Dagens återvunna inlägg publicerades första gången 2013, det handlar om Stephen King och hans skildringar av småstaden:
Förutom det djupgående rädslans natur så är han riktigt bra på två saker den gode King – småpojkars vuxenblivande och vänskap och småstadsskildringar. Vi sparar småpojkarna till senare och pratar lite småstad först.
Jag har själv växt upp på landsbygd och bott i småstad, gör det ännu. Jag kan känna igen väldigt mycket i det King berättar – småstaden i Maine som är alla småstäder och bara just sin egen. Det är husen, gatorna och naturligtvis framförallt människorna. Det är vemodet som sänker sig redan vid lunch och tröttheten, uppgivenheten, kampglöden. I Salem´s lot blomstrar småstadsvemodet i den döende staden. Genom att visa vad som är fel i Salem´s lot visar King vad som är fel i hela samhället. Det är inte svårt att förstå varför de här människorna öppnar fönstret när vampyren kommer och knackar på. Det är inte svårt att se att kanske vi också…
I Det är småstaden också som en del i gänget, ondskan är så platsbunden att det nästan går att komma undan den om en lämnar barndomsstaden. Men bara nästan, det förflutna kommer förstås alltid ikapp. För att det är den djupaste skräcken, och dagens sanning. Det finns något obarmhärtigt i småstaden, den som sett en födas och vuxna, den har sett alla dumheter och glömmer aldrig… Småstaden släpper aldrig taget, med eller utan monster.
Hos King känner jag igen mycket av min egen dubbelhet i relation till småstaden, det bekanta och det som aldrig gav mig tillåtelse att vara den jag ville. Och samtidigt som det ofta är förlamande och förminskande att mätas mot alla dessa förväntningar finns där också överseende med de där små ärvda egenheterna, så länge en inte försöker ta sig loss.
Jag avslutar med en av mina favoritsidor i Salem´s lot, där hösten blir så påtaglig att jag känner dofterna av min värmländska höst mitt i den fiktivt amerikanska. Och för den som inte ser den omedelbara kopplingen mellan småstadsskildring och höst så kan jag berätta att i småstaden i mina minnen är det alltid skolstarttid, alltid lite höstig ångest i maggropen. Och ändå älskar jag hösten, eller kanske just därför. Hösten är mer hemma än hemma för mig…
