Hex av Thomas Olde Heuvelt

Hex av Thomas Olde Heuvelt

Det är något underligt med mig och skräckböcker, jag blir sällan rädd när jag läser dem. Det till exempel skrämde mig aldrig när jag läste. Jag trodde att Hex skulle göra det (för det händer, herregud jag vill inte ens tänka på Michelle Pavers Evig natt…), men nej. Eller såhär. Visst är det lite läskigt med den där häxan som bara dyker upp, hennes ihopsydda ögon och mun. Men det är inte en rädsla som följer med mig när jag slår igen boken. Det är inte en rädsla som ger mig mardrömmar. Men Thomas Olde Heuvelts sätt och förmåga att skriva ett samhälle som jag känner igen, som känns trovärdigt och sedan visa mig varifrån den sanna ondskan kommer ifrån, det väcker en annan sorts skräck. Den väcker upp mörkret inom mig på ett sätt jag inte vill, därigenom lyckas han förstås med det värsta. En häxa kan man komma över, en sann insikt om verkligheten man befinner sig i är inte lika lätt att skaka av sig.

Och precis som med nämnda Det så är min starkaste känsla genom nästan hela läsningen och efteråt inte rädsla, det är sorg. Jag är så väldigt, väldigt ledsen över det som händer i den här boken. Jag är så ledsen över vad som händer i världen och att jag, likt huvudpersonerna i den här boken, också de som vill gott, står helt maktlös inför det. Det skrämmer mig på riktigt, mer än någon jäkla häxa.

Med det sagt och med konstaterandet att jag efter att ha slagit igen Hex inte orkade läsa eller nästan existera på några dagar på grund av samhällelig depression (enbart medicinerbar genom musikdokumentärer och roliga klipp på Youtube) så vet jag inte om jag bör rekommendera boken. Men den är bra, riktigt, fasansfullt bra. På ett förgörande sätt.

HEX
Författare: Thomas Olde Heuvelt
Förlag: Hodder & Stoughton (2016)
Översättare: Nancy Forrest-Flyer
Boken kan du köpa här eller här.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.