Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark

När man skriver böcker om det svåraste som finns måste man vara väldigt försiktig och göra det väldigt bra. Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark är det, gör det.

Vi skulle segla runt jorden är en oerhört varsamt berättad historia om en förälder och ett barn som delar drömmar och längtan. Men pappan drabbas av en sjukdom, en depression, och tar sitt liv. Kvar finns en flicka och en mamma (och en morfar). Kvar finns arghet, sorg och löften som aldrig ska infrias.

Det är förfärligt! Det går nästan inte att ta in. Och ändå är Vi skulle segla runt jorden inte omöjlig att ta till sig. Den går att leva med, för att de som skapat den gjort det som måste göras bra och med försiktighet.

Det här är en bok för läsare i alla åldrar och jag tror att vi alla behöver prata om den i efterhand. Det må låta paradoxalt, men vi mår bra av att prata om det svåra och det mörka, också tillsammans med våra egna barn. Det är hemskt förstås, men alternativet finns inte.

VI SKULLE SEGLA RUNT JORDEN
Författare: Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Boken kan du köpa här eller här.

The unhooneymooners av Christina Lauren

När nästan alla blir magsjuka på Olives systers bröllopsfest tvingas Olive åka på smekmånad med brudgummens brorsa som också råkar vara hennes ärkefiende. Visst låter det som en rätt fånig grundförutsättning och visst är det lite så, men det funkar och det är ändå huvudsaken.

The unhooneymooners är en charmig, lättviktig och mysig läsupplevelse om motsatser som attraherar, familjekärlek som går utöver det mesta och det där lilla med att hitta sig själv förstås. Jag gillar både Olive och Ethan och till och med Olives lite smått påträngande familj. Jag gillar den här boken helt enkelt.

Och just det, inläsningen är bra, men epilogen där Ethan plötsligt är berättaren är lite mystisk just för att Ethan plötsligt är berättaren…

THE UNHOONEYMOONERS
Författare: Christina Lauren
Förlag: Simon & Schuster (2019)
Inläsare: Cynthia Farrell, Deacon Lee

Skrivsöndag om mitt skrivande

Dags för en Skrivsöndag om mitt eget skrivande. Jag började skriva skönlitteratur igen kring årsskiftet och en uppdatering om hur det gått och funkar kan väl vara på sin plats.

Runt påsk skrev jag färdigt mitt första manus, det jag jobbat med i flera år, men samtidigt inte eftersom det varit vilande så långa perioder. Jag skickade det till ett förlag (efter mycken vånda, jag skriver för att jag måste/vill, det där med att publicera känns väldigt avlägset och vissa dagar inte ens längtansvärt) och inledde en väntan som kom att bli längre än jag kunnat ana. Runt midsommar skrev jag klart mitt råmanus till roman 2 och kunde inte hålla mig utan kastade mig raklång in i skrivandet av råmanus till tredje romanen, det är alltså en löst sammanhållen sorts trilogi vi pratar om. Några veckor innan semestern i juli tvingades jag inse att jag inte är en sån där människa som kan jobba heltid och skriva romaner på kvällarna. Förstås. Få personer är det och troligen ingen återhämtare efter utmattning. Fan också. Det var bittert faktiskt. Jag vill ju så gärna. Semestern ägnades åt skriv ändå och genomläsning av roman 2, lite planläggningen och så.

Sen har jag tänkt mycket över hur jag kan ha det till vardags för att det ska bli hållbart. Jag hoppas att jag är en sån människa som kan jobba heltid och skriva på helgerna, en sådan människa måste jag vara annars kommer jag bli olycklig. Jag har haft en period då jag faktiskt inte ens hunnit eller orkat det, men jag hoppas att det är övergående. Och just idag ligger ett helt ledigt höstlov framför mig, ett läslov förstås, men också ett skrivlov.

Och för någon vecka sen kom svar från förlaget om romanen jag skickat in. En refusering förstås, men inte bara. Jag fick kommentarer som visar att mitt manus blivit läst och som försöker hjälpa mig framåt. Min första känsla inför refusen var sorgligt nog lättnad eftersom jag nu inte måste någonting, jag orkade helt enkelt inte känna något annat. Sen hade jag en timme morgonen därpå när jag kände mig lite ledsen, ratad och besviken, men så sa det plötsligt klick i skrivhjärnan och jag insåg vad jag ska göra för att följa råden och göra romanen bättre. Det är ett stort arbete, men jag tror att det kommer bli bra. Och så finns skriveuforin här igen. Och som sagt, nu har jag en hel vecka till att utforska detta nya. Lyckan!

