Naondel av Maria Turtschaninoff

Som jag älskar att få komma tillbaka till den här världen och dess problematik! Berättelsen flödar genom mig på ett så mystiskt och underbart sätt.

Egentligen började jag läsa Naondel för länge sedan, när den kom ut 2016, men så kom kraschen och glömskan och läsningen flyttades framför mig. Att nu få kasta mig in i och följa med i Naondels svängningar känns helande och stärkande på många sätt.

Helad och stärkt och heligt förbannad, så kanske jag ska beskriva mig själv strax efter den här läsningen. Det Kabila och de som kommer efter henne gör och åstadkommer är fenomenalt, men den som tvingar dem att göra det är såpass genomvidrig att jag inte kan tvätta bort minnet av honom ens i vetskapen om vad han provocerar och vilket resultatet blir.

Naondel är framförallt en feministisk berättelse om systerskapets styrka. Jag bär den med mig, allra närmast hjärtat.

NAONDEL
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Berghs förlag (2016)
Naondel berättar om händelserna som föregår Maresi.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Fiktiviteter 10 år! 2013-2015

När vi är framme vid 2013 så är jag inne i det här med att bokblogga, jag har ”erövrat” instagram och Facebook och twitter också. Det händer mycket på alla fronter.

Tillsammansskapet fortsatte att vara viktigt också dessa år. Jag läste Gone girl och Pappersstädermed Linda, jag hade temadag om Jane Austen, ägnade en hel dag åt att skriva massor av inlägg om diskutera Paradise lost-filmerna och WM3 med Beroende av böcker. Jag hade också temahelg till Stephen Kings ära, i samband med Maria Langs hundraårsdag, om superhjältar och om resor i tid och rymd. Det var väldigt socialt bokbloggandet och det var fantastiskt att skapa saker tillsammans. Det var också häromkring som jag var med och drog igång Kulturkollo. Det har varit en fantastisk resa som jag är mycket tacksam över.

Det händer sällan att jag går tillbaka och läser blogginlägg ”från förr”. Recensioner kollar jag på ibland för att påminna mig om vad jag tyckt och kanske kunna knyta ihop om det rör sig om en serie. Andra inlägg oerhört sällan. 2013 skrev jag två inlägg som jag blev glatt överraskad av att läsa igen. Min recension av boken Kroppspanik blev nominerad i klassen årets bästa inlägg på det årets Forma Books Blog award, men jag har inte läst det på länge. Ett inlägg som helt fallit i glömska att jag ens skrivit handlade om att längta barn och det kan jag känna en stolthet över att ha skrivit, särskilt med tanke på samtalet som följde i kommentarerna.

Alla dessa myter

bland faller jag in i ett läsmönster och den här sommaren har ett sådant mönster definitivt varit myter, grekiska myter. Jag har läst Pat Barkers Silence of the girls, Theodor Kallifatides Slaget om Troja och Madeline Millers Kirke. Jag rekommenderar särskilt den förra och den senare av dessa och vill man få till en riktigt fin trio kan man klämma till med Colm Toibin House of names också.

Jag tror att jag är färdig med mytböckerna för nu, om ni inte har något omistligt tips förstås…

Utmaning poesi

På Kulturkollo är temat för veckan poesi och lyrik. Utmaningen lyder:

Vilka favoritpoeter har ni? Vilka dikter tycker ni extra mycket om? Har ni någon favoritstrof eller något favoritcitat som ni vill dela med er av?

Jag tycker mycket om poesi, finner den lugnande. Mitt bästa är nog att lyssna till poesi i ljudboksform, gärna samtidigt som jag promenerar och andas höstluft, där är Carol Ann Duffy en favorit just nu. Jag tycker också mycket om Edith Södergran och Thomas Tranströmer sen gammalt. Och så är jag väldigt förtjust i prosalyrik, jag älskar hur textens form och ordens sparsamhet lyfter berättelsen i sådana böcker. Mina favoriter bland sånt jag läst de senaste åren inom det prosalyriska är Osebol av Marit Kapla, Ædnan av Linnea Axelsson, Vi är ett och Moonrise av Sarah Crossan och Brun flicka drömmer av Jacqueline Wilson. Jag älskar dem alla!

