Vad kan man kalla Träskkungens dotter annat än en mörk saga. Möjligen kan man säga att historien inleds i en liten strimma ljus, men väldigt snabbt övergår tonen i moll och mörkret sänker sig. Det gillar jag förstås.
Det är en Helena som är huvudperson och berättare här, en av få namnar jag stöter på i litteraturen. Den här Helena är plågad av sitt förflutna, full av en inre konflikt hon burit länge, alltid och hon är väldigt trasig. Men hon är också lyckligt gift med en man som kanske inte förstår henne, men ändå ger henne utrymme att göra det hon måste (som att dra ut i skogen och jaga i en vecka utan några frågor eller krav). Och så har hon två döttrar som hon skulle dö för.
Boken inleds med att Helena får veta att hennes far rymt från fängelset där han suttit inspärrad i många år, för att han kidnappat och förgripit sig på Helenas mamma, bland annat. Helena känner att hon behöver leta reda på pappan eftersom hon är den enda som kan. Parallellt med att vi får följa Helenas sökande får vi följa med tillbaka till träskmarken där den lilla dysfunktionella familjen levde i lågintensiv skräck för träskkungen som höll dem fångna. Jag tycker mycket om hur Helena får vara dubbel i sina känslor, hon älskar den här mannen som hon inte förstod förrän i tonåren var hennes fångvaktare, och hon hatar honom. Det hade så lätt kunnat bli en mycket sämre bok genom att göra mannen till ett monster, här får han vara en djupt störd individ som samtidigt delar stunder av ömhet och beundran inför naturen med sitt barn. Helenas ambivalens känns i hela kroppen och den gör boken såväl omöjlig att lägga ifrån sig som djupt oroande och perfekt att tänka vidare på långt efter att den är utläst.
TRÄSKKUNGENS DOTTER
Författare: Karen Dionne
Förlag: Nona (2018)
Översättare: Ylva Mörk, originaltitel: The Marsh King’s daughter
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fanny på Kulturkollo