Jag är, jag är, jag är: ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

Jag är, jag är, jag är: ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

Maggie O’Farrell har varit med om så mycket, har upplevt, överlevt och sett så mycket. Jag sitter vid hennes fötter och lyssnar storögt till hennes berättelser.

Själv lever jag ett oerhört stillsamt liv och har, vad jag vet, enbart varit nära döden en gång, när jag födde mitt första barn. Då dog jag nästan. Sen är det ju alla de där gångerna när det känns som man ska dö. När mykoplasman ger dig lunginflammation och febern och ansträngningen på hjärtat är så hög att du svimmar på väg till toaletten, när du försöker ta dig till jobbet några dagar efter ett missfall och störtfloden av blod och sorg slår dig till marken vid en busshållsplats, när panikångesten rasar i dig, när utmattningen hugger klorna i dig och du glömmer hur man andas. Men det är inte riktigt samma sak. Döden har för mig på riktigt varit nära en gång. I Maggie O’Farrells liv känns den allerstädes närvarande.

Av alla de gånger döden står bredvid och väntar drabbas jag som läsare allra mest av de två sista kapitlen. Det om när Maggie som barn fick hjärnhinneinflammation och hamnade på sjukhus där hon förväntades dö. Det är så klaustrofobiskt instängt, och berättelsen om datortomografin är förlamande hemsk. Och sen är det det sista kapitlet, om dottern och hennes utsatthet i livet. Jag har som sagt ingen vidare erfarenhet av nära döden-upplevelser, men jag vet hur det är att vara mamma och dessutom mamma till någon som ibland har det svårt, jag känner en sån värme gentemot Maggie som verkar vara en sån fantastisk mamma och gentemot dottern som tvingas vara en sån kämpe.

Den här boken handlar inte alls om döden även om man kan tro det. Den handlar om att leva, om att räcka ut tungan åt döden och om att balansera så att man lipar lite lagom och inte beter sig dumt (vilket Maggie gör både en och två och tre gånger, herregud!) Min främsta tanke när jag läst den här boken är tacksamhet över att den här boken finns, att Maggie O’Farrell ville dela berättelsen med mig. Och tacksamhet, djup tacksamhet, över det jag har som är mitt liv. Min familj, mina lärdomar, mitt lugn. Livet.

JAG ÄR, JAG ÄR, JAG ÄR: ETT HJÄRTSLAG FRÅN DÖDEN
Författare: Maggie O’Farrell
Förlag: Etta/Sekwa (2018)
Översättare: Malin Bylund Westfelt, originalets titel: I am, I am, I am – seventeen brushes with dead
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Rak i ryggen, Och dagarna går…, Feministbiblioteket, Kulturkollo

Den här boken är en av mina 31 bra saker, alla bra saker hittar du här.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.