Jag är inte mycket för nyårslöften, de brukar ofta föra med sig stress, press och känslor av misslyckande. Så jag struntar helt enkelt i att avge sådana. Årets övergång mellan gammalt och nytt präglades dock av en smula eftertanke. Jag har sånt jag skulle vilja göra mer av och det måste ske på bekostnad av annat, och det där andra är också sånt jag gillar.
Jag vill ge mig själv tid att skriva, sånt som inte är bloggtexter. Jag vill återuppta det där som var mitt allra bästa för några år sen (i tonåren, innan högskolestudier, doktorerande och barn), jag vill återvända till skrivandet. Jag har en roman som jag skrivit på i några år, den är klar på det sättet att den har ett skelett och innehåll, den behöver dock lite mer kött på benen genom några redigeringsrundor till. Att ägna sig åt den är roligt på sitt sätt, men också mördande tråkigt eftersom det innehåller så lite skapande. Så jag började på en till roman som jag lustfyllt kan kasta mig in i och skriva under tiden som jag också redigerar mig fram genom den första romanen.
Målet? Mja, jag ska väl kanske skicka iväg den där första romanen till ett förlag någon gång under våren. Eller så gör jag inte det utan behåller den för mig själv och hoppas få behålla känslan av att den är bra och orefuserad… Målet är egentligen vägen, att få skriva, bli en skrivande människa igen. Att skriva avhandling var ju något annat, men det var ändå kreativt arbete som väckte delar av min hjärna som sen dess och disputationen somnat om. Bloggskrivandet knackar litegrann på dörren, men jag söker det där friare, det vilda, det där bara jag finns.
Och varifrån ska jag då ta den tiden? Från läsandet faktiskt. Jag behöver inte läsa 130 böcker per år, hälften eller färre är helt ok. Jag siktar på att läsa färre böcker, men läsa dem långsammare och mer närvarande istället.
Såhär några veckor in i 2019 kan jag rapportera att det går riktigt bra. Jag läste lite färre böcker och sidor under januari och februari och det har varit befriande att kunna påminna mig om att jag inte måste någonting. Skrivit har jag också gjort. Romanen har genomgått en redigeringsrunda, den nya texten växer fram (det är skitdåligt just nu, men det är text och det har jag lärt mig är det viktigaste i början) och så har jag kommit på att det jag jobbar med är en sorts trilogi, eller i alla fall en löst sammanflätad trio av (kort)romaner.
Mitt enda stressmoment just nu är sådana där som jag själv, bokbloggare och bokläsare som pepprar mig med lästips på sociala medier. Jag vill ju läsa allt nu! Men så stänger jag ner instagram, antecknar det där tipset och tvingar in mig i lugnet igen. Det går riktigt bra och är väldigt kompatibelt med januari, februari och vinter. Min dvala i år är skrivdvalan. Jag skriver mig bort från mörkret.
Å, jag tycker det låter underbart! Jag har också alltid skrivit mycket – och som det är nu så tar skrivandet över ännu mer av min arbetstid (på bekostnad av den grafiska formgivningen). Men jag önskar att jag kunde skriva mer för MIN EGEN skull; det rent lustfyllda skrivandet som kanske någon gång resulterar i en bok.
Du läser mer än vad jag gör, men jag läser mer än vad de allra flesta av mina vänner gör – och det är ju ingen tävling. Ibland får man göra prioriteringar och just nu måste jag satsa på annat än läsandet, det är den krassa verkligheten.
Precis, det är ingen tävling! Vist är det fascinerande att det ibland är så svårt att förklara det för sig själv. Det där skrivandet för sin egen skull är viktigt och fantastiskt, jag känner att det utöver att vara roligt att skriva ger en extra dimension av välmående när jag lyssnar på mig själv och ordnar livet utifrån hur jag vill ha det och inte utifrån hur jag trott att jag vill ha det.