31 bra saker: imorgon är det dags igen

Visst kan man tycka att en gammal grej är en gammal grej, att det är gjort och lite sånt. Men jag behöver de bra sakerna som nedräkning mot det nya året. De 31 bra sakerna tvingar mig att tänka på ett speciellt sätt, på ett mer positivt sätt. Och det behöver jag. Jag hoppas att ni vill hänga på bland recensioner, årsbästalistor och kakor. Imorgon kör vi!

Alla bra saker från tidigare år hittar du här.

Läsmånaden som gick och den som kommer (november och december-2018)

November har varit en sjukt lång månad, grå, blötkall och tung, som novembrar tenderar vara (men i år har det nästan känts värre än brukligt). Som läsmånad har den varit bra, inte minst för att jag har haft några tågresor under månaden som lockat till ljudbokslyssning.

Bäst i november var Belzhar av Meg Wolitzer, The witchcraft of Salem Village av Shirley Jackson och Jag är, jag är, jag är: ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell. Texter om dessa kommer upp på bloggen under december.

När det gäller de böcker jag sa att jag ville läsa under månaden så har det gått ganska bra, sex av dem blev lästa och resten flyttas med till nästa månad: 

Cementträdgården av Ian McEwan – påbörjad, snart utläst, men det går lite segt framåt eftersom jag nog skulle behöva börja om egentligen.
Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny – nu tänker jag julledighet i Three Pines istället.
Midnattssol av Frida Skybäck – sista delen i serien om systrarna Stiernfors, den är nu påbörjad i alla fall.

Böcker jag vill läsa i december
The wych elm av Tana French – jag påbörjade den här under höstlovet, men insåg snabbt att den behövde betydligt mer långsamläsningstid än jag kunde ge den då. Jag tänker att julledigheten ska kunna bidra med det.
The long take av Robin Robinson – fångade mitt intresse när den var med på kortlistan till Man booker award och visade sig vara prosalyrik.
Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink – en bok jag börjat på och som lämpar sig för småläsning kvällar när Inget annat orkas med, ett kapitel här och ett där.
Season of wonder – kommer att vara decembers stora greji mitt läsliv, jag läser säkert annat juligt också, men den här tänker jag att jag ska läsa ett kapitel i varje dag från och med 1 december.

Det kommer också ett julboksläsningsinlägg här om några dagar, håll utkik efter det om du är ute efter julinspiration.

Vad läser du i december?

Som sparv som örn av Per Nilsson

Först – om du inte läst Som sparv som örn än så tycker jag att du ska göra det innan du läser här (eller någonting någon annanstans för den delen). Inte för att jag avslöjar så mycket om handlingen, men det här är en långsam bok som värnar sina hemligheter och som är värd att läsas utan förväntningar eller förförståelse. Så iväg och läs så ses vi kanske sen, efteråt.

Jag tyckte väldigt mycket om Per Nilssons Som katt som hund när jag läste den tidigare i höstas, Som sparv som örn berör mig ännu mer.

När Be berättar om den mer än lätt komplicerade vänskapen med den där besvärliga tjejen i skolan finns det mycket att fastna för och tycka om. Det är sådär svårt och lätt och på liv och död som det ofta var när man var i den åldern. Att börja sjuan, att ha alla de där hormonerna som gör kaos med och av en. Allt det där är så väldigt fint skildrat. Och så tycker jag väldigt mycket om den där trygga bakgrunden, att det finns ett samhälle där bakom som fungerar. Jag vet att det inte alltid fungerar så i verkligheten, men i en bok för ungdomar känns det väldigt viktigt att det får vara så. Att det finns något att gripa tag i när allt känns omöjligt.

SOM SPARV SOM ÖRN
Författare: Per Nilsson
Förlag: Alfabeta (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

En helg

Den här helgen har jag umgåtts med några av mina Kulturkollo-kompisar i Stockholm. Vi har gått på museum, planerat bloggeri, druckit cava och sett solen. Jag har också fått två tågresors ljudbokstid vilket alltid är trevligt. Det har förstås varit en alldeles förträfflig helg.

