The writing life av Annie Dillard

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Annie Dillards The writing Life och varenda en av de sakerna är sånt jag inte kan sätta ord på. Flyktigt. En känsla, ett tillstånd, något som jag inte måste hålla med om för att känna igen. Annie Dillard sätter fingret på sanningar som är sanningar för henne och inte för mig, men ändå bär sin legitimitet för båda. Jag fastnar särskilt för hur hon skriver om att en skrivarplats bör vara oinspirerande och trist (själv skriver hon i ett skjul), det håller jag verkligen inte med om, men jag gillar att få ifrågasätta det som är självklart för mig.

De sista två kapitlen ger mig dock inget att bära vidare så det var risk att jag skulle lämna den här boken och den här texten med en sorts besvikelse, men så råkade jag få syn på en dagboksanteckning från några dagar tidigare där jag skrivit med rött bläck att “jag älskar The Writing Life!”. Så det är nog så jag vill sammanfatta ändå, jag älskar The Writing Life.

THE WRITING LIFE
Författare: Annie Dillard
Förlag: Blackstone publishing (2011)
Inläsare: Tavia Gilbert

The silence of the girls av Pat Barker

Så inleds Illiaden:

“Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner.”

The Silence of the girls av Pat Barker är Illiaden en gång till och samtidigt en helt ny berättelse. Här är det inte Akilles som är huvudperson, han och kriget betraktas istället av Briseis, hans slavkvinna, men hon är framförallt andra saker. Hon är en kvinna med andra erfarenheter och kunskaper, en änka, syster, Helenas vän… Vi följer henne från det att hennes stad (och dess kvinnor) faller i fiendehänder och hon blir Akilles stridsbyte och hela vägen till det bittra slutet på kriget. Bittert för Akilles, men som Briseis tidigt vet att det måste bli, bittert för alla, ”vinnare” som förlorare.

The Silence of the girls är en glimrande berättelse med en vass, ursinnig och mycket mänsklig berättare. Jag vet att Briseis och kvinnorna hon minns och berättar ska stanna hos mig länge, det känns inte som att de någonsin vill gå, de har fortfarande något att berätta och deras tystnad är all.

SILENCE OF THE GIRLS
Författare: Pat Barker
Förlag: Penguin Books (2018)
Inläsare: Kristin Atherton and Michael Fox

En cirkel av sten av Elly Griffiths

Jo visst sa jag att jag inte ville läsa mer om Ruth på ett tag och visst struntar jag ganska mycket i alla sega, irriterande och intrasslade kärleksrelationer vid det här laget (eftersom jag insett att det aldrig kommer hända något åt något håll). Men om man lägger undan allt det och endast förväntar sig ett schysst tidsfördriv i fascinerande miljö så är det fortfarande bra (och visst är det väl över huvud taget bättre än på länge?). Jag älskar känslan av att sätta mig med en ny bok om Ruth och veta att jag har hela dagen till att bara umgås och slappa kring saltängarna.

En cirkel av sten återvänder till det som varit, till berättelsens början om man så vill och det tycker jag mycket om.

EN CIRKEL AV STEN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2019)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The Stone cirkle
Den elfte boken om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker,Den mörka ängeln
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

En ljusets lek av Louise Penny

Jahaja, vad kan jag skriva om Louise Penny och hennes Gamache-deckare som jag inte redan sagt? Hon blir bättre och bättre för varje bok och då var det ändå rätt bra till att börja med? Nej, redan sagt. Jag älskar hur jag får lära känna Gamache, Beauvoir, Clara, Ruth (å Ruth!) och de andra på djupet, genom det fina men också det oerhört mörka och smärtsamma? Nehepp, redan sagt. Jag har nog helt enkelt inte så mycket att tillägga.

I En ljusets lek handlar det mycket om konst och lite om att göra konster och låtsas. Saker har gått sönder och går sönder som jag tror aldrig kan repareras i de här människorna och relationerna, det är det som är grejen. Grejen är också att Louise Penny alltid, alltid, alltid ger oss något att hoppas på och det är inte utan att jag slog ihop den här boken med en liten tår i ögat, det är så fint det jag tror händer där på slutet.

