Återvunnet om Stephen King och filmerna

Idag är det utmaningsdags på Kulturkollo, jag tänker inte svara på frågan förrän på söndag, men så här lyder den: Den här veckan vill jag helt enkelt att ni ger mig er bästa Stephen King-bok och er bästa Stephen King-filmatisering. På söndag sammanställer jag era svar med mina egna favoriter och resultatet kommer förstås bli en sprakande inspirationslista.

Istället för att göra utmaningen bjuder jag på en återpublicering av ett inlägg om Stephen King och filmatiseringarna.

pennywiseJag gillade inte att bli skrämd som tonåring. Men det är en sanning med modifikation. Jag älskade att se de där King-serierna som visades några somrar, slukade Det och Pestens tid, och skakade av skräck. Den svarte mannen och Pennywise var höjden av läskig dödsskräck och jag trivdes rätt bra med det även om jag inte sov så gott på nätterna…

Det jag tyckte om med King, redan tidigt, var hur han utforskar rädslan. För att drabba läsaren/tittaren med rädsla måste han förstå vad som skrämmer och där är han så himla fantastisk. LangoljärernaEn skämsfavorit, som inte alls är särskilt bra men som ändå säger en del om vad det är King gör bra (och när han går vilse) är Langoljärerna (döm mig inte, jag skyller på att min favvoskådis numbero uno, David Morse, är med). Där får jag förvisso utlopp för min flygskräck men framförallt handlar den om den där djupliggande rädslan, för det okända, det vi inte kan kontrollera och som kanske är universellt. King är så bra på att hitta den där punkten där rädslan sitter. Det bästa med Langoljärerna är att det så länge är så oerhört obehaglig att veta att människor försvinner och något okänt fasansfullt är på väg. När langoljärerna sen dyker upp är det slut på skräcken eftersom krattiga datoranimationer sällan är otäcka men också i novellen utgår jag från att det är så. Kanske är det därför King envisas med att avsluta sina böcker i svårslagna gigantiska blodbad och vansinne, för att skyla över att det inte längre är skräck? Eller för att se till att det inte längre är skräck..?

Måste vi prata om The Shining också? Jag har inte läst boken men gillade inte filmen med Jack Nicholsson. Vet inte varför, jag är bara knäpp på det sättet.

20130917-211345.jpg
I en text om Kingfilmatiseringar får vi ju inte glömma de som är bra på riktigt… De som inte aspirerar på att vara skräck även om de delvis är det på det där grundläggande sättet eftersom de handlar om inlåshet/fängelse, dödsstraff och uppväxt. Det finns tre klassiker skulle jag vilja säga och två av dem hämtas från novellerna i Different seasons (Sommardåd har jag inte sett men är den någonstans i närheten av novellen så är den också fantastisk). Shawshank redemption/Nyckeln till frihet är en av mina favoritfilmer alla kategorier, detsamma gäller Den gröna milen (David Morse igen!) och Stand by me. Den fantastiskhet som vilar i de tre filmerna kanske förlåter alla dåliga monster och filmatiseringar som gjorts. Eller?

2 Replies on “Återvunnet om Stephen King och filmerna

  1. Angående The Shining: läs boken. Ingen av filmatiseringarna gör den rättvisa. Boken berättar om en alkoholiserad pappa som trots allt försöker göra det rätta genom att flytta ifrån alla frestelser. Sen att familjen hamnar isolerade i ett hemsökt helvete är såklart en jäkla otur… Men boken är mycket mer detaljerad (såklart) och med en delvis annan tonalitet.

    1. Jag har laddat ner den som Ljudbok nu och ska genast börja lyssna (och läsa parallellt tror jag)! Tack för tips och påminnelse och puff i rätt riktning!

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.