Blå piller är inte alls någon sorglig bok, den är istället eftertänksam, vemodig och djupt kärleksfull, och ändå gråter jag som ett barn mot slutet. Det är epilogen som får mig dit, när jag får träffa dem alla igen efter 13 år och de lever och mår bra. Sånt kan man också gråta en skvätt över.
Blå piller är en självbiografisk serieroman om en kärleksrelation, om Frederik som träffar Cati, förälskar sig och försöker skapa ett liv tillsammans med henne och hennes son. Det enda som skiljer deras berättelse från andras är en väldigt stor liten grej, att Cati och hennes lille son är hiv-positiva. Sjukdomen leder förstås till mycken ångest, inte minst för Cati som hanterar att hon fört den vidare till sonen. Där finns berättelser om sociala stigman, om sorger och rädsla för hur det ska bli i framtiden. Cati får höra att hon kommer se sin son dö, det blir inte så och det är därför den där epilogen blir så stark. För det och för det faktum att det är mycket lättare att leva med sjukdomen idag än då.
Allra mest är Blå piller en berättelse om kärlek, den vardagliga och stora varianten som vi alla kan känna igen oss i. Om att försöka skapa en familj utifrån de förutsättningar man har och om att inte försjunka i fördomar och diffusa föreställningar. Det finns kunskap att ta till sig och det finns kärlek.
BLÅ PILLER
Författare: Frederik Peeters
Förlag: Epix (2018)
Översättare: Horst Schröder, originaltitel: Pilules Bleues
Köp den t.ex. här eller här.