Nuckan av Malin Lindroth

Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.

En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.

Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.

Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.

Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.

NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om NuckanKulturkollo läser.

Vad som helst är möjligt av Elisabeth Strout

Som jag älskade Mitt namn är Lucy Barton när jag lyssnade på den förra sommaren! Av skäl som jag inte tänker gå djupare in på (läs det jag har att säga om den boken här) och för att den är fantastisk. Vad som helst är möjligt är likaledes fantastisk, jag har svårt att sätta fingret på och beskriva vad som utgör det fantastiska bara.

Kanske är det språket. Det är så precis, aldrig överdrivet utflytande och aldrig fattigt. Precis. Kanske är det människorna, troligen är det människorna. Lucy Barton finns här, men bara i utkanten. Här finns hennes syskon, skolvaktmästaren på hennes skola, systrarna Nicely, gamla människor som levt väl eller fel, unga människor som kämpar på där ute i obygden. Alla är oerhört svåra att tycka om, och ändå…

Jag älskar Elisabeth Strout! För hur hon skriver, men ännu mer för vilka hon skriver. Hennes karaktärer är de som sällan kommer till tals, de små och bortglömda, de som inte utfört ett hjältedåd i sitt liv. De som är som de flesta av oss.

VAD SOM HELST ÄR MÖJLGT
Författare: Elisabeth Strout
Förlag: Forum (2018)
Översättare: Kristoffer Leandoer, originaltitel: Anything is possible
Detta är ingen egentlig serie, men Vad som helst är möjligt läses med fördel efter Mitt namn är Lucy Barton
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Läslov

Jag har tagit semester den här veckan, utan några egentliga planer, annat än att slöumgås med familjen och katten förstås, och att läsa. Jag har egentligen galet mycket jag vill läsa just precis idag och helst igår, ni vet hur det blir när man planerar för ledigt. Till slut har jag ändå landat i att det är de här fyra jag ska läsumgås i veckan – Slutet av Mats Strandberg, The Wych elm av Tana French, Belzhar av Meg Wolitzer och Strandcafeet av Lucy Diamond. Det känns som en bra blandning av mörker och ljus, jobbigt och ojobbigt, med definitiv slagsida mot det tunga förstås, allt annat vore ju olikt mig…

En helg

En styck läshelg!

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Planerar lite inför läslovet bara 📚❤️

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 27 Okt 2018 kl. 3:08 PDT

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Outhärdlig och oumbärlig #fiktiviteterläser2018 #läst2018

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 28 Okt 2018 kl. 2:07 PDT

Muralgranskaren av David Nessle

Att humor är svårt vet vi alla. Jag skrattar sällan åt böcker som ska vara roliga, gillar bara en bråkdel av de komiker jag erfarit, är helt enkelt lite kräsen eller möjligen sur och humorlös.

Men när humor funkar är den så långt från svår man kan komma. Muralgranskaren är precis rätt för mig, så enkelt att det korsar över till genialitet och samtidigt beläst utan att bli svårt eller kräva det minsta av mig som läsare. Där finns bilder och bildtexter som är absurda tolkningar av det som händer på bilderna. Vare sig bilder eller texter är särskilt roliga var och en för sig (jo, vissa bilder är verkligen obetalbara), men tillsammans blir det guld.

Rätt ofta är Muralgranskaren det enda positiva i mitt twitterflöde och den här boken fick mig att skratta rakt ut under en period då jag var rätt uppgiven över det politiska och samhälleliga läget. Det behövs några befriande asgarv mellan varven, också för folk som är så sura och humorlösa som jag.

MURALGRANSKAREN
Författare: David Nestle
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Den mörka ängeln av Elly Griffiths

Eftersom jag tydligen är oförmögen att sluta läsa nya delar i serien om Ruth Galloway så önskar jag mig en paus i utgivningen. Jag skulle vilja att Elly Griffiths gav dem alla i alla fall fem år innan vi tittar in till dem igen. De är alldeles för intrasslade allihop. Nelson borde skärpa sig och sluta vara en sån velig geléklump. Ruth borde resa sig och gå från hela situationen, skapa sig ett eget liv, fokusera på det hon har istället för på det väldigt osäkra hon inte har. Jag tycker egentligen att slutet är det allra bästa med den här boken, men det gör det också svårt för mig att tro att en bok om ett år skulle ha trasslat ut någon av trådarna som verkligen behöver bli uttrasslade.

