Böckerna om Three Pines och kommissarie Gamache är så härligt förrädiska. De ger sken av att vara lite lättsamma, flyktiga, nästan som om de bara skrapar på ytan. Och så rätt vad det är öppnar sig en avgrund, eller ett köttsår så djupt och infekterat att det inte går att värja sig. Det går helt enkelt inte att titta bort och genom att titta exponeras man för mänsklighetens och sitt eget innersta mörker. Högtravande, ja när jag beskriver det, men aldrig någonsin när Louise Penny gör det mot mig som läsare.
I Ett ohyggligt avslöjande öppnar mordfallet upp de där såren väldigt tidigt. Det känns inte heller som att det är över nu när det är över, jag vill inte att det ska vara så. Det här är utan tvekan så sorgligt som det hittills blivit i serien, avslutningen går så mycket i moll att jag nästan inte orkar mer och ändå vill jag slänga mig in i fortsättningen direkt. Men jag ska lugna mig, låta det här sjunka in och ge det lite tid. Det är en smula utmattande att stirra ner i avgrunden.
ETT OHYGGLIGT AVSLÖJANDE
Författare: Louise Penny
Förlag: Modern Audio (2018)
Inläsare: Mats Eklund
Tidigare delar i serien: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord.
Åh, jag gillar också den här serien!
Jag har precis börjat läsa nästa bok och det känns som att den håller vad tidigare delar lovat.