The duchess war av Courtney Milan

Sällan har jag varit så ovän med en bok som med The duchess war. Och jag vet inte ens vad det beror på, boken är nog inte ens särskilt dålig…

En av anledningarna till att jag bråkat med den här boken och kämpat med att få den utläst i över ett år är troligen mina sjukt höga förväntningar. Jag älskade novellen som föregick, The governess affair, och tycker nog fortfarande att det är den bästa romance-bok jag läst. Då blir det svårt att mäta sig.

Sen blir jag inte särskilt förtjust i vare sig henne eller honom heller, trots att de möts för första gången i ett bibliotek. Och så pratas det så mycket, ska tas så många omvägar om klassamhälle och civilkurage och allt möjligt som förstås är intressant, men här blir det lite pladdrigt.

Boken är utläst i alla fall och jag ger inte upp om Courtney Milan, jag bestämmer att med ett så fabulöst första möte förtjänar hon en ny chans. Jag läser vidare.

THE DUCHESS WAR
Författare: Courtney Milan
Förlag: Femtopress (2013)
Första (eller bok 1,5 eller andra beroende på hur man räknar) boken i Brother sinister-serien. Föregås av The governess affair
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson

I slutet av regnbågen är en fantastiskt fin skildring av vad kärlek kan vara och hur åldrande kan se ut. När Marja flyttar in på Plejaderna, som är ett HBTQ+-seniorboende, lär vi inte bara känna henne utan också alla runt omkring henne. Alla har sin egen upplevelse av livet, hur det varit att leva med kärleken som hemlighet eller öppet. I slutet av regnbågen är en serieroman där sorgen tar stor plats då den handlar om människor som förlorat sina älskade eller i alla fall ser sina liv gå mot sitt slut, men det kvardröjande intrycket handlar ändå främst om det livsbejakande, kärlekens styrka och lugnet i att ha levt ett fullt liv. Jag blir väldigt ledsen av att läsa om Marias förlust och svårigheter att anpassa sig till verkligheten som den ser ut efteråt, men jag blir också alldeles glad i hela kroppen när hon lyckas frigöra sig från det förgångna och hittar en inre styrka att gå vidare. Inte glömma men leva vidare.

Det är svårt att koka ner allt det jag tycker om med den här boken till något enkelt och tydligt. Det som främst biter sig kvar, förutom Marja själv, är nog de olika berättelserna. Hur kärleken tett sig så olika för de boende, hur tiderna förändrats och ändå stått sorgligt still. Hur kampen, i den mån den bedrivits, sett olika ut för olika personer och grupper. Det finns en djupt intressant historia om samhället Sverige här. 

I SLUTET AV REGNBÅGEN
Författare: Bitte Andersson
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

How to stop time av Matt Haig

Jag har inte läst någonting av Matt Haig tidigare och jag skulle väl inte säga att How to stop time (eller Historieläraren som den heter på svenska) är en perfekt bok, men jag är ändå beredd att utropa Matt Haig till någon slags geni. Boken är som sagt inte perfekt, den är väldigt, väldigt bra, men har sina små luckor. Men så finns där också passager, formuleringar och tankar som är så briljanta att de lyser upp allt det andra.

Bokens huvudperson, Tom, har levt lite drygt 400 år. Han är trött. Just nu är han, på egen begäran, historielärare på en högstadieskola i London. Han har huvudvärk på grund av allt han måste hålla ordning på, allt han inte får avslöja och allt liv som levts som aldrig får berättas om. Tack och lov väljer han att berätta för oss läsare. Och vilket liv det är! Själv blir jag förstås mest gripen av och alldeles kär i den historiska delen av berättelsen. Smygtitten in i vardagsliv på 1600-talet, kärleken, misären, sjukdomen, vardagligheten. Jag tycker så mycket om det och så tycker jag om människorna. Jag tycker om Tom. Och Matt Haig. Jag gillar hur han berättar och är sådär snusförnuftig som bara en 400-årig huvudperson tillåter en att vara, utan att jag blir irriterad. Det är nästan så att jag misstänker att det är en självbiografi, så som skenet av livsvisdom hålls uppe.

Jag längtar lite efter att se det här som film, och jag kommer absolut att läsa vidare i Matt Haigs bibliografi.

HOW TO STOP TIME
Författare: Matt Haig
Förlag: Canongate (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bina’s books, Ugglan & boken

The trouble with flirting av Claire Lazebnik

Åh vad söta de är Claire Lazebniks Jane Austen-variationer! The trouble with flirting är nog dessutom den bästa av dem.

