The stranger beside me av Ann Rule

The stranger beside me av Ann Rule

Jag är så trött på Ted Bundy, trött på att se hans ögon stirra på mig från det där bokomslaget, trött på hans manipulationer och empatibrist. Jag är också trött därför att jag kombinerade läsningen av The stranger beside me med Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis och att allt sammanföll med besked om nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten (som nu inte blir av tack och lov) och bombhot mot Nationella sekretariatet för genusforskning som inte blev någon större grej i medierna. Och allt detta efter en höst med det farsartade debaclet med Brett Kavanaugh i USAs högsta domstol och väldigt många andra utslag för kvinnohat världen över. Jag är trött som kvinna, feminist och människa. Naturligtvis är inte allt detta samma sak eller på samma nivå, naturligtvis är sånt kvinnohat som driver sådana som Ted Bundy allra värst i ekvationen, men det är viktigt att se att han just är en del av en ekvation, av ett pussel, en större bild. Ann Rule visar det skickligt, även om jag önskar att hon var ännu mer tydlig.

The stranger beside me av Ann Rule är en klassiker i sin genre och över huvud taget skulle jag vilja säga. Inte så litterär som Med kallt blod, men betydligt mycket mer ärlig och transparant.

The stranger beside me är en av de mest fascinerande böcker jag läst. Anns upplevelse av att först inse att den där trevlige unge mannen hon jobbat så många nätter tillsammans med på stödlinje är den ”Ted” som misstänks för en rad kvinnomord är hjärtstoppande spännande och väldigt, väldigt sorgligt. När hon kommer till insikt om vad han verkligen gjort och ändå inte kan sluta bry sig om honom, förstås, blir det än mer sorgligt. Det finns så mycket i Anns kamp med sig själv och sina känslor som jag tycker om. Som att det inte bara är alla de kvinnor han dödat vars liv har gått förlorat utan också hans eget. När hon i ett av alla efterord beskriver hur hon följde avrättningen, som förstenad, i en tv-studio blir allting på en gång vardagligt och uppenbart.

Ted Bundy själv är mest fascinerande i det att han visar på en väldig bredd i vad som kan rymmas inom det där att vara människa. Han är omtänksam och snäll och han är ett manipulativt monster. Han är allt på en gång. Han är människa och att inse det, verkligen förstå betydelsen av det och möta det egna mörkret är något av det viktigaste såna här böcker gör för mig. Jag tror att Ann Rule ringar in hans störning ganska bra, inte minst visar empatilösheten i det att han gråter oupphörligen mot slutet över att det är så synd om honom, men dåligt samvete eller tårar för kvinnorna han lemlästat och mördat det producerar han aldrig.

Jag är emot dödsstraff. Starkt emot. Jag har skrivit om det på Kulturkollo och jag har varit väldigt tydlig med mig själv länge. Det kan inte ruckas, det ligger i min människosyn och min tanke om hur samhället och rättsväsendet ska se ut. Men med en människa som Ted Bundy skakas det där självklara om. Hur skulle det ha sett ut om han inte hade avrättats 1989. Hur skulle någon kunna vara säker på att han inte rymde igen (och det han gjorde under sin andra rymning, det han dömdes till döden för, är så vidrigt och fasansfullt att Ann Rules närgångna beskrivning av det bränt fast på näthinnan, som om jag sett det på film)? Jag vet inte. Jag tycker fortfarande att dödsstraff inte hör hemma i modern rättskipning, men jag är i det här fallet inte säker på hur alternativet hade sett ut.

