Allra först. Silvervägen är ett typiskt exempel på hur det går när man har alldeles för högt ställda förväntningar. Jag tyckte mycket om Silvervägen, fångades av Lelles smärta och sveptes in i den galet obehagliga och samtidigt vilsamma stämningen. Och ändå blev jag lite, lite besviken. För att jag förväntat mig jag vet inte vad. Det är alltid bäst att försöka kämpa emot de där förväntningarna, synd att det är så förtvivlat svårt.
Silvervägen är väldigt mycket en stämning för mig och jag tror också att det är den jag kommer minnas i efterhand. Ensamheten i skogen, den som inte skrämmer mig eftersom den är en del av mitt själv (tack vare uppväxten i ett skogslandskap som jag alltid älskat av hela mitt vemodiga hjärta). I skogen finns minnena, historien och sorgen, där finns livet, hoppet och allt. För Lelle som söker sin försvunna dotter i de där skogarna (vägen är ju bara en transportsträcka, det är i skogen han hittar människorna att tala med och skuggbilderna av flickan som försvann) finns hoppet där ute, rädslan för att ha fel i att det finns någon att leta efter, gemenskapen med de trasiga. Och i skogen finns sorgen. Den ligger där av sig själv för att allt lever och dör i skogen, sommaren blir hösten, vintern och döden. I Silvervägen används naturen till att förstärka Lelles förtvivlan och jag älskar det.
Upplösningen och vägen dit är väldigt och lågmält obehaglig och jag ägnade en hel natt åt att kontemplera olika delar av skeendet. Det är en himla tur för mig att vi bokcirklar Silvervägen på Kulturkollo läser just nu för det finns mycket som måste processas.
Silvervägen är en väldigt fin och stämningsfull spänningsbok om verkliga människor man kan relatera till. Litegrann önskar jag att de gick att relatera till lite mindre…
SILVERVÄGEN
Författare: Stina Jackson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Västmanländskans bokblogg, och dagarna går…