The stranger diaries at Elly Griffiths

Om man gillar Elly Griffiths väldigt mycket, men har tröttnat lite på de allt mer insnärjda relationerna i serien om Ruth Galloway så kan man med fördel slå sig ner i läsfåtöljen med hennes senaste, fristående (det kom ju nyss en ny Ruth-bok), roman The stranger diaries.

The stranger diaries bjuder ruvande gotisk skolmiljö, litterära referenser, ond bråd död och massor av mystiska människor som inte berättar hela sanningen. Och ändå är det väldigt vardagligt alltihop och jag lär mig rätt snabbt att gilla läraren Claire, hennes tonårsdotter Georgie och polisen Harbinder Kaur som står i centrum för virvelvinden av händelser. Och så Herbert, hunden, förstås.

Möjligen, möjligen är upplösningen lite för mycket någonting, men det är rakt igenom spännande och olycksbådande på det där trevliga sättet där man vet att det (förhoppningsvis) inte kommer sluta riktigt illa för någon man verkligen tycker om. The stranger diaries är en perfekt bok att läsa när man är lite sjuk och febrig som jag gjorde, man kommer väldigt lätt in i rätt stämning. Jag tar således inget ansvar för hur den upplevs av fullt friska och tillräkneliga läsare.

THE STRANGER DIARIES
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

30 dejter på 30 dagar av Sarah Title

Ibland vill jag bara ha total avkoppling i mitt läsande, något som jag vet att jag kommer lägga ifrån mig med en varm känsla i kroppen. Något som helt enkelt kan bilda motpol till allt det där eländiga jag läser. Nu vet jag att jag i sådana lägen kan plocka till mig en bok av Sarah Title.

Jag vet inte om biblioteksmiljön adderar till min läsupplevelse egentligen, lite kanske. Men det är mer Bernie jag gillar, hennes inre kamp och allmänna coolhet. Jag gillar Bernie när jag först möter henne och jag gillar henne lika mycket sen, när vissa tror att de gjort om henne, men jag och hon vet att hon är densamma.

Visst, det här är förutsägbart men det gör ingenting. Jag gillar att veta vad som ska hända i sådana här böcker. Och när vägen dit dessutom visar sig vara kantad av sånt som faktiskt är roligt på riktigt och dessutom är kryddad med diskussioner om feminism så blir jag riktigt glad. Jag kommer med all säkerhet söka mig till Sarah Titles Librarians in love-serie igen när andan faller på och eländesskildringarna kräver det.

30 DEJTER PÅ 30 DAGAR
Författare: Sarah Title
Förlag: Lovereads by Forum (2018)
Översättare: Katarina Falk, originaltitel: The Undateable
Första delen i serien Librarians in love.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

Därför hoppar jag av Naoki Higashida

Det är ganska vanligt att jag känner att jag får något viktigt av en bok jag läser, en känsla att bära med mig eller en tanke att nysta vidare på. Men sen någon gång kanske vart tionde år ramlar jag över en bok som förändrar något i mig på riktigt. Därför hoppar jag är en sån bok. Inte bara lär den mig massor om hur barn med autism kan funka, den öppnar för ett helt nytt sätt att förstå hur jag själv fungerar, hur vi alla ser världen ur olika vinklar och hur fantastiskt det är att vi försöker nå fram till förklaringar om vad det är vi faktiskt ser.

Därför hoppar jag är skriven av Naoki Higashida, en japansk tonårspojke som vill berätta hur det kan vara att leva med autism. Och han förklarar så väldigt bra. Boken är skriven med ett fråga-svar-upplägg, mycket enkel att ta till sig, den är snabbläst om man vill. Själv läste jag väldigt långsamt, några frågor och svar om dagen och det känns som att det hjälpt insikterna att växa i mig. När jag läste störde jag mig till en början en aning på att svaren är så generaliserande, det är mycket som går ut på att ”vi med autism” gör eller tänker på ett visst sätt. Så är det naturligtvis inte i verkligheten, alla autismupplevelser ser olika ut. Men när jag tog ett samtal med mig själv om att den här unga pojken tagit på sig ett uppdrag att skriva en bok om hur ”människor med autism fungerar” och svara på generaliserande frågor så blev det lättare att köpa sättet att uttrycka sig. Det kan vara bra att ha i åtanke när man går in i boken.

Jag rekommenderar Därför hoppar jag till alla som känner någon med autism, alla som lever med egen autism, alla som jobbar med någon med autism, alla som är intresserade av hur vi människor fungerar, alla som vill lära sig mer om livet och slutligen alla som vill ha en liten inblick i det japanska vardagssamhället bortom det tillrättalagda (det skymtar därunder även när det förstås inte är huvudpoängen).