Om du vill läsa om annat poetiskt så hittar du allt jag skrivit om poesi här.

Moonrise av Sarah Crossan

Ja, vad säger man? Det är en ärligt menad fråga, jag vet inte vad jag ska säga om den här boken.

Den är fantastisk förstås, Sarah Crossan verkar inte kunna annat, men den är också förkrossande.

Jag kan inte skriva så mycket om det som slår en i bitar, det måste få stanna där inom pärmarna och vänta på nästa läsare. Det är berättelsens kärna.

Det här må vara en bok om en bror som väntar på sin avrättning, men allra mest är det en berättelse om en familj, hur den hör ihop och hur kärlek känns (väldigt mycket som sorg). Så mycket kan jag säga.

Författare: Sarah Crossan
Förlag: Bloomsbury (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O. Läs gärna min Kulturkollo-text om dödsstraff, den är inte upplyftande, men kanske något annat…

Höstläsningen

Att sommarläshögen alltid är oändlig vet vi, en annan sak som verkar oundviklig är att det som blir oläst under sommaren är rätt mycket. Ibland stressar jag upp mig över sånt och ibland lyckas jag se det som en brygga mellan sommarljus och höstmörker. Man vill ju läsa under hösten också och jag tycker om att planera inför det. Jag börjar jobba igen imorgon, efter fem veckors semester och då vet jag att det är fluff och lättläst som gäller. Efter en riktigt avslappnande semester sugs energin ur en bara av att försöka minnas lösenorden man behöver, då är det bara naivt att tro att man orkar läsa Wolf hall på kvällen. Min plan är att läsa Jenny Colgans senaste om den lilla ön i havet så får vi se hur det går.

Jag har naturligtvis massor av böcker som jag tänkte att jag kanske skulle läsa nu under semestern som får följa med i hösthögen istället. Jennifer McMahons The invited till exempel, Klockmakarens dotter av Kate Morton och några till. Och så tänker jag faktiskt ge mig på en omläsning av Wolf hall också, så att jag har berättelsen färsk i minnet när tredje boken om Cromwell kommer till våren.

Sen kommer det ju mycket nytt också, en ny del i Hagfors-serien från Ninni Schulman, Häxorna av Elisabeth Östnäs och förstås Margaret Atwoods fortsättning på Tjänarinnans berättelse, Gileads döttrar.

Läslusten dör naturligtvis inte med sommaren, det är ju nu det börjar (om). Hur tänker du dig din läshöst?

Goda omen av Terry Pratchett och Neil Gaiman

Jag har tänkt läsa Goda omen varje sommar i rätt många års tid nu, i år blev det, säkert mycket tack vare tv-serien. Jag vill se den förstås och då vill jag absolut läsa först.

Så var det värt besväret, infriades förväntningarna? Både ja och nej, som det brukar vara. Jag tycker att Goda omen är väldigt rolig, kan man tycka annat om en bok som innehåller allt från onda nunnor till besatta Queen-kassetter? Det är absurt och kul och lättsamt och avkopplande. Men eftersom det är allt det där så är det också rätt distanserat. Jag engagerar mig ju inte i någon på riktigt och efter ett tag (halvvägs in ungefär) ville jag nog mest att de ska bli färdiga med den där undergången.

Goda omen är ett bra lästidsfördriv när man inte har annat för sig, det är kul att ha läst den, men den är inte omistlig.

GODA OMEN
Författare: Terry Pratchett och Neil Gaiman
Förlag: Wahlström fantasy (2000)
Översättare: Peter Lindforss
Boken finns att låna på biblioteket, köpa på antikvariat eller i bokhandel på originalspråk.