Jag är Kina av Xiaolu Guo

Jag har träffat och intervjuat Xiaolu Guo på bokmässan en gång. Det var skrämmande. Jag är Kina känns rätt mycket som den hon gav intryck av att vara, hård, krävande och fri i tanken.

Jag tyckte väldigt mycket om Guos Kortfattad kinesisk engelsk ordbok för älskande, men den här boken får jag inget riktigt grepp om. De tre huvudpersonerna Mu, Jian och Ilona reser runt, rör sig omkring varandra och har så svårt att hitta hem. Jag är Kina är en väldigt intressant skildring av just Kina och det kinesiska, men det handlar också väldigt mycket om att leva i exil. Och att man nog helt enkelt aldrig kan hitta hem eftersom ”hemma” är en tid snarare än en plats. Intressant är det, och engagerande ibland, men för mig saknas känslan. Jag tycker inte bra eller dåligt om någon och det blir ett problem.

Sen har jag ofta problem med romaner som bygger till så stor del på brev och dagboksanteckningar. Jag hade helt enkelt inte koll på att boken var sån när jag valde den till bokcirkeln. Jag är Kina var en rätt seg läsupplevelse, men ändå värd ansträngningen. Och som bokcirkelbok passade Jag är Kina ypperligt, dels tyckte de andra i cirkeln mycket bättre om boken än jag dels finns det många fina diskussionstrådar att dra i.

JAG ÄR KINA
Författare: Xiaolu Guo
Förlag: Alfabeta (2015)
Översättare: Ulla Danielsson och Lotta Danielsson, originaltitel: Iam China
Boken kan du köpa här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Några tankar kring årets augustnomineringar

Så är nomineringarna till årets Augustpris ute i offentligheten och jag måste säga att jag gläds åt sådant som är med och lockas av sådant som jag gärna vill läsa. Det är nog det som är största fördelen med att vara så dåligt bevandrad bland den nomineringsmöjliga litteraturen, att utrymmet för glada överraskningar och väckt lässug är stort samtidigt som risken för besvikelse över sådant som förbises är minimal. De nominerade är:

Barn- och ungdomsklassen
Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Jag är mest sugen på Jenny Jägerfeldts Mitt storslagna liv, det var länge sen jag läste något av henne och denna verkar ypperlig att börja om med. Sen har jag ju rört mig från bilderböckerna i och med att barnen blivit större, men desto större anledning att ta till sig nomineringar då, och jag är väldigt nyfiken på både Tiger, tiger, tiger och Dyksommar.

Faktaboksklassen
Ålevangeliet av Patrik Svensson, Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser av Peter Handbergs, Bin och människor av Lotte Möller samt Anna-Karin Palms Jag vill sätta världen i rörelse.

Bland dessa så hejar jag på Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf av den enkla anledningen att den är den enda jag läst (och inte heller den har jag läst, jag har cirka en tredjedel kvar), och den är fantastisk. Och så är jag nyfiken på Ålevangeliet.

Den skönlitterära klassen
Barnet av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg, Odenplan av Daniel Gustafsson och Testamente av Nina Wähä.

Min enda önskan inför presentationen av nomineringarna var att Osebol skulle vara med (men jag har aldrig begripit när en bok är skönlitterär och när den är fakta, i det här fallet, med intervjuer presenterade i prosalyrisk form funkar förstås båda definitionerna) och det är den så jag är nöjd. Jag tror att den tar hem priset så som jag trodde om Ædnan ifjol, det är tid för prosalyrik nu. Och Osebol är en fantastisk bok, ett dokument över en bygd som det egentligen aldrig skrivs något om, det är så mycket större än en bok. Jag är sugen på att läsa Testamente också, och W tror jag.

Vilka är dina favoriter och vilka av dina favoriter kom inte med?

Skrivsöndag: Orm med två huvuden av Anneli Jordahl

Anneli Jordahl avskyr verkligen att skriva och jag älskar att hon ändå gör det, just därför. Hennes ovilja inför själva skrivandet vinner inte eftersom hon alltid tror på sina idéer och inte kan med att låta dem ligga oskrivna. Som motpol till den lyckliga författaren är det en viktig bild. Jag kan bara sekundvis känna igen mig i hennes motvilja, men för de sekundernas skull är jag glad att hon ger uttryck för det.