DÄRFÖR HOPPAR JAG
Författare: Naoki Higashida
Förlag: Wahlström & Widstrand (2014)
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Köp den t.ex. här eller här.

Hazard of time travel av Joyce Carol Oates

Det är länge sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och jag vet inte om Hazard of time travel kan sägas vara typisk eller inte. Den är särpräglad i alla fall, mystisk, undanglidande och sorgsen. Egentligen är det kanske en alldeles förfärligt deprimerande framtidsförutsägelse och dystopi. Jag säger kanske eftersom det är svårt att orientera sig i berättelsen, det är inte helt lätt att säga vad som är och vad som inte är riktigt ”verkligt”.

Sammanfattat och så spoilerfritt som möjligt är handlingen denna: en ung flicka som lever i en inte alls avlägsen framtid anklagas för ett brott och straffas genom att sändas till en annan plats och kanske tid. Hon möter någon som irriterar mig jättemycket, men som kanske har samma upplevelse av exil. Allt är mycket stillsamt och berättas av flickan själv, som också är mycket stillsam.

Jag har lyssnat på den här boken i över åtta timmar, men jag vet inte riktigt vad den är eller vad jag tycker om den. Jag tror att det är ett gott betyg.

HAZARD OF TIME TRAVEL
Författare: Joyce Carol Oates
Förlag: Harper audio (2018)
Inläsare: Andi Arndt

Sopigt av Derf Backderf

Om man vill få något att fundera kring det här med konsumtion, överkonsumtion och dess rester ger Derf Backderfs Sopigt jättebra bränsle till sådana tankegångar. Vill man inte fundera över det vore det nog bra om man läste för att komma på bättre tankar.

Det verkar alltigenom fasansfullt att köra sopbil och hantera avfall utifrån Derf Backderfs skruvade, självbiografiska betraktelse. Det är smutsigt förstås och chefen är skitjobbig och folk är sjukt irriterande. Men det är intressant också, hur de åker runt och betraktar alla dessa människor som kantar vägarna med sina egenheter.

Sopigt var Derf Backderfs första bok att ges ut på svenska. Den är inte i närheten av att gripa tag som mästerliga Min vän Dahmer gjorde, men det hänger nog mer ihop med ämnet än med utförandet. Sopigt är en intressant skildring av ett samhälle och det är absolut gott nog så.

SOPIGT. RAPPORT FRÅN EN SOPTIPP
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2017)
Översättare: Johan Andreasson, originaltitel: Trashed
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet (och uppdaterat) om min Stephen King-resa

Idag publicerar jag en lista på Kulturkollo där vi hjälpts åt, Kulturkolloläsarna och jag. Våra bästa böcker och filmatiseringar hittar du här. Jag passar också på att avsluta veckans King-bonanza med en publicering av en uppdaterad text baserad på ett inlägg från temahelgen 2013:

Allt började för länge, länge sen… Var jag elva år? Tolv? Hemma hos min farmor och farfar var jag i alla fall, i deras röda hus där jag fick sköta mig lite själv och brukade försjunka i serietidningar i min farbrors gamla pojkrum (Läderlappen, John Carter, Stålmannen och så de där skräckmagasinen med vampyrer – minns särskilt Carmilla – med stora bröst, röda läppar och väldigt mycket blod…). Där hittade jag också Stephen King, Cujo. Jag vet att jag läste den sittande i sängen men sen är det bara fragment. Det var en scen där en person stängde in sig i en bil för at undkomma rabiesmonstret, det är ungefär det jag minns. Och att jag var rädd. Sen läste jag Maratonmannen något år senare och gillade. Någonstans där mötte jag också King i tv-serieformat men det tar vi lite senare i helgen…

cujo running man different seasons it salems lot

Efter det föll King i glömska. Jag hade kunnat hoppa på den där vagnen som så många andra gjort och mått bra av, den där en läser allt King skrivit i tonåren och sen har en djup kärlekshistoria med hans universum genom hela livet. Anledningen till att jag inte gjorde det var nog att jag blev så rädd för Cujo och jag gillade verkligen inte att bli skrämd i den där åldern. Det var så mycket som var så otäckt med livet, så mycket som skulle överlevas att jag inte orkade med det fiktivt läskiga också…

Uppvaknandet kom först långt senare och trogna fiktiviteter-läsare var med när det hände. Jag bad om hjälp, Helena och andra hörde bön och sen var jag på spåret. Different seasons var en formidabel väg att återfinna Stephen King, hans storhet och genialitet. Sen blev det Det som redan uppnått ikonstatus i mitt clownskräckliga hjärta iom tv-serien way back. Nu har jag läst vampyrskräckens nutidsklassiker också, för att inte prata om Bibliotekstjuven, denna inte så minnesvärda bibblogore…

