Ibland har man en sån där riktig skitdag. En sån där dag som börjar lite på snedden och sen rasar sönder allt mer eftersom. En sån där dag då man känner sig skör och gråtig och alldeles oälskbar. Jag hade en sån dag en dag när jag skulle göra en resa och då tänkte jag äh va fan, vi kör på något riktigt depressivt som ljudbok på tåget, en pissdag ska med pissmående fördrivas. Typ. Så jag satte igång den där kortromanen/novellen av Leo Tolstoj som handlar om Ivan Iljitjs död. Och det visade sig ju vara smått briljant.
Ingen är så jagad och missförstådd, oälskad och synd om som Ivan Iljitjs. Missförstå mig rätt, det är väldigt synd om honom, men inte nödvändigtvis för det han anser att det är synd om honom för. Jag har till exempel mycket svårt att tycka synd om en pappa som tycker att det är jobbigt när barnen dör eftersom det gör hans fru så gnällig. Nej Ivan Iljitjs är ingen man tycker om, men han och Leo Tolstoj beskriver hans liv så himla krasst och beskt att jag skrattar högt flera gånger. Han är ju helt absurd! Och han fick mig helt klart att tycka mindre synd om mig själv.
Ivan Iljitjs död är en bok lika mycket om livet som om döden, och den handlar mycket om hur man kommer överens med sitt liv så att man kan dö. Mot slutet är det här en väldigt tung och jobbig läsupplevelse, den väcker minnen, men framförallt funderingar kring ens eget bokslut. Jag är glad att kunna konstatera att jag är väldigt tacksam och glad över mitt liv, det må dyka upp riktigt dåliga dagar ibland, men det är ok, det är som det ska vara. Det är bara (nej, det är inte alltid bara men ni förstår hur jag menar) att krångla sig upp igen nästa dag och se hur fint allt faktiskt också är runt omkring en, till och med i midvinterns mörker.
IVAN ILJITJS DÖD
Författare: Leo Tolstoj
Förlag: Viatone (2015)
Inläsare: Johan Svensson