Vi har en lite skumpig resa genom läslivet Ian McEwan och jag. Vårt första möte skedde genom På Chesil beach och jag blev alldeles knockad av språket och känslan och det där särskilda som man aldrig kan sätta ord på. Sen läste jag Cementträdgården och den är ju väldigt konstig, nästan bara konstig faktiskt. Jag upplevde den som ogenomtränglig och vi var inte så goda vänner längre jag och Ian. När vi sen bestämde att Domaren skulle bli nästa bok- och filmupplevelse i cirkeln på jobbet så var jag kluven, jag var väldigt orolig för att ha satt något Cementträdgården-liknande i händerna på min cirkel. Tack och lov är det inte alls så.
Domaren har massor av det där svårdefinierade som får mig att tycka så mycket om den, det som bara Ian McEwan kan skriva tror jag. Ändå tänker jag tidvis på såväl Hustrun som Känslan av ett slut. Det finns något allmängiltigt, flyktigt och luftigt som påminner om så mycket eftersom det känns sant.
Domaren är Fiona och jag vill ofta skrika rakt ut över de val hon gör, eller det hon väljer att inte göra. Jag vet att hon egentligen inte i sin roll kan göra annat, men Ian McEwan har skrivit en spännande balans mellan yrkesroll och mänsklighet här, helt utan att nämna det.
Eftersom Domaren lästes i en bok-och filmcirkel så såg vi också filmen och vi var rörande överens om att den var ännu bättre än bokförlagan. Särskilt intressant är det att uppleva båda, inte minst med tanke på att manus är skrivet av Ian McEwan själv och att filmen också är en ytterligare chans för honom att utveckla historien.
Jag vill gärna läsa mer McEwan nu när jag vet att På Chesil beach inte var en lyckträff. Men jag ska välja mycket, mycket försiktigt.
DOMAREN
Författare: Ian McEwan
Förlag: Brombergs (2015)
Översättare: Niclas Hval, originaltitel: The Children Act
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.