Där var det slut på originalinlägget och det har ju faktiskt hänt jättemycket på King-läsningsfronten sen dess. Eller så särskilt mycket har jag kanske inte läst, men det jag har läst har varit smått fantastiskt. Jag ägnade några sommarveckor 2015 åt pest, död och mörker, det var en stor upplevelse även om Pestens tid inte riktigt höll hela vägen för mig. Att skriva var liksom Dolores Claiborne väldigt bra, men Lida var alldeles, alldeles underbar. Åh som jag hatälskar Annie Wilkes!

Och det allra bästa är att jag har så mycket kvar och oläst fortfarande! Just nu ska jag börja på The shining, men sen har jag också Duma key, Bag of bones och Liseys story i den närmaste läshögen. Så många stunder av King-magi framför mig…

Återvunnet om Stephen King och småstaden

Dagens återvunna inlägg publicerades första gången 2013, det handlar om Stephen King och hans skildringar av småstaden:

Förutom det djupgående rädslans natur så är han riktigt bra på två saker den gode King – småpojkars vuxenblivande och vänskap och småstadsskildringar. Vi sparar småpojkarna till senare och pratar lite småstad först.

Jag har själv växt upp på landsbygd och bott i småstad, gör det ännu. Jag kan känna igen väldigt mycket i det King berättar – småstaden i Maine som är alla småstäder och bara just sin egen. Det är husen, gatorna och naturligtvis framförallt människorna. Det är vemodet som sänker sig redan vid lunch och tröttheten, uppgivenheten, kampglöden. I Salem´s lot blomstrar småstadsvemodet i den döende staden. Genom att visa vad som är fel i Salem´s lot visar King vad som är fel i hela samhället. Det är inte svårt att förstå varför de här människorna öppnar fönstret när vampyren kommer och knackar på. Det är inte svårt att se att kanske vi också…

I Det är småstaden också som en del i gänget, ondskan är så platsbunden att det nästan går att komma undan den om en lämnar barndomsstaden. Men bara nästan, det förflutna kommer förstås alltid ikapp. För att det är den djupaste skräcken, och dagens sanning. Det finns något obarmhärtigt i småstaden, den som sett en födas och vuxna, den har sett alla dumheter och glömmer aldrig… Småstaden släpper aldrig taget, med eller utan monster.

Hos King känner jag igen mycket av min egen dubbelhet i relation till småstaden, det bekanta och det som aldrig gav mig tillåtelse att vara den jag ville. Och samtidigt som det ofta är förlamande och förminskande att mätas mot alla dessa förväntningar finns där också överseende med de där små ärvda egenheterna, så länge en inte försöker ta sig loss.

Jag avslutar med en av mina favoritsidor i Salem´s lot, där hösten blir så påtaglig att jag känner dofterna av min värmländska höst mitt i den fiktivt amerikanska. Och för den som inte ser den omedelbara kopplingen mellan småstadsskildring och höst så kan jag berätta att i småstaden i mina minnen är det alltid skolstarttid, alltid lite höstig ångest i maggropen. Och ändå älskar jag hösten, eller kanske just därför. Hösten är mer hemma än hemma för mig…

20130915-215534.jpg

Återvunnet om Stephen King och filmerna

Idag är det utmaningsdags på Kulturkollo, jag tänker inte svara på frågan förrän på söndag, men så här lyder den: Den här veckan vill jag helt enkelt att ni ger mig er bästa Stephen King-bok och er bästa Stephen King-filmatisering. På söndag sammanställer jag era svar med mina egna favoriter och resultatet kommer förstås bli en sprakande inspirationslista.

Istället för att göra utmaningen bjuder jag på en återpublicering av ett inlägg om Stephen King och filmatiseringarna.

pennywiseJag gillade inte att bli skrämd som tonåring. Men det är en sanning med modifikation. Jag älskade att se de där King-serierna som visades några somrar, slukade Det och Pestens tid, och skakade av skräck. Den svarte mannen och Pennywise var höjden av läskig dödsskräck och jag trivdes rätt bra med det även om jag inte sov så gott på nätterna…