The trouble with flirting är en sorts variation av Mansfield park och som alltid balanserar precis på rätt sida mellan original och nutid. Historien blir oförutsägbar och ändå trygg. Jag gillar Franny jättemycket, och jag gillar en av killarna hon lär känna, den andra inte lika mycket. Och så är jag fortsatt förtjust i Claire Lazebniks sätt att skriva bra vänskapsrelationer som får utgöra bakgrund till kärleksdramatiken.

Nu har jag läst alla hennes Austen-parallellerna (läs vad jag tyckt om de tidigare här), och jag hoppas verkligen att det blir fler vad det lider, jag får hålla tummarna.

THE TROUBLE WITH FLIRTING
Författare: Claire Lazebnik
Förlag: Harper Teen (2013)
Köp den t.ex. här eller här.

Ett förbud mot mord av Louise Penny

Jag börjar med det som irriterar mig, mest för att det är så litet och perifert att jag vill ha det ur vägen om än inte okommenterat. Det känns jättekonstigt att läsa en bok om Gamache, Beauvoir och Lacoste utan att det som hände i förra boken berörs med ett ord eller minsta tanke. Det var ju jättestort, livsavgörande för dem alla. Hur kan det inte nämnas? Det är inte som att jag inte tyckte att det blev lite för mycket där ett tag och visst är det dags att släppa, men att lämna det utan ett ord av reflektion… Jag ägnar i alla fall allt för stor tankekraft åt att fundera kring om jag missat någon bok i ordningen (jag tror inte det för inget annat har hänt som indikerar att någon längre tid passerat)? Jag antar till att den totala tystnaden är ett genomtänkt beslut, men den stör mig hur som helst orimligt mycket.

Förutom det är Ett förbud mot mord en ypperlig läsupplevelse. Jag känner Gamache och hans närmaste nu, jag tycker det passar fint med en utflykt från Three Pines efter tre böcker. Och omgivningen, ett avlägset beläget värdshus där paret Gamache råkar semestra samtidigt som en synnerligen dysfunktionell familj och ett mord sker, känns bekant. Det känns lite Agatha Christie och väldigt mycket Maria Lang. Det är perfekt underhållning och slöläsning en het sommardag, eller en krispig septemberdag, eller vilken dag som helst egentligen.

Jag är svag för kommissarie Gamache, hur hans fel och brister aldrig döljs av vare sig författaren eller honom själv. Här får vi dessutom lära känna hans historia på djupet, och hans fel och brister blir kanske lite mer förklarade liksom alla hans fina sidor. Det är en nästan vacker och väldigt tung bakgrundshistoria till en mycket välskriven huvudperson.

Men i den här boken får Gamache se sig omsprungen i tävlingen om vem jag gillar mest, min favoritkaraktär kan inte vara någon annan än Bean. Så fin och komplicerad, så bekant och samtidigt totalt unik.

ETT FÖRBUD MOT MORD
Författare: Louise Penny
Förlag: Modernista(2015)
Översättare: Charlotte Hjukström
Den fjärde boken om kommissarie Gamache, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden
Köp den t.ex. här eller här.

Höstens måsten

I Kulturkollos veckoutmaning efterlyser Lotta höstens måsten i den kulturella världen. 

Höstens måsten för mig är själva hösten, att uppleva den. Det är småkylig luft som man kan andas, äppelpaj, tända ljus om kvällarna, filtar, mys, te, varm choklad och sa jag mys? Det är att sitta uppkrupen i fåtöljen, invirad i något varmt och läsa långsamt, utan dåligt samvete för att man borde ta tillvara någon varm dag där utanför. Det är vardagsavkoppling och varma sockor. Och så är det förstås några böcker som inväntas med spänning, som Elly Griffiths senaste om Ruth Galloway (även om mina förväntningar är bekvämt nedskruvade) och Sara Stridsbergs Kärlekens antarktis. Och nytt från Jonas Gardell. Nu när vardagen till slut anfallit och övermannat känner jag att jag har väldigt mycket att se fram emot. Jag hjärta hösten!

 

Återvunnet från Kulturkollo: Hjältar och hjältemodiga martyrer

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om Jessica och Gun-Britt…

Alla superhjältar är bedrövade, visst är de? Batman (det är inte ok att kalla honom Läderlappen längre va?) som kämpar med förlusten av föräldrarna, Spindelmannen och hans förvandling och utanförskap. Hulken… Och Jessica Jones som sitter på sitt kontor halva nätterna och dricker för att glömma. De är olyckliga och de är motvilliga. Deras inre moral tvingar dem att gå ut i den där beckmörka natten och göra skillnad, men de flesta av dem önskar att de slapp…

Själv har jag umgåtts med en helt annan sorts hjälte den senaste tiden. Jag har förvisso sett såväl Jessica Jones som Shadowhunters: Mortal instruments där det fajtas mot ondska och krafter till synes starkare än huvudkämparna Jessica och Clary men den hjälte som fastnat hos mig på riktigt heter Gun-Britt.