Fler bilder finns som vanligt på min instagram.

Vad jag saknades här av Jila Mossaed

Ord. Ibland är det svårt med ord, svårt att få dem att passa ihop och svårt att få dem att uttrycka det man vill ha sagt. Jila Mossaed har en självklarhet med orden som gör mig trygg.

Att vistas inne i Vad jag saknades här är som att vara hemma. Jag får en så stark trygghetskänsla, en känsla av att förstå och vara förstådd. Omhändertagen. Språket är magiskt, det som blir sagt är vackert, trösterikt, aldrig tomt. Jag förförs av Jila Mossaeds sätt att spinna språket.

Det är alltid svårt att sätta fingret på poesi, försöka beskriva det. Vad jag saknades här handlar för mig om naturen och naturen i människan (snarare än människan i naturen även om det också är ett inslag), om långsam sorg, tröst, liv och hem (att skapa ett hem framförallt och det är nog det Jila Mossaed gör så fint att jag känner mig hemmastadd och trygg). För någon annan kanske det handlar om något annat. Det är ju det som är så förunderligt fantastiskt med litteratur, att vi får lov att skriva den själv när vi läser.

Jila Mossaed är en ny bekantskap, en ny god litterär vän. Mitt i all sorgesam turbulens är jag glad att hon med sin styrka och röst, sina ord, ska ta plats i Svenska Akademien. Jag hoppas att hennes lågmälda eftertänksamhet från poesin kan få sprida sig och genomsyra också akademiarbetet

VAD JAG SAKNADES HÄR
Författare: Jila Mossaed
Förlag: Bokförlaget Lejd (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bernur

Strandcaféet av Lucy Diamond

Eftersom jag läste En sommar i Brighton i somras så visste jag redan att Lucy Diamond skriver sån där precis lagom mysig feelgood som man kan behöva ibland då och då. Särskilt i november.

Strandcaféet visar sig tack och lov vara lika fluffig. Där finns förvecklingar och rätt mörka familjeproblem, men man vet hela tiden att det ska lösa sig. Till och med det där som skär i hjärtat på riktigt, som i Eevies relation med styvsonen Saul förstår man att det ska lösa sig också när det ser som allra mörkast ut.

Eevie ärver, som huvudpersonerna i såna här böcker ofta gör, ett café när den älskade moster Jo plötslig går bort. Till en början är det inte ens klart om hon ska behålla caféet (såklart hon ska!), men när några lösa saker faller på eller ur plats blir det ändå så att hon engagerar sig. 

Och det är ju inte utan att man vill ha ett strandcafé nu. Det verkar onekligen väldigt mysigt, för att inte tala om det där med att bo ovanpå. Undersöker genast utsikterna att tillskansa sig någon sorts strandnära byggnad medelst caférörelse i Cornwall.

Strandcaféet
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Printz Publishing (2018)
Översättare: Ann Margret Forsström
Första delen i en serie
Köp den t.ex. här eller här.

En helg

Det här har varit en väldigt lugn helg, eftersom jag behöver det mellan förra veckans Göteborgstur och en stundande Stockholmshelg. Jag har läst förstås, ätit godis, planerat lite julklappar och fikat med min man. Typiskt bra upplägg.

Och så skriver jag lite på Kulturkollo om barnböcker och att jag saknar att läsa dem med barnen, läs gärna här.