Det jag tyckte om med King, redan tidigt, var hur han utforskar rädslan. För att drabba läsaren/tittaren med rädsla måste han förstå vad som skrämmer och där är han så himla fantastisk. LangoljärernaEn skämsfavorit, som inte alls är särskilt bra men som ändå säger en del om vad det är King gör bra (och när han går vilse) är Langoljärerna (döm mig inte, jag skyller på att min favvoskådis numbero uno, David Morse, är med). Där får jag förvisso utlopp för min flygskräck men framförallt handlar den om den där djupliggande rädslan, för det okända, det vi inte kan kontrollera och som kanske är universellt. King är så bra på att hitta den där punkten där rädslan sitter. Det bästa med Langoljärerna är att det så länge är så oerhört obehaglig att veta att människor försvinner och något okänt fasansfullt är på väg. När langoljärerna sen dyker upp är det slut på skräcken eftersom krattiga datoranimationer sällan är otäcka men också i novellen utgår jag från att det är så. Kanske är det därför King envisas med att avsluta sina böcker i svårslagna gigantiska blodbad och vansinne, för att skyla över att det inte längre är skräck? Eller för att se till att det inte längre är skräck..?

Måste vi prata om The Shining också? Jag har inte läst boken men gillade inte filmen med Jack Nicholsson. Vet inte varför, jag är bara knäpp på det sättet.

20130917-211345.jpg
I en text om Kingfilmatiseringar får vi ju inte glömma de som är bra på riktigt… De som inte aspirerar på att vara skräck även om de delvis är det på det där grundläggande sättet eftersom de handlar om inlåshet/fängelse, dödsstraff och uppväxt. Det finns tre klassiker skulle jag vilja säga och två av dem hämtas från novellerna i Different seasons (Sommardåd har jag inte sett men är den någonstans i närheten av novellen så är den också fantastisk). Shawshank redemption/Nyckeln till frihet är en av mina favoritfilmer alla kategorier, detsamma gäller Den gröna milen (David Morse igen!) och Stand by me. Den fantastiskhet som vilar i de tre filmerna kanske förlåter alla dåliga monster och filmatiseringar som gjorts. Eller?

Återvunnet om Stephen King och pojkarna

Jag lovade återpublicering från temahelgen 2013 och här kommer det första inlägget:

stand_by_me_1986_600x400_536814
De finns där i Stand by me, i Salem´s lot och naturligtvis i Det. Barnen, pojkarna, som växer upp. Det är brytningstid och vänskap, mobbing och vuxenblivande så att det river och sliter i hjärtat. Mark som överlistar sin mobbare långt innan vampyrerna ens vaknat, bröderna Glicks desperata vandring i skogen, pojken i Sommardåd som driver omkring tills han hittar sitt uppdrag, pojkgänget som går på upptäcksfärd och hittar ett lik, men det är vägen dit som spelar roll. Och så gänget i Det, visst där finns en flicka men hon är väl ändå mest det där centrumet som pojkarna ska få kretsa kring*…

En av mina absolut starkaste Kingupplevelser är förstås Det och relationen mellan Bill och hans lillebror Georgie. Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Georgie dör alldeles i början. Den biten krossade mitt hjärta eftersom den är så grym, så osentimental, så väldigt mycket i början av berättelsen och eftersom jag aldrig får lära känna Georgie. När jag läste det kände jag instinktivt att jag inte skulle orka läsa vidare varpå King till synes lämnade Georgie att flyta där nere. Hans död är sedan nyckeln till hela berättelsen och genom hela långa boken sörjer Bill sin bror på alla de sätt som går. Han nämns inte ofta men på många sätt är han den viktigaste närvaron i boken, viktigare än Pennywise eftersom han är den som driver Bill vidare. Och eftersom Bill inte lägger sig ner och dör av sorg har inte heller jag rätten att göra det. Och jag älskar att King inte faller i revanchfällan. Även om de skulle lyckas övervinna ondskan som stulit Georgies liv så betyder inte det att allt är bra igen. Döden är för evigt och ingen vet att visa det bättre än Stephen King. Det där osentimentala återigen. Och jag gråter fortfarande och igen när jag skriver det här. Över Georgie som inte får leva och över Bill som måste leva med förlusten och som måste bli vuxen. Och då pratar vi om fiktiva karaktärer, ni kan ju förstå att jag har vissa svårigheter i livet…

Hos Stephen King är aldrig barnen platta pappfigurer, de är aldrig någonsin endimensionella eller enkla. De är människor med alla de fel, brister och fantastiska sidor som hör till. Och det är sorgligt ovanligt faktiskt, att barn får vara annat än rätt obegripliga andra.

* Med detta vill jag definitivt inte säga att flickorna saknas, jag har bara inte läst exempelvis Carrie än. Jag menar mest att han är oerhört bra på att skildra den där pojken, och det är viktigt att visa barnet så att vi vuxna förstår att hen också är vi.