev det också barndomens död på ett sätt. 

Och det här med sommaren… Precis som Maria och Ellen tänker somrar när de tänker det där huset och pappan så tänker jag alltid på sommaren när jag tänker på morfar (och när jag tänker på sommaren tänker jag på morfar). Det gör den här försommaren särskilt svår, aldrig har en maj varit vackrare, och aldrig har det varit svårare att bära… 

Det är det första. Faderns död. Maria och Ellen. Huset. Sen rör vi oss en liten bit in i berättelsen och upptäcker att det här inte alls handlar om pappan och sorgen, det handlar om den obegripliga sorgen efter en storebror.

Ellen och Maria når aldrig någonsin varandra, allt som sägs och tänks och görs tolkas och vantolkas in absurdum. Det är galet sorgligt. De älskar varandra, bär samma minnen och befinner sig ändå så oerhört långt ifrån varandra. Och Dag, Marias Dag, som bara är fem år finns mitt emellan. Det är så smärtsamt hemskt alltihop. Och så väldigt välskrivet om sånt som trasar sönder oss och våra relationer. Ibland är det att något traumatiskt händer, men allt som oftast är det kanske tiden. Tiden är värre, för den kan man inte vidta åtgärder mot.

Jag älskar Agnes Lidbecks sätt att se och berätta, säkert för att jag känner igen så mycket. Det är återigen den där tystnaden som jag är så familjär med, som är jag, men samtidigt något jag räds. Jag tyckte mycket om Finna sig, men Förlåten är ännu bättre. Kanske för att den träffade mig ännu mer i hjärtat, för igenkänningen och för döden förstås, huset, sorgens stumhet.

FÖRLÅTEN
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna gårJust nu just här

De sju goda åren av Etgar Keret

Idag skriver jag om De sju goda åren på Kulturkollo, jag skriver bland annat såhär:

De sju goda åren ger en, för mig, ny och upplysande inblick i hur israelisk vardag kan se ut. Hur det är att oroa sig för att barnen ska delta i krig, hur det är att förhålla sig till förintelse och antisemitism, ständigt och alltid. En annan sak som boken lär mig är att Etgar Keret är väldigt rolig, på ett tillbakalutat och nästan nonchalant sätt. Det får mig att tro att jag skulle gilla Etgar Keret om vi någonsin träffades och inledde en diskussion (om exempelvis de mordiska inslagen i Angry birds eller dumheten i att ens nämna Disneyland Paris för ett barn som inte vet att det existerar, eller något annat av allt det han skriver om i den här boken). Det får mig definitivt att vilja läsa mer av honom.

Hela texten om boken hittar du här.

En sak som jag inte tar upp där, men som jag inte kan låta bli att nämna är texten i boken. Den är suddig! Först trodde jag att jag inbillade mig, sen trodde jag att det berodde på mina nya glasögon och min kraftigt försämrade syn. Till slut fick jag be min man att läsa en sida och han intygar att texten är oskarp. Jag tror att det kan ha att göra med att pappret är så tunt att nästa sidas text lyser igenom en smula, eller så är det teckensnittet, jag vet inte, men något är det i alla fall. Jag rekommenderar läsning av e-boken om ni har den möjligheten. De här 185 sidorna har känts som 800 eftersom de har ansträngt syn och koncentration så mycket. Boken är så bra att den är värd det, men det är ju alltid bättre om man slipper ansträngningen…

DE SJU GODA ÅREN
Författare: Etgar Keret
Förlag: Brombergs (2018)
Översättare: Kristian Wikström, originaltitel: Seven Good years
Köp den t.ex. här eller här.

 

Inkräktare av Tana French

Tana French är makalös, också när hon inte är på topp är hon så himla bra.

När jag började läsa den här boken för ett år sen (jag köpte den när den kom ut, men sen blev jag som bekant utmattad och läsoförmögen) gjorde jag det med vetskapen om att många tyckte att den var lite skakig. Samtidigt var jag också medveten om att många ansåg Faitful place som lite skakig och den älskade jag. Över huvud taget har jag inte riktigt samma topplista som alla andra Frenchläsare. Jag tycker förstås att Broken harbour är allra bäst, herregud den är en av mina bästa böcker alla kategorier. Men jag älskar inte de två första böckerna i serien och inte heller den näst senaste The secret place.

The Trespasser (Inkräktare som den heter i den svenska översättning som jag efter långt uppehåll läste ut boken i) är inte den bästa boken i serien, men jag tycker väldigt mycket om den. Jag gillar Antoinette Conway och hur hon får gå igenom den där katharsisutvecklingen. Jag gillar att Stephen Moran hänger kvar. Jag gillar hur komplext och hur svårt det, som vanligt hos Tana French, är att skilja rätt från fel och mörker från ljus. I centrum av berättelsen finns en hjärtskärande sorglig och onödig, men ändå ödesbestämd, uppgörelse.

