Återvunnet från Kulturkollo: Att läsa paralleller och utveckling

Återvunnet från Kulturkollo: Att läsa paralleller och utveckling

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om två litterära giganter som hör ihop.

Chimamanda Ngozi Adichie växte upp i det hus där Chinua Achebe en gång bodde. Det är lite spektakulärt faktiskt, en av de i nutiden och framtiden största och en av de i dåtiden, nutiden och framtiden största – på samma plats.

Att läsa Allt går sönder av Chinua Achebe är en stor upplevelse. Att få gå in i ett historiskt skeende och ges verktygen att förstå det. Att se hur kolonialmaktens kristnande krockade med de urgamla sedvänjorna och vad det kom att betyda.

Att sedan läsa Chimamanda Ngozi Adichies debutroman Lila hibiskus ger ännu en stor läsupplevelse men förhöjer också den tidigare. Inte bara återanvänds myten om och parallellen med sköldpaddan som lyfts till himlen med lånta fjädrar och sen störtar till marken. Här finns också de patriarkala strukturerna väl beskrivna tillsammans med det kvardröjande arvet från kolonialismen och de inre stridigheter som skakat Nigeria sedan Allt går sönders 1800-tal till Lila hibiskus nutid.

Jag tycker att parallellerna mellan de två böckerna är intressanta, men jag tycker att utvecklingen är ännu mer spännande. Hur allt går igen men i ny tappning. Föraktet mot den gamla andligheten som nu inte bara uttrycks av vita kolonialherrar och missionärer utan främst av djupt kristna igboer, i Lila Hibiskus främst kanaliserat genom pappan. Den patriarkala strukturen där manligt och kvinnligt behövs men till helt olika saker. Där det i Allt går sönder blir tydligt hur hela samhället skiftar när jämvikten glöms bort har kvinnans roll helt tryckts undan i Lila hibiskus, i alla fall i Kambilis hem där pappan tillbes som gud och där kvinnor och barn inte bara lyder utan hittar bortförklaringar till faderns våldsamma beteende.

I Allt går sönder berättas (nästan) hela berättelsen med Okonkwo i förgrunden. Det handlar om hans strävanden att göra rätsida på allt det nya som sker runtomkring honom. I Lila hibiskus är det tonårsflickan Kambili som försöker förstå och förhålla sig till en förändring som redan skett. Till konsekvenserna av det som en gång skedde med Okonkwo.

Som läsare är det en ynnest att få läsa två så storartade författare när man gärna vill förstå vad som hänt och vilken betydelse det har för det som händer nu. Lila hibiskus är mycket tydligt ett försök att berätta vidare på Allt går sönder. Det är absolut ingen kopia utan snarare ett fint sätt att föra stafettpinnen och historien vidare. Det är en sorts fan-fiction när det är som allra bäst. Och visst känns det som att det där huset har lite med det att göra. Det finns nog något skrivmagiskt i det där huset i Nsukka…

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.