Svartstilla av Susanne Skogstad

Svartstilla av Susanne Skogstad

Karl Ove Knausgård skriver i sin essä Oavsiktligt att sorg inte kan skrivas och när jag läste det var jag beredd att hålla med honom. Berättelsen om sorg kan skrivas, men inte själva sorgen så som den är. Sen kom jag att tänka på Sorgen bär fjäderdräkt där jag tycker att Max Porter nog gör just det. Nu kan jag också tänka på Susanne Skogstads Svartstilla.

Huvudpersonen i Svartstilla sörjer sin döde make och hon sörjer honom på det där bottenlösa, fula, hemska sättet. Så som det är. Hon är ensam inne i sorgens strömvirvel och barnens försök att få henne ut och vidare väcker bara hennes ilska och en än större känsla av att vara ensam. Så som det är.

Hon sörjer också sig själv, att hon som hon själv upplever det aldrig förtjänade honom, aldrig var god nog. Hon kommer ur svartstillan som alltid har dröjt sig kvar i henne, han som var ljuset och livet höll den bara på avstånd. Nu är ljuset borta och hon förmår inte dra sig ur dyn igen.

Svartstilla är en roman om sorg, att förlora sin älskade och livspartner, men det är också en roman om annan sorg, den över att inte orka vara bättre än man än, att inte räcka till. Livssorg och dödssorg.

Svartstilla är en kortroman, men som alla mästerliga kortromaner innehåller den hela livet. Den är en käftsmäll och ett knytnävsslag i magen. Den är en smekning och en tår som rinner sakta nerför kinden. Den är allt och flyktig som intet. Den är en av årets allra finaste, och svåraste.

SVARTSTILLA
Författare: Susanne Skogstad
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Cilla Naumann
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.