Jag tycker bäst om de delar där Ann Rule berättar om sin relation med Ted Bundy, jag uppskattar att det finns så få säkra detaljer om morden eftersom det gör dem möjliga att inte tänka över så mycket, det är summan som skrämmer och förstås dåden i sig själva när man släpper lös fantasin. Lite långrandigt blir det ett tag, främst över rättegångarna där jag tycker att det känns onödigt detaljerat. Jag är mycket tacksam för efterorden, det är ju mycket som hänt sen 1980 då boken kom ut första gången, inte minst uppskattar jag att få läsa om Teds rätt frostiga reaktion på boken…

Det är ett tag sen jag läste ut boken och drabbades av den där stora tröttheten, men den hänger i. Jag såg av någon anledning 20 minuter av den där Netflix-serien som kom häromdagen (på 30-årsdagen av hans avrättning vilket jag tycker känns mer makabert än passande ärligt talat, det finns över huvud taget något obehagligt i det här byggandet av personkulten kring Ted Bundy som fortfarande verkar pågå), men blev tvungen att stänga av eftersom jag inte orkade höra ett ord till om eller från Ted Bundy. Det ska visst komma en spelfilm också vad det lider, men den vill jag inte heller se. Jag är glad att jag läste Ann Rules bok, den gav mig mycket, men det är nog nu.

THE STRANGER BESIDE ME
Författare: Ann Rule
Förlag: Simon and Schuster (2009)
Köp den t.ex. här eller här.

5 Replies on “The stranger beside me av Ann Rule

  1. Intressant. Har nu laddat ner den på Storytel och ska lyssna, ska dock vänta tills jag kommit igenom Kärlekens Antarktis, för den håller givetvis även jag på att läsa om kvällarna..

    Det är svårt med det där kvinnohatet, mörkret som sipprar in och helst vill ta över och Ted Bundy är en av de absolut värsta. Fast den fascination jag som yngre kände inför seriemördare har mer och mer blivit äckel och en enorm trötthet, det där hatet nöter ner mig.

    1. Jag känner detsamma, jag var väldigt fascinerad i tonåren men det har idag förbytts just till äckel och trötthet, kanske för att de inte längre kan ses som så avvikande (såklart de är, men det är ju det där med pusslet, hur de är en del av något större och mycket mer allmänt som jag nog inte fått syn på förrän på senare år)? Mycket handlar det nog också om att fascinationen för mig aldrig var kring männen eller mördarna i sig utan mer handlade om vad människor är kapabla till osv. Sorgligt få böcker/serier/osv handlar dock om det, det är mer förvridna hjälteporträtt och en fascination för själva brottet. Där tycker jag att Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark är väldigt befriande. Det ska bli spännande att höra vad du tänker om boken när du lyssnat, vi kan ju alltid återses här och älta vår avsmak för Ted Bundy när du är klar 😉

      1. Äh, who am I kidding? Det är klart att jag började lyssna på en gång och är nu mer än halvvägs igenom.

        Det är ju just det – att det handlar om vad människor är kapabla till och framförallt v a r f ö r. Hur det kommer sig att somliga människor blir så kallade monster. Jag verkligen älskade Michelle McNamaras bok just för att hon hade en sådan rak och icke-romantiserande bild av det hon skrev om. Hon uttryckte aldrig den minsta lilla beundran för mördaren, utan enbart empati och förståelse för offren. Det saknas tyvärr i den här genren.

        Hör av mig igen när jag läst klart. 🙂

  2. https://beroendeavbocker.blogspot.com/2019/02/the-stranger-beside-me-av-ann-rule.html

    Sådär då. För visst blev jag insugen i allt, igen. Men jag måste säga att jag gillade dokumentären på Netflix, om man kan bortse från Bundys storhetsvansinne och totala verklighetsfrånvaro. Man får en riktigt bra bild av samhället där och då på sjuttiotalet, en känsla för stämningen och tidsandan. Samt en förståelse för hur jäkla svårt det var att vara polis på den tiden, innan DNA-bevis eller ens faxar!

    1. Ja det där med polisarbetets svårigheter där och då får man ju verkligen en känsla för när man läser och ser om de gamla fallen. Får kanske ge mig på att se serien, men måste nog ge den här tröttheten och irritationen på Bundy tid att vila bort sig lite först…

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.