Fiktiviteter 10 år! De tidiga åren (2010-2012)

När jag tittar igenom mina första trevande år med Fiktiviteter så slås jag av några saker. Att det var mer personligt än jag minns det som, jag skriver en del om att bli arbetslös till exempel som var rätt jobbigt, men som jag är glad att jag kunde dela. Jag tittade, inte alls lika förvånande, en hel del på Buffy och befann mig djupt ner i vampyrträsket

2010 skrev jag gästinlägg om litteraturhistoria för Utbildningsradions satsning Hej litteraturen! på SVT. Det var hur stort som helst. Gästinlägg och samarbeten var över huvud taget stort. Jag skrev bokliga budord och ordspråk med Linda på Enligt O som jag lärt känna via våra tidigare bloggar. Däri finns förstås embryot till Kulturkollo. För det är väldigt roligt att göra saker tillsammans.

Jag var bloggambassadör för bokmässan redan 2011 och det var en milstolpe för mig, att jag liksom räknades. 2011 föddes också det som skulle bli Den ultimata Maria Lang-kalender.

Det var också 2011 som jag drog igång den ultimata tillsammans-grejen, mina temahelgen. Då handlade den om Joss Whedon. Året därpå hade jag först en temadag om Jonas Gardell på våren och sen en hel helg om Doctor Who. Den där dagen om Jonas Gardell är nog det jag är mest stolt över under de här tio åren eftersom jag fick flera att läsa hans tidigare böcker innan han kom ut med Torka aldrig tårar…-trilogin, jag har alltid tyckt att hans tidigare böcker förtjänar all uppmärksamhet de kan få.

2012 blev Fiktiviteter nominerad till priset Årets bokblogg i Forma Books Blog Award. Det var hur stort som helst och jag minns att jag kände mig som en riktig bokbloggare då.

Framåt

Veckans tema på Kulturkollo är nystart och vi vänder blickarna framåt, mot hösten och framtiden. Frågan för veckans utmaning är vad vi ser fram emot i höst. Just nu får jag väl erkänna att också denna höstgillare är lite ljum i förhållande till framåt och nytt, jag gör min sista semestervecka och det är aldrig någon särskilt lätt sak. Ledigt är roligare än inte ledigt faktiskt.

Men jag ser ändå fram emot allt det där som är höstens bästa – naturen, löven, luften, vemodet. Och så har jag några roliga kulturupplevelser framför mig och så bokmässan förstås. Det är nog det som ligger närmast just nu, att tänka bokmässa och börja planera för den lite smått.

Läsning lockar förstås också. Håll utkik här på söndag så blir det någon form av höstläsningshög också.

Läst om att skriva

Jag har alltid tyckt mycket om att läsa om att skriva, ända sen jag hittade till den formen av litteratur när jag gick någon av mina kurser i kreativt skrivande. På senare tid har det eskalerat i och med att jag tagit upp mitt skönlitterära skrivande igen och numera inte kan få nog av sådana berättelser.

I början av sommaren läste jag en del i Den odödliga sagan om hur och varför vi berättar historier av John Yorke (utgiven av Volante). Det är en intressant bok som grottar ner sig i strukturer och hur allt hänger ihop. Den är lite för djupgående och detaljerad för mig just nu, men jag planerar absolut att återvända till den framöver.

Jag har läst och skrivit om en hel del annat under våren och sommaren, nämligen:

Det är natten av Karolina Ramqvist – essä om författaren vs den som skriver.
Alla orden i mig av Karin Erlandsson – ärlig beskrivning av kreativt kaos och vardagsskirvande.
Skrivliv av Gun-Britt Sundström – knivstark dagboksskildring av delar av ett skrivliv.
The writing life av Annie Dillard – trollbindande reflektion över hur det kan vara.
Att skriva av Marguerite Duras – en tänkvärd tankebok om skrivande.

Mer om skrivande och äldre boktexter hittar du här.

Det kommer minsann några nya skrivböcker som jag ser fram emot i höst också. Kristina Ohlsson, Annelie Jordahl och PC Jersild ger till exempel ut böcker om hur de ser på och tänker om skrivande.