Det är natten av Karolina Ramqvist

Det är natten är en essä om skrivandets vedermödor, omöjligheter och oundviklighet. Den handlar om skillnaden mellan skrivande och författande (med utgångspunkt hos Bodil Malmsten). Den resonerar också kring möjligheten eller omöjligheten för en kvinna att kombinera ett skrivande liv med familjeliv och det konstateras att problemet kanske inte främst är barnen utan männen…

Jag tycker mycket om sådana här tankeböcker. Skrivböcker utan inspirerande skrivövningar men fulla med inspirerande tankar att bära med och fundera vidare på. Det är natten är en mycket bra sådan bok.

DET ÄR NATTEN
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Norstedts (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Som ett sandkorn…, Och dagarna går

Vei 2 av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Vei som helhet är en förunderlig skapelse. Det är en storslagen, vacker, grym och förfärlig saga om makthunger, girighet och förräderi. Men ändå, vid hjärteroten är den en berättelse om kärlek och att finna vägar genom det svåraste.

Många är de som genom olika sorters historier gör sin egen tolkning av de nordiska myterna och gudasagorna, jag tycker nog att Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnson gör det allra bäst när de låter myterna bli till en del av något jag kan tro på, bortom magi och gudaintriger.

Denna sista bok om Vei är hjärtskärande sorglig och outsägligt grym, men den bär också annat, ljusglimtar och någon form av hopp. Jag tycker så mycket om det här som det är, men också för det tolkningsmod och den kreativa frihet det utmanar och inspirerar till. Det är aldrig bra att säga om en bok att den är viktig, men Vei är det utan att någonsin vara bara det. Först och främst är det en jäkligt bra berättad historia.

VEI BOK 2
Författare: Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson
Förlag: Kartago (2019)
Andra och sista boken om Vei, min text om första delen hittar du här
Köp den t.ex. här eller här.
Jag utvecklar lite mer om Vei, Gaimans Nordiska myter, Rick Riordan Magnus Chase och Marvels version av de nordiska gudarna idag på Kulturkollo

Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon

Lucy Dillon har en särskild plats i mitt hjärta, troligen för att jag hade sådana fördomar om hennes böcker innan jag började läsa dem. Jag trodde att det var smetigt, själsligt feelgood som inte skulle vara något för mig. När det visade sig vara rätt mycket tvärtom flyttade Longhampton och dess innevånare in hos mig och blev kvar.

I Drömmen runt hörnet är det Lorna som återvänder hem, trasig och ledsen, i ett sista försök att få ordning på sitt liv. Och hon har precis ärvt en hund som hon tar med sig (förstås, det finns alltid hundar i de här böckerna). Hon tar över stans konstgalleri och ställs inför en utmaning i form av surmulna konstnären Joyce. Drömmen runt hörnet är inte Lucy Dillons allra bästa bok, men den kan nog vara den sorgligaste. Det finns så mycket sorg att det räcker och blir över (bokstavligt, ganska mycket av den där sorgen blir kvar hos Lorna, så som verklig sorg tenderar att bli). Jag tycker väldigt, väldigt mycket om just det.

DRÖMMEN RUNT HÖRNET
Författare: Lucy Dillon
Förlag: Forum (2019)
Översättare: Ann Björkhem, originaltitel: Where the light gets in
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Kulturkollo (Linda)

Till Daniel av Olaug Nilssen

Jag har inga ord för Olaug Nilssens Till Daniel. Eller rättare sagt, jag har många, många ord, tankar och smärtor i relation till den. Men de måste få förbli där de är. Inuti och i mina trygga rum. Det här blir en kort boktext, jag hoppas att det räcker för att få er att förstå att ni behöver läsa boken.

Till Daniel är smärtsam att läsa eftersom den handlar om den där förtvivlade sortens föräldraskap man egentligen inte vill tänka så mycket på, som man gärna packar undan och låter förblekna. Det är en roman utifrån en verklig upplevelse av att leva med autism. Det är en svår tillvaro som beskrivs, den är knäckande. Jag hittar inte mycket hopp i den här boken, men glimtarna som finns där griper jag med järnhand. Kärleken, orden som glider ut, samhörigheten i passager som den här:

Jag står tyst en stund bakom dig innan jag förstår vad du har fallit in i. Det är vattnet som silar ner mellan grenarna du hör, det är snösmältningen som sorlar ner, när jag också hör, blir jag stående lika fjättrad.
Vi två.

Det är poesi. Och verklighet.

TILL DANIEL
Författare: Olaug Nilssen
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Översättare: Joar Tiberg, originaltitel: Tung tids tale
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fru E:s böcker

Barnet av Kjersti Annesdatter Skomsvold

Jag visste att jag skulle komma att tycka mycket om Barnet eftersom jag för flera år sen blev så djupt berörd och gillade Kjersti Annesdatter Skomsvolds Ju fortare jag går, desto mindre är jag så mycket. Den sortens litterära förmåga förgås inte. Men jag var ändå inte beredd på hur mycket den skulle ha att ge och säga mig.

