Den långsamma sorgen

De senaste åren har jag skrivit så mycket som jag inte delat med någon. Ibland för att det varit väldigt privat och jag inte känner att jag har en kanal för att dela sånt och inte heller har rätt att göra det när det involverar andra. Det har hänt så mycket, väckts så mycket med utmattning, ångest och sorg. Vissa texter har jag också behövt lägga undan för att de ska få vila en stund, för att jag ska kunna känna mig säker på att jag inte delar en allt för stor bit av mig själv om jag publicerar dem. Det är kanske det viktigaste jag lärt mig i livet, att slå vakt om mina innersta rum och att glänta på dörren till dem när det är behövs.

Idag känner jag att jag kan publicera den här texten som jag skrev på morgonen den 12 april i år. För att jag tagit mig vidare, för att vi befinner oss mitt i hågkomsternas helg och för att jag trots att tiden gått ibland ramlar djupt ner i den oändliga sorgegropen. 

April 2018
Jag har brottats lite med hur mycket man egentligen får sörja en helt vanlig morfar. En gammal människa som levt ett långt liv. Hur chockad får man bli när han plötsligt inte finns mer? Hur ledsen? Det finns ju så mycket värre och oväntade sorger… Men jag har bestämt att jag får sörja hur mycket som helst, så mycket som kroppen säger åt mig att jag måste. För han var ingen vanlig morfar, han var min, som de alltid är.

Idag begraver vi morfar. En av mina allra viktigaste människor. Som var odödlig och omistlig. Jag hoppas att själva akten av att begrava honom ska föra med sig att jag lyckas frigöra mig från att begrava mig själv i en massa saker (jobb, självömkan, romaner). Vi får väl se hur det går.

Jag har ingen egentlig ursäkt att skriva om det här här, annat än att jag måste. Det finns ingen egentlig litterär koppling, annat än att vi hade Isfolket tillsammans och det var i mormor och morfars bokhylla jag hittade Maria Lang för första gången. Min läsning har däremot påverkats menligt av döden när den klev in på banan. Jag läser ingenting, orkar ingenting, för att sen under en helg totalt begrava mig i läsning för att jag inte orkar ta in att han fortfarande är död. Sen orkar jag inte läsa igen. Jag hoppas som sagt få balans snart, men det får ta sin tid. I nio månader har vi kämpat på i dödens närhet när mormor blev sjukare och slutligen befriades av döden, när farmor sakta tynade bort och nu när morfar plötsligt slutat finnas. Tröttheten från nio månaders sorgearbete är väl det som fallit över mig nu. En graviditetslång sorg. Jag hoppas att det som föds ur den kan bli något vackert, något bärbart.

Idag begraver vi morfar. Jag önskar att jag kunde vägra.