Orm med två huvuden är naturligtvis en essä om skrivande, men det är minst lika mycket, och kanske än mer en självbiografisk diskussion om klass. Hon talar om klassklättrarens ensamhet och sin egen rädsla för att såra sin mamma genom att skriva om henne, eller någon som liknar henne, från en ny medelklassposition. Hon förhåller sig till Edouard Louis vrede och till Sara Lidmans stillsamma ordlek. Hon talar om författarens makt och arbetarklassens maktlöshet. Hon berättar om bibliotek och bibliotekarier och en segregation som växt fram de senare åren. Hon skriver om hur det är omöjligt och oönskat att tala om klass idag. Jag förstår hur hon tänker, det finns en djup ovilja (eller kanske snarare en osäkerhet inför hur det kan göras) inför att prata om klass idag och just därför är det viktigt att Anneli Jordahl gör det här, och att hon gör det med en sådan glöd. Så slutligen har hon ändå tagit sig igenom ”det överjävliga skrivandet” och gett oss en klassdiskussionen som inte slår neråt. Tack för det.

ORM MED TVÅ HUVUDEN
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt.

Gileads döttrar av Margaret Atwood

Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.

GILEADS DÖTTRAR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedt (2019)
Översättare: Inger Johansson och Annika H.Löfvendahl, originaltitel: The testaments
Andra boken om Gilead, första boken är Tjänarinnans berättelse
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Tjänster och gentjänster av Sophie Kinsella

I somras lyssnade jag på första halvan av Tjänster och gentjänster, men som I owe you one i engelsk inläsning. Jag insåg efter ett tag att jag avskydde allt med den, känslan växte och växte tills jag helt enkelt fick ge upp boken. Det som störde mig var säkert flera saker, men mest tyckte jag bara väldigt illa om varenda en av karaktärerna (med möjligt undantag för Seb, han var inte med så mycket där i början). Och så hade jag väldigt, väldigt svårt för familjedynamiken och hur huvudpersonen Fixie lät alla bara klampa på henne hela tiden. Jag var rätt nöjd när jag insett detta och valde mig en annan ljudbok istället.

Sen blev det ändå så att jag plockade med mig boken hem från biblioteket i hopp om att min aversion litegrann grundade sig i inläsningen. Det var nog så att det var så, men jag hade väldigt svårt att skaka av mig min skeptiska inställning. Jag tycker verkligen att det tar sig efter mitten och slutet är till och med rätt fint. Men jag har fortfarande svårt för dem allihop, Fixie också. Jag misstänker helt enkelt att det inte gick att reparera vår dåliga start.

Tjänster och gentjänster har en del som talar till dess fördel också så låt dig inte avskräckas av min upplevelse. Miljön, familjen Farrs inredningsbutik, är rätt fantastisk. Jag skulle gärna åka till London och gå runt bland hyllorna i den en eftermiddag. Seb är en fin karaktär, en som går på djupet och har hemligheter och värme och allt möjligt som är bra. Det finns humor förstås, det är ju Sophie Kinsella det här. Det finns också något som fick mig att trots allt plocka upp boken igen och läsa ut den.

TJÄNSTER OCH GENTJÄNSTER
Författare: Sophie Kinsella
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Helen Ljungmark, originaltitel: I owe you one
Köp den t.ex. här eller här.

Skrivsöndag: En introduktion

Idag inleder jag en inläggsserie om skrivande här på bloggen. Jag kommer bjuda på glimtar av mitt eget skrivande, texter om skrivarhandböcker och essäer och lite smått och gott som jag tycker passar in. En gång i veckan, alltid på en söndag, en tid framöver. Om inte annat tänker jag att det kan vara ett sätt att övervinna (=överleva) mörkret.

Just nu läser jag Lev kreativt av Julia Cameron. Den är en sorts kurs för att få in kreativiteten i sitt liv och främja skrivande och andra skapande processer. Där finns skrivövningar som ger mig jättemycket och sånt som bara känns flum, men i grund och botten tror jag att jag kommer få mycket ut av att följa med i processen. Man ska till exempel skriva tre sidor rätt oreflekterad och framförallt okritiserad text varje morgon, det tar längre tid än man tror, men jag känner redan efter två veckor att det öppnar upp en del. Det gör något med en att starta dagen med kreativitet. Jag kommer förstås att rapportera från denna utflykt under hösten.

Att jag har läsare bland mina läsare vet jag, men finns det kanske också skrivande människor här inne? Stilla gärna min nyfikenhet genom att berätta lite om ditt skrivande i kommentarerna.