Barnet är en av få böcker som jag portionerat ut långsamt för att hålla på den länge, länge. Barnet är en av de böcker jag tycker mest om på väldigt länge.

Det jag tycker om är lättheten med vilken Kjersti Annesdatter Skomsvold beskriver det största och svåraste som finns, livet och vardagen, tillsammansskap och föräldraskap. Väldigt lite handlar egentligen om barnet och det enda vi vet om det är att det är djupt älskat. Och att dess existens gör saker med sina föräldrar.

Barnet är en bok jag ska återkomma till. Jag är också glad att den kommer nu och inte när jag själv befann mig mitt i det där småbarnsslitet. Jag uppskattade det inte så värst, att ha större barn uppskattar jag dock obeskrivligt mycket. Och att läsa såhär i efterhand får mig också att minnas sånt som fallit i glömska, sånt som annars förblivit gömt och jag är så tacksam för att få minnas vilka vi var då.

BARNET
Författare: Kjersti Annesdatter Skomsvold
Förlag: Norra (2019)
Översättare: Ylva Hellerud
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Feministbiblioteket

Strumpstickor och feministisk vrede

Jag har famlat efter orden ett tag nu. Den delen av mig som är feminist är jäkligt arg och den delen som är historiker är oerhört ledsen och trött. Kombinationen gör att de stora och viktiga orden fastnar någonstans, de överväldigar mig. Men jag måste ändå säga något om Alabama och där bortom nu.

Att USA utgör epicentrum för den senaste tidens ”utveckling” i abortfrågan är förstås inte förvånande. Med en president som oundvikligen och dagligen får en att tänka på Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse.  Med höstens inkuppande av Brett Kavanaugh i högsta domstolen. Må vara att Brett Kavanaughs inval var farsartat, men det var också avslöjande och i domstolen sitter han. Och anledningen till att han sitter där, att han bars dit, är naturligtvis det vi ser hända i (bland annat) Alabama nu. Den lag som i veckan röstades igenom är ju ämnad för en prövning i högsta domstolen och den prövningen hoppas då vissa ska leda till ett utslag som gör det möjligt att förbjuda aborter igen. Ingen behöver fundera särskilt länge över vad Brett Kavanaugh kommer rösta för, eller emot.

Som gammal historiker med kvinnohistoria som specialitet och kvinnors utsatthet i samband med utomäktenskaplig sexualitet som nisch upprör det mig något alldeles oerhört. Historielösheten! Jag tänker på det varje gång jag tar fram min stickning, till den gräns att jag faktiskt inte klarat av att sticka på ett tag, att det var de här redskapen de (förtvivlade, ensamma, olyckligt gravida kvinnorna) hade till hands, det var dem de förstörde sig med. När svaveltändstickorna som de brukade förgifta sig med för att fördriva sina foster förbjöds.

I dagar som dessa, när aborträtten är hotad både här och där och när “Sverige-vänner” och politiker dessutom använder kvinnors kroppar och statistiken om dem lite som de vill för att underbygga sin egen rasism (samtidigt som de själva inte sällan utsätter kvinnor för verbala, grova (ofta med sexualiserande innebörd) övergrepp i sociala medier utan att se problemet i det) är det extra lätt att förtvivla. Det är omvälvande tider.

Jag har tänkt så mycket på de där böckerna jag läste när jag skrev mina uppsatser, innan avhandlingen. Jag har tänkt mycket på hur de formade mig och min förståelse för utsattheten i att vara kvinna. Utsattheten i att vi vet att vi bara äger våra kroppar när samhället säger att vi får det. Jag har också tänkt på vad det betytt för mig att möta verkliga kvinnor utsatta för patriarkala strukturer i sin renaste form. Jag har mött dem i en historisk kontext, i det som nu är arkivmaterial. Det har förändrat mig och min syn på mig själv och samhället. Det finns särskilt en bok jag tänkt mycket på i det sammanhanget och som jag önskar att fler skulle orka läsa, för att den bygger på fallbeskrivningar om kvinnor som tvingas utföra egna aborter, med hjälp av bland annat tändstickorna och strumpstickorna jag nämnde innan. Det är Svante Jacobsson och Sten Jakobssons Orons och förtvivlans gärningar (den finns förhoppningsvis på forskningsbibliotek och vissa folkbibliotek och alldeles säkert på bokbörsen). När jag först läste den kräktes jag och grät. Sen var jag aldrig mer mig lik.

Här önskar jag att jag kunde skriva något upplyftande som avslutning, något om att då var då och nu är nu och riktigt så illa är det ju inte. Men jag känner det inte i dagar som dessa. Visst är det inte så illa, men vi måste verkligen stå upp för kvinnors rättigheter nu, vi måste slå vakt om att också de som saknar styrka i sin röst får bli hörda. Jag hade önskat att jag inte behövde säga det, men vi måste slåss nu. Tillsammans.

