Eftersom jag läste En sommar i Brighton i somras så visste jag redan att Lucy Diamond skriver sån där precis lagom mysig feelgood som man kan behöva ibland då och då. Särskilt i november.
Strandcaféet visar sig tack och lov vara lika fluffig. Där finns förvecklingar och rätt mörka familjeproblem, men man vet hela tiden att det ska lösa sig. Till och med det där som skär i hjärtat på riktigt, som i Eevies relation med styvsonen Saul förstår man att det ska lösa sig också när det ser som allra mörkast ut.
Eevie ärver, som huvudpersonerna i såna här böcker ofta gör, ett café när den älskade moster Jo plötslig går bort. Till en början är det inte ens klart om hon ska behålla caféet (såklart hon ska!), men när några lösa saker faller på eller ur plats blir det ändå så att hon engagerar sig.
Och det är ju inte utan att man vill ha ett strandcafé nu. Det verkar onekligen väldigt mysigt, för att inte tala om det där med att bo ovanpå. Undersöker genast utsikterna att tillskansa sig någon sorts strandnära byggnad medelst caférörelse i Cornwall.
Strandcaféet
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Printz Publishing (2018)
Översättare: Ann Margret Forsström
Första delen i en serie
Köp den t.ex. här eller här.
Så mysigt det låter! Och som du själv skriver, särskilt bra passar en sådan här bok i november som varit så grått, så grått.
Vi behöver verkligen lite sommar och strandliv i det här mörkret.
Hehe, klockren recension. Har också läst den nyligen och håller helt klart med om att den är fluffig och passande i novembermörkret..