Hantverkaren av Sharon Bolton

Så oerhört ojämn hon är ändå Sharon Bolton. Min senaste av hennes böcker var Daisy in chains som jag hade längtat väldigt mycket efter men sen blev väldigt besviken på, av flera anledningar. Sen började jag ju läsa Hantverkaren i somras och slutade rätt snabbt eftersom det var olidligt att läsa om levande begravda barn och inte veta säkert att det skulle bli något bra av det. Det är inte värt att lidande släpa sig igenom något sånt om det ska bli Daisy in chains-dåligt. Så tack och lov för kloka kollegor som läser och kan rapportera att det blir bättre på levande begravda-fronten (det blir värre också, men på ett annat sätt), att det blir riktigt bra och att där finns Pendle-häxor…

Hantverkaren är nog den bästa av de av Boltons böcker jag läst (dvs bok 1, 2, 3 och 4 om Lacey Flint och den redan nämnda). Den är fortfarande inte perfekt, men vem är jag att förvänta mig det. Hantverkaren är fascinerande, väldigt väl sammanhållen och mycket grym, och skrämmande spännande en väldigt stor del av läsningen. Den historiska aspekten med häxprocesserna och allt det jag känner igen från exempelvis Jeanette Wintersons skildring av de dömda häxornas umbäranden i The daylight gate fungerar väldigt bra för att skapa en miljö som både lockar och skrämmer. Människorna däri blir både mänskliga och symboler, det finns så oerhört många skrämmande skuggor i Sharon Boltons Sabden.

Florence Lovelady tycker jag om, hon är verkligen stenhård, hon går så långt över gränsen att gränsen inte längre syns, men jag är med henne hela vägen. Jag tycker också att det är väldigt fint att vi inte får veta så väldigt mycket om den dömde barnamördaren Larry Glassbrook, vem han var och gjorde. Jag tycker om att få tänka på honom själv nu efteråt. Överhuvudtaget är det här en bok som jag tycker om att pussla med i efterhand för att se hur jag får ihop allt. Jag är inte säker på att den skulle hålla för en omläsning direkt, men som minnespussel är den väldigt fin.

HANTVERKAREN
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Åsa Brolin, originaltitel: The craftsman
Köp den t.ex. här eller här.

Mördarens mamma av Ida Linde

Jag har läst en bok av Ida Linde tidigare, och jag älskade Norrut åker man för att dö. Den var bra, välskriven, språkligt intressant, en stor läsupplevelse. Jag har burit boken med mig, men glömt att den var skriven av just Ida Linde. Så när människor omkring mig började prata om Mördarens mamma kopplade jag inte ihop den med något.

Nu när jag läst också den ser jag förstås sambandet. Mördarens mamma är allt det som Norrut åker man för att dö var och så mycket mer. Det är tydligt att jag följer en författare som utvecklas och blir allt viktigare. Mördarens mamma är än mer sammanhållen och så väldigt smärtsamt bra.

Henrietta står i förgrunden, hon som älskat sin pojke så länge, som nu tvingas besöka honom på anstalten där han ska stanna i 14 år, hon som försöker hålla fast sin kärlek. Men Mördarens mamma är så mycket mer. Det är en meditation över hur väl man egentligen kan känna en människa, eller sig själv. Hur långt man är beredd att gå, vad som kan och måste förträngas, vad man blir rädd för och hur sorg kan ta sig uttryck. Och mitt i allt detta monumentala och livsavgörande är allt så vardagligt. Det steks kantareller. Det bryggs kaffe. Och däri ligger det för mig, smärtpunkten med den här boken. Jag sitter med min kaffemugg i mitt vardagsrum, med familjen utspridd i rummen runt mig och katten på magen och jag inser det som Henrietta säger – allt kan hända dig, allt kan hända oss. När man tänker det fullt ut och lyckas se bortom det svåra i den här boken, att det där som är allt som kan hända inte bara är det hemska, då blir ju det livsavgörande. Allt kan hända dig. Det är en stor, oändligt stor, sak.

Jag älskar den här boken. Och då har jag inte ens lyckats sätta ord på bråkdelen av vad det är som rör vid så mycket inom mig.

MÖRDARENS MAMMA
Författare: Ida Linde
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Romeo and Juliet