Lunchbox av Ellen Greider

Lunchbox är ännu en av dessa självbiografiska serierna om att växa upp, ännu en av dessa betraktelser och upplevelser som griper tag, påminner och gör ont. Samtidigt som det också finns en tröst i att allt är så konstant, det finns hopp om bättring för oss alla.

Ellen är utanför och lite ufo-artad när hon ska börja skolan, så som de flesta av oss var eller i alla fall kände oss. Hon har inga egentliga vänner utan hänger mest med Marilyn Manson på sitt rum. Några föräldrar träffar vi knappt i den här boken vilket nog är rättvisande för hur relevanta vi tonårsföräldrar egentligen känns i tonåringarnas värld… Sen träffar hon människor som nog vill bli vänner, hon överanalyserar, kommer till insikt och gör dumma saker på nätet. Hon är som många nog är och känner som de allra, allra flesta känner.

Att läsa Lunchbox är några delar igenkänning, många delar tonårsföräldraångest och resten bara väldigt, väldigt bra läsning. Min enda invändning är att jag vill ha mer, mer fördjupning och mer Ellen, men det kanske kommer om jag ger mig till tåls…

LUNCHBOX
Författare: Ellen Greider
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Hustrun av Meg Wolitzer

Den vrede som, redan i allra första scenen i boken, nästan regnar ner på nyligen prisade författarmaken Joe är monumental, magnifik. Jag älskar hur rå Joan tillåter sig vara i sin dom över den där pösmunkige viktigpettern. Hennes ilska blir rätt snabbt till min ilska och till slut avskyr jag karlskrället. Men sen händer något med boken och den tappar mig. Jag lämnas lite med känslan av att allt mest bara mal på, deras liv, Joan, allt. Och jag famlar efter en förklaring till att Joan som är så tuff låtit allt pågå så länge, ett helt liv.

Hustrun är en bitvis väldigt rolig bok i allt dråpligt hat som pyr ur Joan, men det är samtidigt en mycket sorglig skildring av olevda liv och saker som är väldigt mycket för sent. Där finns misslyckade föräldraskap och barn som hamnat fel. Där finns ambitioner som knäckts och dåliga samveten som hindrat allt. Förvisso tycker jag att berättelsen börjar sacka någonstans halvvägs och då tappar den som sagt lite av min uppmärksamhet, men Meg Wolitzer fortsätter (efter Belzhar och denna) ändå att imponera, Hustrun var ju hennes debut också, och jag vill gärna läsa mer av henne.

HUSTRUN
Författare: Meg Wolitzer
Förlag: Wahlström och Widstrand (2016)
Översättare: Peter Samuelsson, originaltitel: The wife
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna

Barnamord – ett samtal och en bok

Imorgon befinner jag mig i Herrljunga för ett samtal om barnamord utifrån Maria Bouroncles bok Det kom för mig i en hast (och förstås min egen avhandling Kvinnovärldar och barnamord.) Samtalet är en del av Textival 2019 och jag har sett fram emot det galet mycket hela våren.

Det kom för mig i en hast är Marias egen släkthistoria, den där undangömda som legat i bakgrunden länge, länge. När nu Maria lyfter historien och Ingeborg får sitt liv berättat är det hjärtskärande. Hon dödade sina barn under en episod av psykisk sjukdom och detta kunde naturligtvis aldrig göras ogjort. Det är en intressant skildring av ett människoliv, men också av en tidsanda och ett litet lokalsamhälle. Och jag som hade domstolsprotokoll att nöja mig med för min forskning känner en rejäl avund inför de brev Maria har tillgång till. Är du det minsta intresserad av historia och kvinnors situation så tycker jag absolut att du ska läsa boken. Och befinner du dig i närheten av Herrljunga så hoppas jag att vi ses imorgon.

DET KOM FÖR MIG I EN HAST. HISTORIEN OM BARNAMÖRDERSKAN INGEBORG ANDERSSON
Författare: Maria Bouroncle
Förlag: Saga Egmont (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Alltid fucka upp av Moa Romanova

Ämnet i den här boken är riktigt utmanande. Det handlar om panikångest, hur jobbigt det är att leva och sånt. Och riktigt, riktigt väl beskrivet är det dessutom vilket förstås gör det nästan obeskrivligt tung emellanåt, när ångesten och depressionen tränger sig på.

Med det sagt om allt det där tunga så är den här boken inte framförallt mörk och hemsk, den är framförallt mörk och rolig. Stora applåder på det! Att få mig att skratta mitt i en skildring av panikångest det är naturligtvis inte bara svårt, det är dessutom stort och viktigt.

ALLTID FUCKA UPP
Författare: Moa Romanova
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Boklunga