Conway gillar man verkligen inte för hennes personlighet och ändå är det ju det jag inte kan låta bli att göra. Moran är mjukare, mer lätt att ta till sig. Breslin är en vidrig liten råtta, eller? Inget är så enkelt som det verkar samtidigt som det förstås är det.

Jag har förstått att det inte är någon ny bok i serien på gång, i höst kommer Tana French ut med fristående boken The witch elm. Jag längtar barnsligt mycket efter att läsa nytt av Tana French och jag tycker att hon gör helt rätt i att utforska utanför de bekanta korridorerna i polishuset i Dublin, men jag kan inte låta bli att hoppas att vi får göra ett återbesök på mordroteln om något år.

INKRÄKTARE
Författare: Tana French
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Christian Ekvall, originaltitel: The trespasser
Del 6 i serien om Dublin Murder squad. Del 1: Till skogs, del 2: Okänt offer, del 3: Faithful place, del 4: Broken harbour, del 5: The secret place
Köp den t.ex. här eller här.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

Det tog ett tag, men nu har jag läst Selma Lagerlöfs debutroman, Gösta Berlings saga. Precis hur långt ”ett tag” är kan du läsa om på Kulturkollo där jag lägger ut texten ordentligt. Ett smakprov hittar du här:

Gösta Berlings saga blev aldrig någon favoritroman för mig, ingen stor läsupplevelse. Jag vill gärna känna saker när jag läser en bok, på djupet, känna människorna (trött avsky räcker inte) och dithän når vi inte den här boken och jag. För att det inte är en sån roman. Gösta Berlings saga är egentligen inte alls berättelsen om Gösta Berling. Det är berättelsen om bygden. Bygden vid Lövens långa sjö, vid Gurlita klätt, vid Ekeby. Det är en bygd jag känner väl och jag uppskattar att få alla dessa minnen, sagor och legender berättade för mig. Och naturen känner jag som sagt i kroppen. Människorna inte alls eftersom de är så många och så flyktiga, de är symboler för det större. Och som sådan berättelse är Selma Lagerlöfs debut mycket skickligt skriven, chockerande skicklig nästan. Men jag känner ingen i hjärtat som jag känner kejsarn eller Klara Fina, eller Charlotte Lövensköld eller Anna Svärd.

GÖSTA BERLINGS SAGA
Författare: Selma Lagerlöf
Köp den på ett antikvariat eller låna den på biblioteket 

Bild: Utsikt från Tossebergsklätten, verklighetens Gurlitta klätt.

Finna sig av Agnes Lidbeck

Det är underligt ändå med vissa böcker. När jag första gången försökte mig på att läsa Finna sig av Agnes Lidbeck kunde jag inte tycka om den. Jag tyckte att den påminde lite för mycket om Egenmäktigt förfarande och misstänkte att den var pretentiös. Så jag la bort den och tänkte att allt är inte för alla.

Sen valdes boken till Kulturkollo läser (där vi samtalar om den med start idag, häng på här) och jag kände mig pressad att ge den en ny chans. Och tack och lov ändå för press och andra chanser. För Anna i Finna sig har förvisso vissa beröringspunkter med Ester i Egenmäktigt förfarande, men det finns så oändligt mycket mer här. Det finns sånt jag kan känna igen och sånt som är mig helt främmande och det är ju den där blandningen som gör Anna till en djupt fascinerande karaktär.

Jag knyter oerhört starka band till Anna i vissa av hennes upplevelser som förälder, framförallt förälder till riktigt små barn. Jag har också kämpat där, men jag har tack och lov känt att jag kunnat prata med den jag delar föräldraskapet med om det, nästan utan skam. Jag är så ledsen för Annas skull att hon aldrig riktigt hittar någon att höra ihop med. Kanske för att hon inte förstår att det är det hon nog vill, hon fortsätter att söka någon som behöver och kräver henne.

Agnes Lidbeck skriver så fint, med små insmugna presenter i form av formuleringar och undangömda huvudsaker där man minst anar det. Jag tycker så mycket om det här och har fortsatt vidare till hennes nyaste roman Förlåten som jag recenserar här om några dagar.

FINNA SIG
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskan, Stories from the city, Just nu just här

Kärlekens tunga av Anna Åhlund

Det här är typiskt en sån där bok som jag aldrig hade ens hört talas om om det inte vore för att den oförhappandes damp ner i min brevlåda tidigare i vår.

