Allt jag inte kan säga av Emelie Pine

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine

Jodå, jag hade hört att Emelie Pines debut skulle vara bra, men hur bra kan det egentligen bli med essäer, tänkte jag. Ja, herregud så lite man vet…

Vi har så mycket gemensamt jag och Emelie Pine, om man skalar bort det där knarkandet och alkoholen så sammanfaller nästan alla våra livserfarenheter i någon mån.

Det hon skriver om missfall och att drömma och längta barn går rakt in i minnen jag trott var förjagade från mitt hjärta. Plötsligt sitter jag här och minns hur det var att surfa runt på forum och umgås med andra som räknade och hoppades och skrev om ”bim” (beräknad inte mens). Sen förärades jag barn och Emelie Pine är inte förälder, men det gör inte att vi inte är någon sorts systrar i upplevelsen. Att sen Emelie Pines situation blir så förfärlig på grund av lagstiftningen på Irland där hon bor är något jag inte kan ens tänka mig in i, men jag kan hjälpa att bära vreden och verka för att den sortens galenskap i systemet inte sprider sig.

Vidare skriver Emelie Pine om sin talang för hunger och hur hon använde denna talang för att skapa ett eget fängelse med vidhängande överlägsenhetskänsla och självdestruktivitet, där slutar jag läsa supernoga ett tag. Vissa triggers får ligga outlösta.

Hennes beskrivning av det akademiska livet och dess inbyggda patriarkala system och misogyni känner jag allt för väl igen liksom den där upplevelsen av att jobba sig in i en vägg. Och panikångesten, och depressionerna.

Allt jag inte kan säga är jobbig läsning, men den är också livsviktig, oumbärlig läsning. Lågmält och högljutt på samma gång. Jag älskar det förstås.

ALLT JAG INTE KAN SÄGA
Författare: Emelie Pine
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Matilda Södergran, originaltitel: Notes to self
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.