Elin Olofsson berättar i sin senaste roman Gånglåt om flera generationer kvinnor, om Sonja/Salida som återvänder för att skriva en bok om sin framgångsrika karriär, om Jenny som återvänder för att bestämma sig och så Gun-Britt som finns där för att hon blev kvar eller kanske för att hon bestämde att det var hennes plats. Och Gun-Britt slår inte ner några mörkermän, hon bekämpar ingen ondska, hon slåss knappt ens mot sina egna demoner. Men hon offrar sig. Kanske inte ens motvilligt. Hon martyriserar sig och blir den hon förväntar sig att hon ska bli, den hon tror att alla förväntar sig att hon ska vara. Sin mamma. Sin mormor. Generation av generation före henne. Hon inordnar sig. Bakar. Kokar kaffe och är ren rakt igenom. Och bara skit får hon. När systern kallar henne tråkig, när de säger att hon aldrig levat… Gun-Britt är kanske ingen superhjälte, men i sin egen värld är hon ändå så nära man kan komma. För att hon offrade sig, för att hon städar efter dem alla. För att hon tog olyckan, stängde in den, transformerade den till ilska och lät den bli drivkraften till stordåd och superhjältekrafter. I det lilla.

Gun-Britt är en sån där hjälte, i sitt eget och andras (även om de aldrig skulle erkänna det), liv som aldrig får något ordentligt tack. Som Maj i Kristina Sandbergs böcker. Som Per Anders Fogelströms Emelie. Som många kvinnor (ja, jag kommer inte på några män som tagit den rollen vare sig i fiktion eller verklighet) som på ett sätt gett upp sig själva, på ett sätt förverkligat sig själva på vis som är så svåra att förstå. Och självklara.

Och när jag tänker på Gun-Britt så tänker jag på Jessica Jones och så funderar jag på vilken skillnaden är mellan dem. Och så tänker jag lite över vem av dem som egentligen är lyckligast. Jag vet inte. Men det finns en koppling där vilket jag finner väldigt fint, och ganska sorgligt.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Bild: Alias, Jessica Jones, Marvel comics

Åtta procent av ingenting av Etgar Keret

Vad säger man? Jag gillade ju Etgar Kerets De sju goda åren väldigt mycket och det här är mer av samma, men ändå långt ifrån. Det kortfattade och precisa är sig likt, men här handlar det om fiktion där det i den senaste boken (som jag läste först) rör sig kring någon sorts verklighet.

Jag älskar Etgar Kerets skärpa, han är så vass och ibland till och med elak samtidigt som han aldrig väjer för det känslomässiga och varma heller. Jag tycker väldigt bra om väldigt många av novellerna i Åtta procent av ingenting, flera absurda vändningar och djupa känslor kommer jag bära med mig. Litegrann lider samlingen av att vara en samling av lite för många och korta berättelser, men det är det värt för att vaska fram guldkornen.

ÅTTA PROCENT AV INGENTING
Författare: Etgar Keret
Förlag: Bastion (2008)
Översättare: Kristian Wikström
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går

Rött stoft av Ann Cleeves

Det är troligen så att det inte riktigt blir sommar om man inte utsätter sig för åtminstone en mordutredning på en gudsförgäten och blåsig del (finns det ens andra delar?) av Shetlandsöarna. Jag känner i alla fall att det är dumt att chansa…

Rött stoft är Ann Cleeves tredje bok om Jimmy Perez, den näst sista i första Shetlandstrilogin. Jag tycker att böckerna blir bättre och bättre ju längre tiden går. Det som kändes lite outvecklat i seriens första del har nu fallit på plats. Jag gillar att hänga med Jimmy, jag älskar hans tystnader och jag är väldigt svag för hur han samtidigt är en sån där mästerdetektiv och så oerhört mänsklig.

Mest av allt är Rött stoft och dess föregångare berättelser om ett landskap och en natur som gör saker med människorna som bebor den. Jag är så svag för det som skrämmer mig samtidigt som det lockar. Att sitta isolerad i en stuga på en liten Shetlandsö skulle vara något av det värsta som skulle kunna hända mig, och ändå händer det att jag längtar dit. Särskilt när jag umgåtts med Jimmy Perez och löst mord märkligt nog. Det är en del av sommarritualen helt enkelt.

RÖTT STOFT
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag(2009)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: Red bones
Tredje delen i den första Shetlandskvartetten. Tidigare delar: Svart som natten, Vita nätter
Köp den t.ex. här eller här.