EN LJUSETS LEK
Författare: Louise Penny
Förlag: Modernista (2017)
Översättare: Charlotte Hjukström, originaltitel: A trick of the light
Tidigare delar i serien: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda.
Köp den t.ex. här eller här.

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är lite av en idol, någon som jag länge känt mig lite respektfullt rädd för eftersom hon verkar så himla tuff och bra. Dels för så som hon skrev Maken, men sen också för att hon alltid verkar väldigt rak på sak. Så upplever jag henne i Skrivliv också, utan krusiduller. Det som chockerar mig är att jag känner igen mig så mycket i henne.

Det vi har gemensamt är den där viljan att göra allt nu samtidigt. Jag har gjort mer våld på mig genom att ta sakerna en i taget, först bo själv och skriva, måla, begrava mig i frihet, sen doktorera, leva tillsammans och bli förälder. Nu har jag kommit fram dit där jag skriver igen. Gun-Britt Sundström försöker göra allt på en gång och det går också, men mitt sätt var nog trots allt bäst för mig.

Jag gillar mycket i Skrivliv, men allra mest älskar jag hennes besök i mitt Värmland. Att vi varit på samma folkhögskola och upplevt logdans i samma lada är coolt, men hennes upplevelse av den där resan till Dalby (för Till Lydias räkning) grep mig med en väldigt längtan att ta mig en tur i sommar och verkligen uppleva den plats jag förälskade mig i som barn. Och så blev jag så vanvettigt inspirerad av hennes sätt att bara skriva. Rakt på och inga krusiduller där heller.

För den som vill läsa en skrivbok så vill jag ändå lyfta ett informerande finger om att det här är en bok mer om journalistliv och tankevärld än om själva skrivandet. Jag uppskattar det, men jag tror att det är bra att vara beredd på det när man kastar sig in i läsningen.

SKRIVLIV. FRÅN FÖRSTA BOKEN TILL FÖRSTA BARNET.
Författare: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Lanny av Max Porter

Max Porters Grief is the thing with feathers var och är den bästa bok jag någonsin läst om sorg. Den sliter och drar och gör ont, men också gott. Hans Lanny är den bästa bok jag någonsin läst om… ja, jag vet inte riktigt. Jag kan inte säga vad Lanny handlar om egentligen. Men jag vet att den sliter och drar och gör outsägligt ont. Första halvan var ett rent nöje att läsa, sen började jag dra mig för att plocka upp boken, men jag kunde samtidigt inte låta bli, trots att jag nästan inte kunde andas ibland, för att den är så tät och hemsk. Lanny är så himla bra, den är konstig också, men mest av allt fenomenal. Han är så underbart fri i tanke och skrivande Max Porter, jag älskar det.

Jag måste också få säga att jag tycker så mycket om Lanny, pojken kring vilken allt kretsar. Jag känner igen så mycket i Lanny och det gör läsningen än mer outhärdlig. Jag kan inte låta bli en spoiler i all välmening. Jag vill nämligen också säga till dig som ger dig in i läsningen att när det blir riktigt fasansfullt mot slutet så håll ut, läs orden, ta dem till dig. Du kommer att överleva, det slutar inte där i det allra mörkaste av mörker som man tror. Du kan lita på att Max Porter drar dig fram till avgrunden och tvingar dig att luta dig över kanten, men du kan också lita på att han inte släpper din hand. Som läsare är man i tryggt förvar hos Max Porter, jag börjar förstå det nu.

LANNY
Författare: Max Porter
Förlag: Faber & Faber (2019)
Boken kommer på svenska i höst, utgiven av Etta (och det är den utgåvans omslag jag lånat eftersom det är så galet, fantastiskt, vackert). Köp boken t.ex. här eller här. Vill du läsa på engelska så hittar du den här.

