Det är möjligt att under läsningen av en bok drabbas av en feministiskt förtvivlan som enbart kan lindras av en skopa uppflammande hat. En liten stunds vitglödgad ilska så är man redo att orka igen. Hat är förstås ingen bra eller konstruktiv känsla, men hellre det än förtvivlan och rädsla, ibland måste hatet helt enkelt få finnas ett kort tag, istället. Så kände jag till exempel när jag läste Tjänarinnans berättelse, och när jag nu precis slagit igen Herravälde sköljer den över mig, den där förtvivlan som måste få bli vrede för att inte äta upp allt hopp.
Det som gör så illa och samtidigt väcker styrkan är att Herravälde handlar om så många kvinnor, flera anses nog ha eller ta makt över sina liv på något sätt. Inte minst Alice som är herrgårdsfröken, är nygift och går i fina kläder, hon har vid första anblicken kontroll över sitt liv. Kvinnorna har också vunnit någon sorts seger och maktbevis då de ska få rösta i sitt första riksdagsval om bara några månader. Men till sist är det ändå väldigt mycket en mansvärlden detta, då som nu. Det som får ilskan att flamma kortvarigt (för att sedan återgå till den där vardagsglöden som behövs för att orka vidare dagligdags) och inte evigt är att det också finns annat därunder. Där finns så stora mått av kärlek mellan människor att det smittar, där finns sorgen som slätar ut alla olikheter, där finns de mest utsatta som reser sig och de slemmigaste karlslokarna som får litegrann av det de förtjänat. Där finns de som går sin alldeles egen väg till slut.
Herravälde är Elin Olofssons andra historiska roman (den första var Krokas, men också i hennes tidigare romaner finns historiska aspekter) och jag tycker att det är en särdeles lyckad kombination av favoritgenre och favoritförfattare. Herravälde är lika bra som jag hoppades, och det vill inte säga lite det.
HERRAVÄLDE
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Köp den t.ex. här eller här.