Poesi är bra till så mycket. Som inspiration till eget skrivande, ordlekar, allitterationer, ljud i orden och ord i ljuden. Som en plats att söka för lugnet, för rytmen, för andningen.
Carol Ann Duffy är en poet som jag hittat via Storytel när jag sökt lyssnings-poesi. Hon läser så stillsamt och småsurt att jag redan efter Rapture var helt fast, sen har jag lyssnat vidare på The bees (som handlar mycket om bin och om förlusten av en mamma) och jag är inte mindre förtjust efter det.
Vissa menar att man inte ska lyssna på poesi eftersom det är så mycket som händer på boksidan, med textens utseende. Jag kan hålla med om det till viss del, att läsa poesi med ögonen ger ofta en extra dimension till upplevelsen. Men inte med all poesi och inte hela tiden. Ibland vill jag bara vaggas av poesin, eller retas av den, få den serverad så att jag kan lägga energin på att hjälpa den att sjunka in. Jag tycker mycket om att läsa poesi med ögonen, men jag tycker lika mycket om att få den framförd för mig. Men jag tror att jag alltid vill att det är författaren som berättar.
Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.