Det här är den första boken i Släkten-serien som jag läser, men förstås inte min första av Elisabeth Östnäs romaner (mina texter om hennes tidigare romaner hittar du här). Det är förstås så att jag läst Midsommarbrud eftersom det är Elisabeth Östnäs som skrivit den.
Mycket börjar och kulminerar midsommarnatten 1411, Karin blir på något sätt vuxen. Men det är sen allt ska hända henne. Det som utgör huvudfåran i berättelsen är att Karin gifts bort med bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson och kommer att följa honom i det långsamt framväxande upproret mot kungen. Jag tycker att den delen är intressant, men den huvudsakliga behållningen ligger i annat, i det jag kommit att förvänta mig från Elisabeth Östnäs.
Mitt bästa är att ingenting är så enkelt som det verkar. Visst gifts Karin bort mot sin vilja, hon ville ju egentligen leva med barndomsvännen. Men hon kommer ändå att utveckla en djup samhörighet med Engelbrekt och en respekt för hans frilla. Visst slåss Engelbrekt för de ofrälse, men han har också dolda agendor och inte heller det gör honom till en sämre (eller bättre) man, han är en man. Alla här är människor, också de minsta bifigurer. En annan sak att känna igen är djurens betydelse och det kroppsliga, där känner jag verkligen Karins Ransta som berättelsens (och Karins eget) bultande hjärta. Det är där Karin trivs bäst, där hon får avla sina djur och vårda dem. Där trivs också jag som allra bäst i berättelsen.
MIDSOMMARBRUD
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Historiska media (2018)
Tionde delen i romanserien Släkten.
Köp den t.ex. här eller här.