Deckargåtan i Den mörka ängeln är rätt halvdan, som på en höft för att den bör finnas där. Jag bryr mig inte så mycket. Men jag gillar ju å andra sidan miljöombytet och känslan av italiensk bergsby vävs snyggt ihop med det gamla bekanta. Och så tycker jag om att Laura, Nelsons dotter, får ta lite plats. Av henne vill jag gärna se mer då om fem år när nästa bok kommer.

En sak som stör mig är utseendefixeringen. Jag har inte tänkt så mycket bortom Ruths ohälsosamma kroppsskam tidigare, men här är det verkligen genomgående hur alla kvinnor (och en del män) enbart beskrivs utifrån hur vackra de är. Och vackra är de verkligen. Shona är snygg och behöver inte anstränga sig, Cloughs nyblivna fru är sjukt snygg (det var hennes mest framträdande karaktärsdrag redan i förra boken), Michelle är så oerhört vacker och elegant, Nelsons döttrar är vackra, en tolk i Italien var ”snyggast på universitetet”. Kan vi inte få lära känna Michelle som människa istället, och låta Laura vara skarp och känslosam och intressant, låta den där tolken bli en människa? Jag undrar dessutom lite hur man kan märka så tydligt att någon är uppseendeväckande vacker när alla andra också är det, går det inte inflation i sånt?

Nåja jag avskyr inte Den mörka ängeln, problemet är mest att den går lite på tomgång vilket får mig att lägga märke till och irritera mig över sånt där. Det är en mellanbok. Jag hoppas att det tar sig igen någon gång i framtiden för jag saknar det där att få engagera mig och tycka så mycket om Ruth, Nelson och de andra som jag brukade göra. 

DEN MÖRKA ÄNGELN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2018)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The dark angel
Den tionde boken om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Enligt O, Johannas deckarhörna

Några önskemål inför August-nomineringarna

Nej, jag är värdelös på att tippa såna här saker och dessutom läser jag lite för dåligt med nytt och svenskt för att ha koll. Men här är i alla fall några titlar som jag hoppas (eller tror mig) återfinna bland nomineringarna när de presenteras ikväll:

Skönlitteratur
Själasörjaren av Christine Falkenland – en trollbindande och väldigt falkenlands skapelse som jag älskade i våras.

Förlåten av Agnes Lidbeck – en bok som jag inte riktigt kan bestämma vad jag känner inför, men den känns som rätt självklart nomineringsmaterial.

Ædnan av Linnea Axelsson – en fantastisk läsupplevelse som tog andan ut mig.

Nuckan av Malin Lindroth – egentligen vet jag inte om det här är skönlitteratur eller hamnar under facklitteraturen som någon form av självbiografisk essä, men riktigt tankeväckande och bra är det i alla fall.

Mördarens mamma av Ida Linde – en trollbindande och hemsk bok som jag läste så sent som i lördags, den måste finnas med!

Vad jag saknades här av Jila Mossaed – en stor poetisk läsupplevelse, stark och precis.

Och så gissar jag lite förgivettagande (jag har inte läst än, men kan inte tänka mig att de är annat än bra) på Sara Stridsbergs Kärlekens antarktis och Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri.

Barn- och ungdomslitteratur

Stig av Annica Hedin och Per Gustavsson – en bilderbokspärla om sorg och saknad.

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo – en alldeles fantastisk skildring av hur det är att vara egen och inuti sitt eget huvud, en bok jag tänker på minst en gång om dagen fortfarande.

Som sparv som örn av Per Nilsson – ännu en av helgens läsningar, ännu en oerhört stark och bra tonårsskildring av Per Nilsson.

I fackboksklassen har jag som vanligt verkligen ingen aning så där tänker jag inte ens låtsas försöka tippa. 

Det ska bli spännande att se hur rätt eller fel jag har, jag hoppas på att i alla fall någon av mina favoriter lyfts fram.

 

Uppdatering: Ja, jag är ju lika oerhört dålig på att tippa som vanligt. Inte har jag läst särskilt många av de nominerade heller. Som vanligt. Men jag prickade in en titel, Ædnan, och det är ju faktiskt högst extraordinärt och inte alls som vanligt. Kanske finns det någon bland de nominerade jag kommer bli nyfiken på nu, jag vet att det gör det bland fackböckerna och i barn och ung-kategorin, bland det skönlitterära är jag mer skeptisk. Länk till alla nominerade finns här (den går till svt eftersom Augustprisets egen hemsida inte kan nås för tillfället.)

En helg

I helgen har jag läst, läst och läst.