Glöm mig av Alex Schulman

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här texten. Kanske måste jag, trots att jag bestämt mig för att inte landa för mycket där, låta det handla lite om mig. Jag bodde (nästan) granne med familjen Schulman några år under uppväxten, de bodde några hus bort på min lilla gata i mitt lilla värmländska samhälle. Jag minns Alexander från förskolan (han var ett år äldre än jag och därför naturligtvis oerhört vuxen, sex år), hans pappa hade jobbat med Hylands hörna så honom la man märke till (det hade man gjort annars också, han var stor, bullrig och lite skrämmande), Lisette var så mycket yngre än Allan, det pratades det nog lite om. Och så var hon förstås dotter till Sven Stolpe, det var stort. Själv minns jag allra mest Carl-Johan som aldrig verkade lämna sin trehjuling. Sen flyttade de och blev någon sorts historia. När sen Alexander dök upp, som Alex och skrev elakt och plumpt i bloggar tyckte jag att det var lite pinsamt, som om jag hade en koppling till honom och det han gjorde. Han har ju bättrat sig med tiden, men jag har inte riktigt lyckats släppa det där att han betedde sig så svinigt. Det är anledningen till att jag inte läst någon av hans böcker förrän nu.

Glöm mig är en av de sorgligaste böcker jag läst. Den skildrar en så djup tragik att det är svårt att ta in allt. Alex medberoende och smärta, men också Lisettes totala mörker och misär. Och så undrar jag om hon, som Alex, någonsin mötte den där lilla flickan som var hon, som behandlades så fruktansvärt illa av sin egen pappa. Den store Sven Stolpe gillar jag för övrigt inte alls, och då har jag inte ens hunnit läsa Schulmans senaste bok där jag misstänker att han avslöjas som det praktsvin han verkar ha varit.

Jag tänker mycket på vikten av att våga möta sitt barnjag. Jag umgås ganska mycket med den där flickan som var jag i olika åldrar. Jag var inte särskilt snäll mot henne då, det fanns andra som inte var särskilt snälla mot henne. Jag märker att det hjälper att tänka snällt om henne idag, det läker några av såren. Att umgås med mitt inre barn, hålla henne lite då och då, gör mig till en helare människa och bättre förälder. Att det sen är smärtsamt och svårt är en annan femma. Och bara för att jag lite självgott framhåller det som en bra grej betyder det inte att jag lyckas alltid. Jag tänker att Glöm mig är Alex Schulmans försök att möta sin mamma och sitt själv. Jag känner att han skulle kunna vara lite snällare mot sig själv. Mot barnet som var och är han. Ibland går allt sönder och det är ingens fel. Man måste kanske förlåta en förälder som fallit (i alla fall behöver Alex det och jag tycker att han beskriver väldigt fint varför och hur och hur komplicerat allt är), men man måste också förlåta sig själv.

I den där beskrivningen av Lisette och Sven är det lätt att dra den raka linjen till Alex och hans beteende i början av bloggkarriären, han gör det själv. Jag tycker om att han tänker att han borde bryta traditionen för att inte föra hat vidare till nästa generation. Jag tror att han har kommit en bit påväg i det projektet. Och det är stort och berömvärt. Att erkänna ett mönster är tufft, att bryta det smått omöjligt. Vi kan bara göra så gott vi kan.

GLÖM MIG
Författare: Alex Schulman
Förlag: Bookmark förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Just nu just här

8 svar på ”Glöm mig av Alex Schulman”

  1. Jag undviker också hans böcker just på grund av hur han uppfört sig. Det är ett enkelt sätt att bli känd och jag kan inte släppa känslan att det var det viktigaste oavsett hur de han utsatte mådde. Och det gör att jag har svårt att vilja sponsra en sån person med att läsa hans bok. Även om den är bra. Sen förstår jag att i och med den indirekta kopplingen du har gör det svårt att låta bli i slutändan. Men eftersom det finns så otroligt många andra läsvärda böcker så väljer jag att välja bort honom.

    Svara
    • Jag förstår precis hur du tänker, jag har som sagt också brottats med det. Nu när jag läst den här känner jag en större förståelse för människan Alex Schulman och hur det gick till att skapa den där personan, men släppt motviljan mot beteendet har jag absolut inte gjort.

      Svara
  2. Jag läste precis hans senaste bok och tyckte den var fantastisk. Måste nog bara smälta den och ge den lite tid innan jag läser den här också. Är den här lika bra så förtjänar den lite avstånd till Bränn alla mina brev, vissa böcker måste få sjunka in i lugn och ro.

    Svara
    • Så är det absolut. Jag tror att böckerna kompletterar varandra väldigt bra och det spelar nog ingen roll i vilken ordning man läser dem, de kommer ändå fördjupa bilden av den man läst tidigare.

      Svara
  3. Jag har inte läst den här men läste hans nyaste för ett tag sedan och den berörde mig verkligen. Gillar du inte Sven Stolpe nu kommer du avsky honom efter den boken. Vill verkligen läsa den här någon gång också!

    Svara
    • I den här boken skymtar Sven Stolpe bara förbi som hastigast, men han gör ett outplånligt intryck. Jag har förstått att det fördjupas rejält i hans svinighet i nyaste boken.

      Svara

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.