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Jag har alltid skrivit och när jag inte kunnat skriva skönlitterärt har jag längtat att skriva (och fyllt hålet med avhandling och bloggande). Jag känner igen mycket i det som Karin Erlandsson beskriver som tvånget att få modellera med orden. Jag behöver också göra det, inte bara för att må bra utan för att faktiskt känna livet i mig.

Så igenkänning, men också en oerhört stark känsla av att jag nog absolut inte skulle vilja leva det skrivande livet fullt ut och bli heltidsförfattare. Första delen av den här boken är en essäsamling och det är där jag hittar igenkänningen. Andra halvan är en skrivdagbok och den översköljer mig med en kroppslig stress. Jag får hjärtklappning av den. Jag lovar härmed mig själv att aldrig släppa in stressen i mitt skrivande. Om priset för det är att jag aldrig blir läst så må det vara hänt. Jag mår så himla bra av att få pyssla med mina historier, jag behöver inte bli läst, jag behöver bara orden och mitt lugn.

Alla orden i mig är hetsig eftersom dess författare verkar vara det. Jag känner förstås igen mycket i det också, jag är rätt manisk i stunder, men jag har också jobbat rätt hårt för att tygla den sidan hos mig. Det i sig är en balansgång, Karin Erlandsson visar tydligt hur det där hetsiga leder till skrivresultat och utveckling. Jag är nöjd med att jag klarat av att lugna ner mig, men jag inser också att jag ibland måste våga ge mig hän och kasta mig ut också i det otyglade. Det kanske får bli mitt nästa mål, att hitta balansen mellan lugn och kreativ galenskap.

Jag gillar verkligen den här inblicken i Karin Erlandssons skrivliv och jag är tacksam för alla tankar den väcker hos mig.

ALLA ORDEN I MIG
Författare: Karin Erlandsson
Förlag: Schildts Söderström (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Down among the sticks and bones av Seanan McGuire

Jag älskade verkligen den första boken i den här serien, Every heart a doorway. Jag var lite osäker på om jag egentligen ville läsa bok två eftersom ettan var så bra och eftersom fortsättningen kretsar kring två karaktärer som jag inte direkt älskade där. Men Jack och Jill (särskilt Jack) visar sig vara mycket fina nya bekantskaper när man väl lär känna dem på djupet.

Deras kärlekslösa barndom förklarar såväl varför de hittade den där dörren som varför de ville stanna i världen de kom till. Vi får också veta när de gick sönder och när de lärde sig om kärlek.

Jag hade önskat mig mer om Jacks liv med Dr Bleak, mer morbida detaljer och blod tror jag. Men jag är nöjd så och jag tror dessutom att jag kommer få komma tillbaka senare i serien, om dörren uppenbarar sig.

DOWN AMONG THE STICKS AND BONES
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2017)
Andra delen i Wayward children series. Del ett: Every heart a doorway
Köp den t.ex. här eller här.

Rapture av Carol Ann Duffy

Det är en grå lördag i juni. Regnet öser ner. Innanför mina väggar, med filtar och sjal sitter jag med en katt på magen och en stickning som jag försöker styra upp (inte helt lätt med en katt på magen). Och med sällskap av Carol Ann Duffy och hennes Rapture. På många sätt kan man sammanfatta mitt liv när det är som allra bäst just så.

Rapture är en samling dikter om kärleken, den vardagliga, vackra, fula, dödsdömda, döda, levande, obeskrivliga kärleken. Och varje dikt läser hon med en röst som får mig att känna. Sorgen däri är bedövande, också när det handlar om lycklig kärlek. Det är en av de saker jag tycker så förtvivlat mycket om med den här författaren och den här boken, att hon förstår att förmedla det sorgsna i det vackra, det sorgsna som ligger just i att det är vackert. Också. Jag förmår inte försöka beskriva det på annat sätt, men lyssna (eller läs, men jag tror att i alla fall jag missat lite av dubbelheten då) och låt Carol Ann Duffy visa dig. Du är värd det!

RAPTURE
Författare och inläsare: Carol Ann Duffy
Förlag: MacMillan digital audio (2017)