Ord. Ibland är det svårt med ord, svårt att få dem att passa ihop och svårt att få dem att uttrycka det man vill ha sagt. Jila Mossaed har en självklarhet med orden som gör mig trygg.
Att vistas inne i Vad jag saknades här är som att vara hemma. Jag får en så stark trygghetskänsla, en känsla av att förstå och vara förstådd. Omhändertagen. Språket är magiskt, det som blir sagt är vackert, trösterikt, aldrig tomt. Jag förförs av Jila Mossaeds sätt att spinna språket.
Det är alltid svårt att sätta fingret på poesi, försöka beskriva det. Vad jag saknades här handlar för mig om naturen och naturen i människan (snarare än människan i naturen även om det också är ett inslag), om långsam sorg, tröst, liv och hem (att skapa ett hem framförallt och det är nog det Jila Mossaed gör så fint att jag känner mig hemmastadd och trygg). För någon annan kanske det handlar om något annat. Det är ju det som är så förunderligt fantastiskt med litteratur, att vi får lov att skriva den själv när vi läser.
Jila Mossaed är en ny bekantskap, en ny god litterär vän. Mitt i all sorgesam turbulens är jag glad att hon med sin styrka och röst, sina ord, ska ta plats i Svenska Akademien. Jag hoppas att hennes lågmälda eftertänksamhet från poesin kan få sprida sig och genomsyra också akademiarbetet
VAD JAG SAKNADES HÄR
Författare: Jila Mossaed
Förlag: Bokförlaget Lejd (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bernur