Marguerite Duras är speciell. Det är ofta svårt att hänga med i hennes resonemang, svårt att förstå vad hon menar samtidigt som hon när hon griper tag aldrig riktigt släpper taget. Att skriva är också en helkonstig bok och jag tycker mycket om den för det.
Bokens första del, där hon berättar om huset där hon skriver och känslan som driver henne att skriva är den del som talar mest (och tydligast) till mig. Hon säger mycket som jag kan relatera till om ensamheten, dess inneboende kraft och frigörande natur. Dess omöjlighet i en värld där vi sällan är fysiskt ensamma, krocken mellan att längta och frukta den, vad den betyder för oss som bär den inuti och vad den betyder för skrivandet.
Ibland virvlar hennes resonemang iväg och jag har svårt att följa, men sen landar hon precis framför mig och ger mig en nyckel till ett inre rum jag inte ens förstod fanns där. Hon är speciell Marguerite Duras…