I kärlekens tunga tecknar Anna Åhlund en bitsk och rätt förfärlig bild av kärleken. Kärleken som kräver och kväver och sårar. Och det vore förstås hemskt om där saknades djup eller budskap. Men det finns något att hämta i de där nålsticken, något viktigt.

Sen finns där annat också. Homofobi förklädd i omtanke till exempel och gubbig mansplaining som får sitt straff. Allt som allt är Kärlekens tunga en uppfriskande bok. I all sin avskalade, skenbara enkelhet.

 

KÄRLEKENS TUNGA
Författare: Anna Åhlund
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Feministbiblioteket, Med näsan i en bok

De vita staden av Karolina Ramqvist

Långsam förtvivlan är nog de ord jag skulle välja för att beskriva Den vita staden. I alla fall rätt länge, sen blir förtvivlan lite mer rörlig. Att läsa om Karin och hennes vardag i huset där hon blivit övergiven med en väldigt liten bäbis är som att sjunka ner i dy och inte veta hur man ska komma upp, bara att man inte får kämpa. Det är fasansfullt, fascinerande och det känns i kroppen.

Jag har inte läst något av Karolina Ramqvist tidigare, och jag vet inte om jag kommer välja att göra det. Men jo, det är förfärligt tungt, men det är också väldigt, väldigt bra. Välskrivet. Vässat. Obönhörligt grymt. Jo, jag kommer definitivt läsa mer, men kanske inte nu direkt. Det krävs nog en liten andningspaus först.

DEN VITA STADEN
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Men vad läser jag egentligen…

Det slog mig att min slalomläsning just nu kanske inte är så värst upplyftande. Jag läser:

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, gillar den inte så värst och samtidigt rätt mycket. Men huvudsaken är att det går väldigt, väldigt illa för alla i den.

Förlåten av Agnes Lidbeck, vanvettigt bra bok, men den får mig att gråta hejdlöst på grund av saker jag ska försöka få ner i text i recensionen.

… Och ljudboken jag lyssnar på just nu är En dag i Ivan Denisovitj liv av Alexander Solsjenitsyn. Behöver jag säga mer?

Jag tror jag måste hitta något läsfluffigt att väga upp det här med…

Hunger av Roxane Gay

Roxane Gays Hunger är en skoningslös och fasansfullt jobbig bok. Jag ska erkänna att jag inte läst allt lika noga, vissa bitar har jag bara skummat igenom för att de fått mig att må så dåligt att jag velat skydda mig själv. Skildringar av ätstörningar gör alltid det med mig och Hunger är en skildring av en djupt ätstörd verklighet.

Roxane Gay berättar så ärligt att det gör ont om sånt hon inte vill berätta. Och hon är öppen med just det, det känns nästan viktigast av allt. Hur hon behandlar skammen över att inte vilja och orka, det får mig att tänka både en och två gånger på hennes fina Bad feminist. I Hunger kretsar vi kring övergrepp. Sexuella övergrepp som det Roxane Gay utsattes för innan hon ens hann komma in i tonåren och de övergrepp vi utsätter våra kroppar för, ibland (alltid?) för att skydda oss från hotet utifrån.

Hunger är en hjärtekrossande bok och jag känner mig inte riktigt värdig eller klok nog att säga något viktigt om den. Det är inte kroppspositivism, inte en berättelse om hur man kan göra för att acceptera sig själv som man är. Det är inte heller en självhjälpsbok för att hitta ”ett sannare jag”. Det är en naken skildring av hur det kan vara, en brottning med det här omöjliga att acceptera sin kropp när den gjorts till och blivit något annat än bara en kropp. Kroppen som symbol, som fort, som fängelse. Jag känner igen mycket av det Roxane Gay skriver om, trots att hennes livserfarenhet är mycket svår (min kroppsrelation är inte alls traumatisk, bara komplicerad), och jag tror att mycket av den där kärnan hon hittar fram till, den som berör svårigheten att inkorporera kropp med allt annat, är universell. Och det krossar litegrann mitt hjärta. Och så märker jag att jag läser Hunger som förälder och det gör det sannerligen ännu mycket värre.

Jag vet inte vem jag vill rekommendera läsningen av Hunger till. Alla kanske, men samtidigt vill jag varna alla som kanske behöver den mest, alla som liksom jag har eller har haft en mer eller mindre lätt förvriden relation med sin kropp och ätandet. Läs, men läs med varsamhet och det är ok att blunda sig igenom några sidor ibland. Och finns det någon där ute som aldrig slagits med liknande tankar så är den här boken kanske ännu mer för er.

HUNGER. HISTORIEN OM (MIN) KROPP
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Emö Malmberg
Köp den t.ex. här eller här.