Och så är vi framme vid det förfärliga utmattningsåret då… Jag fick förvisso vara med bland årets bästa bokbloggar när Bonniers bokklubbar valde ut sådana 2016, men jag var inte mycket till människa eller mycket till bloggare där och då. Redan under våren 2016 krisade jag rejält i fråga om jag skulle orka fortsätta blogga eftersom jag inte visste hur jag skulle orka någonting. Sen kraschade jag i september, satt en bokmässa i ett hörn i bokbloggarrummet och var knappt kontaktbar. I samma veva försökte jag hysteriskt också läsa något, vad som helst. Det var väl det som tog mest från bloggandet, att jag inte längre kunde läsa, eller i alla fall inte kunde hålla i huvudet vad jag läst nyss. Skriva kunde jag, men långsamt, långsamt och vad sjutton ska man skriva om på en bokblogg när man inte läser? Det var Kulturkollo som räddade mitt bloggande, att mina bloggkollegor där ville låta mig harva på och bar mig genom den där tiden. Att få känna att ”ok, det tar mig två veckors effektiv tid att skriva ett blogginlägg, men det blir i alla fall” gav mig hopp.
Efter att jag kravlat upp ur det där ångesthålet inleddes kampen för att inte falla tillbaka ner igen och det är inte lätt. Jag hade min senaste ”nära utmattningen”-upplevelse så sent som i juli. Jag skriver om böcker och läsning igen, men jag har samlat dåligt med energi för annat.
Jag har skrivit en del om utmattning och det i sig är jag väldigt tacksam och faktiskt stolt över. Det får väl vara det jag bär med mig från de där åren tänker jag.