En riktigt bra sak som jag hittat till nu i slutet av året (jag är oerhört seg, jag vet) är Nick Caves Red hand files. Artisten Nick Cave har varit en partner i mörker många gånger, ibland har han skrämt mig (Murder balads-skivan minns jag som väldigt skränig och läskig), men mest har vi suttit i mörkret tillsammans och hållit varandra. Jag har försökt beskriva vad som hände med mig när vi delade Ghosteen.
Sen var det inte nog. Sen behövde jag få mer Nick Cave och han har ju gått i den riktningen de senare åren att han vill möta sina medmänniskor (sina fans, men nyckeln är nog ändå att han ser dem/oss som medmänniskor) och han gör det bland annat i sina Red hand files. Så jag började prenumerera och nu får jag dessa nyhetsbrev med sjukt ojämna mellanrum men förvånansvärt ofta. Nick Cave svarar på frågor från vem som helst och om vad som helst. Ibland är det kort, ibland handlar det om yoga, ibland är det en tonåring som blir sedd och ombrydd mitt i sitt självhat (och då gråter jag förstås). I Red hand file #71 skriver Nick Cave såhär om varför han besvarar alla dessa frågor och varför det är viktigt:
Do I get sick and tired of the questions? The answer is no. In no way do I get sick and tired of the questions, because for me the questions are proof of life. Not only your lives, but of my own. Proof of existence. The questions are the answer, emerging from the impossible dark, at the edge of tears.
Vill man inte få frågorna och via mail så finns allt samlat på webbplatsen Red hand files
Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.